Relationer och identifikationer

Vi satt ett gäng och diskuterade relationer och identitet. Vi identifieras som människor genom våra relationer. Vi är söner eller döttrar, fruar eller män, mödrar eller fäder, bröder, systrar, vänner, kusiner... Ja listan kan göras hur lång som helst. 

Alla är vi barn till någon, alla är vi födda av en mor, oavsett vilken relation vi har till vår mor som vuxna. Men vad händer med en mor om hennes barn dör? Upphör hon att vara mor då? Vad händer när vår relationsstatus förändras? Det förändrar hur andra ser på oss men hur förändrar det hur jag ser på mig?

Jag var gift i 20 år, nu är jag skild. För en del kategoriseras jag automatiskt som singel. På sätt och vis är jag väl det, men jag ser inte mig själv som singel. Jag lever samma familjeliv som förut med barnen, hundarna och sysslorna i hemmet precis som vanligt. Singelliv förknippar jag nog med de som aldrig varit gifta/förlovade/sambo, som är utan barn och utan långvarig parrelation. 

Jag kallar mig nog helst ensamstående mamma. Att kalla mig frånskild är bara att påminna mig om en stor sorg, något som gick fel. Så länge barnen bor hemma är jag mer mamma än singeltjej. Jag får väl fundera på vad jag definierar mig själv som den dagen jag blir ensam hemma. 

Det är lite annat som förändras i mina relationer med andra när min relationsstatus ändras. I mina ögon är vi fortfarande en familj men mitt vuxenliv är lite mer exkluderande än förut. Eftersom jag är ensam vuxen blir jag inte längre bjuden på parmiddagar - av naturliga skäl. Ändå känns det lite konstigt. Mitt sociala liv i dess kända former finns plötsligt inte tillgängligt längre. De flesta i min närhet lever i par och det kan inte hjälpas att jag ibland känner mig lite utanför. 

Mina vänner gör verkligen allt för att ha med mig, bryr sig om mig, tar hand om mig, bjuder mig på fester - alla är underbara och vänliga. Känslan kommer inte från dom, den är min egen. Jag är inte van ännu att vara ute i det sociala livet ensam. Att ha en partner är ju en trygghet och man har någon att prata vuxenprat med. Plötsligt är det bara jag där ute. Ensam och utsatt... 

Ibland känns det enklast att bara stanna hemma. Så jag får tvinga mig själv ibland att ta mig ut bland folk. Jag får visserligen en stor dos mänskliga kontakter dagligen via mitt jobb så jag får så det räcker för att mätta mitt sociala behov. För jag har även behov av ensamhet. Men att bli ensamvarg är något jag vill akta mig för, så det är en balansgång. Inte isolera mig och inte springa ut på allt som erbjuds. 

Jag pratade igår med en annan ensamstående mamma precis som jag. Det är så befriande skönt att höra att vi tycker och tänker så lika. Jag är inte överkänslig eller knäpp. Jag reagerar helt normalt med hänsyn till vad jag gått igenom. Jag är dessutom en nypa klokare än förut, och jag försöker använda mina erfarenheter till att ge tröst och stöd till andra. På så sätt blir motgången en styrka. Jag kom igenom och min styrka kan lyfta någon annan som kämpar.

H.D.S.L.