Sveda och värk

Oftast skriver jag i min blogg på söndagskvällen men denna gång var jag skadad i min hand och klarade inte skriva. Jag har fortfarande ont så det blir bara några korta rader denna gång. Vad har då hänt?

Jo, jag diskade och ett glas hade spruckit, vilket jag inte såg. Jag diskar med svamp så när jag tog ner handen i glaset och vred runt så skar jag upp vid mitt vänstra pekfinger. Blodet rann och jag såg att det var ett rejält snitt. Tog en tuss hushållspapper, tryckte hårt och bad min son köra mig till akuten. Väl där tog de in mig direkt och ganska snart kom en kirurg. Han gav mig en lokalbedövning och undersökte om senan i fingret var hel. Det var den och jag blev hopsydd med sju stygn. 

Här sitter jag nu med handen i paket och tycker lite synd om mej själv samtidigt som jag tycker jag var klumpig. Men olyckor kan inte alltid undvikas och jag får finna mig i att mycket tar längre tid nu när min bästa hand är skadad. Fingret är svullet och det svider och värker. Men jag är ju både seg och tuff, ibland intill dumhet, och jag är inte den som ger upp i första taget.

Så, håll tummarna att såret ser bra ut på torsdag när stygnen ska bort, så lovar jag ett bättre inlägg snart - när jag kan tänka på annat än sveda och värk...

H.D.S.L.

Relationer och identifikationer

Vi satt ett gäng och diskuterade relationer och identitet. Vi identifieras som människor genom våra relationer. Vi är söner eller döttrar, fruar eller män, mödrar eller fäder, bröder, systrar, vänner, kusiner... Ja listan kan göras hur lång som helst. 

Alla är vi barn till någon, alla är vi födda av en mor, oavsett vilken relation vi har till vår mor som vuxna. Men vad händer med en mor om hennes barn dör? Upphör hon att vara mor då? Vad händer när vår relationsstatus förändras? Det förändrar hur andra ser på oss men hur förändrar det hur jag ser på mig?

Jag var gift i 20 år, nu är jag skild. För en del kategoriseras jag automatiskt som singel. På sätt och vis är jag väl det, men jag ser inte mig själv som singel. Jag lever samma familjeliv som förut med barnen, hundarna och sysslorna i hemmet precis som vanligt. Singelliv förknippar jag nog med de som aldrig varit gifta/förlovade/sambo, som är utan barn och utan långvarig parrelation. 

Jag kallar mig nog helst ensamstående mamma. Att kalla mig frånskild är bara att påminna mig om en stor sorg, något som gick fel. Så länge barnen bor hemma är jag mer mamma än singeltjej. Jag får väl fundera på vad jag definierar mig själv som den dagen jag blir ensam hemma. 

Det är lite annat som förändras i mina relationer med andra när min relationsstatus ändras. I mina ögon är vi fortfarande en familj men mitt vuxenliv är lite mer exkluderande än förut. Eftersom jag är ensam vuxen blir jag inte längre bjuden på parmiddagar - av naturliga skäl. Ändå känns det lite konstigt. Mitt sociala liv i dess kända former finns plötsligt inte tillgängligt längre. De flesta i min närhet lever i par och det kan inte hjälpas att jag ibland känner mig lite utanför. 

Mina vänner gör verkligen allt för att ha med mig, bryr sig om mig, tar hand om mig, bjuder mig på fester - alla är underbara och vänliga. Känslan kommer inte från dom, den är min egen. Jag är inte van ännu att vara ute i det sociala livet ensam. Att ha en partner är ju en trygghet och man har någon att prata vuxenprat med. Plötsligt är det bara jag där ute. Ensam och utsatt... 

Ibland känns det enklast att bara stanna hemma. Så jag får tvinga mig själv ibland att ta mig ut bland folk. Jag får visserligen en stor dos mänskliga kontakter dagligen via mitt jobb så jag får så det räcker för att mätta mitt sociala behov. För jag har även behov av ensamhet. Men att bli ensamvarg är något jag vill akta mig för, så det är en balansgång. Inte isolera mig och inte springa ut på allt som erbjuds. 

Jag pratade igår med en annan ensamstående mamma precis som jag. Det är så befriande skönt att höra att vi tycker och tänker så lika. Jag är inte överkänslig eller knäpp. Jag reagerar helt normalt med hänsyn till vad jag gått igenom. Jag är dessutom en nypa klokare än förut, och jag försöker använda mina erfarenheter till att ge tröst och stöd till andra. På så sätt blir motgången en styrka. Jag kom igenom och min styrka kan lyfta någon annan som kämpar.

H.D.S.L.

Ord är energi

Ord har en väldig kraft, en stor makt. Ord är en form av energi som far ut ur våra munnar och skapar något. Ord skapar känslor och stämning. Både goda och dåliga. Ord som en gång uttalats kan aldrig återkallas. Dess effekter kan delvis ursäktas men aldrig helt raderas. 

Ord kan såra, ords effekter kan dröja kvar i en människas hjärta hela livet. Ett fysiskt sår läker och blir helt men ett själsligt sår kan vara öppet och infekterat en livstid.

Jag tänker ibland på ord som färgklickar. När jag säger saker så målar mina ord färgklickar på min livsvägg. Jag behöver tänka till vad jag vill ha för färg på mitt livsrum. Bara svart och grått eller mycket ljusa och klara färger? Och vilken färg sätter jag  på mina medmänniskors liv?

Ord kan bygga upp och ord kan riva ner. Ord kan göra mig glad och ord kan göra mig ledsen. Vi glömmer nog ibland vilken effekt våra ord har i våra egna liv och på andras liv. Det sägs att det krävs tio positiva kommentarer för att väga upp en negativ kommentar. Det tror jag säkert. På något vis är det lättare att tro på kritik än på beröm. Det verkar också som om det är lättare att ge kritik än att ge beröm.

Ge dig själv i uppdrag att varje dag säga något vänligt till någon. Ge uppmuntran eller beröm. Du kommer märka att genom att måla goda ord på andra människors livsväggar kommer ditt eget liv att stråla av vackra färger!

H.D.S.L.

Nattens drömmar

Jag har en återkommande dröm, i många år lite då och då. Alltid samma dröm. Jag är på en typ lägergård, ett gammalt ställe med flera byggnader. Ett hus med sovsalar, en rund byggnad med toaletter och duschar, ett förrådshus. Hela stället ligger isolerat långt ut på landet och jag får känslan av klosterliv. Allt är enkelt, avskalat, spartanskt. Toaletterna är typ utedass men små bås runt ytterväggarna och duschar i mitten. 

Jag besöker alltid stället ensam, går runt i husen och letar efter något. Vad jag letar efter vet jag inte. Eftersom stället verkar vara övergivet finns där inte heller vatten eller el. Jag försöker tända lampor men det fungerar inte. Förrådshuset är överfullt med gamla prylar och jag kryper och klättrar och balanserar på plankor. Så vaknar jag.

Jag undrar var jag är. Finns platsen på riktigt? Jag undrar om det betyder något.

I natt hade jag samma dröm. Men med en stor förändring. Det var inte tomt. Det var fullt överallt. Människor i varje rum och på varje dass. Överfullt överallt men ingen jag kände. Jag gick runt och letade men jag vet inte om det var efter något eller någon. Så vaknade jag och det tog en stund innan jag förstod att jag drömt om samma plats som innan fast nu var det befolkat.

Jag har haft en annan dröm som återkommit också, men den var lättare att tolka. Jag är ute och åker i en bil, först är det fin väg och det går i lagom fart. Men vägen blir smalare och smalare och vi kör fortare och fortare. Det slutar med att vägen tar slut vid en sjö och jag störtar ut och börjar simma. Detta är ju en typisk stressdröm och den har jag inte haft på länge nu.

Hjärnan är i mångt och mycket outforskad och kan spela oss spratt. Drömmarklan tyckas vara så verkliga och jag tror fullt och fast att de emellanåt har ett budskap till oss. Men det är svårt att tyda dom och det har hänt mig att jag i efterhand kunnat identifiera min dröm från tidigare i det som hänt senare. Det är spännande!

Så jag undrar var min lägergård finns  - om den finns. Kanske bara i mina drömmar?

H.D.S.L.

Nyårslöften

Idag är det första dagen på ett nytt år, 2014. Ett oskrivet, blankt, nytt, rent år. En dag för nyårslöften om ett bättre liv, en sundare livsföring, klokare val. Här kommer mina nyårslöften:

- Vara så lycklig jag bara kan, varje dag, så långt det beror på mig själv och mina val

- Tillåta mig själv att vila, vara lite lat ibland och släppa ännu ett fnäpp på min prestationsångest

- Lyssna mer till mitt hjärta och följa mina känslor

- Ha roligt, jag har rätt att göra sådant bara jag tycker om

- Se upp för energitjuvar, både i form av aktiviteter och människor, och våga säga nej

Ibland kommer jag säkert att halka tillbaka i gammalt tänkande och beteende, men min ambition är att 2014 är MITT år. Min tur att vara lycklig och glad, vara bekymmersfri och njuta av livet. Jag har vuxit som människa det senaste året och jag känner mig faktiskt annorlunda. Det finns en och annan som inte gillar det, men de allra flesta verkar tycka att det är en förändring till det bättre. 

Först nu kan jag på riktigt förstå att man kan inte älska andra och älska livet om man inte älskar sig själv. Man kan känna kärlek, empati, medlidande och ha omsorg om andra, men det blir obalans om man inte älskar sig själv eller respekterar sig själv. För att känna lycka behöver jag balans. Älska andra men inte på min egen bekostnad. Och även låta andra älska mig. Bejaka att jag är värd att älskas och vara lycklig. 

Nej, detta är inte en kärleksförklaring till  någon man. Detta är en kärleksförklaring till mig själv. Jag är medelålders medeltjock och hyfsat intelligent. Detta är jag. Älska mig för den jag är. 

H.D.S.L.