Nytt år med nya möjligheter

Så var det då dags att summera 2014 och börja drömma om 2015. Det har varit ett händelserikt år med fokus på min hälsa och välbefinnande. Jag mår bättre än på mycket länge, känner mej frisk och stark, i harmoni och redo för ett nytt spännande år. Jag har bearbetat det förflutna och ser fram emot positiva förändringar under året som kommer.

Mitt måtto för 2014 var "pay back time", inte för att ge igen utan mer återta det jag förlorat, lite revansch på livet, kan man säga. Det har verkligen gått i uppfyllelse och mitt nya ord för 2015 är något som poppat upp i mitt inre och inte släppt taget. Det är ett bibliskt uttryck som lyder: "Jubelår". 

Jag visste lite luddigt att det hade något med att göra med gamla testamentet och arvsrätter och egendomar att göra. När jag slog upp stället i bibeln inleddes kapitlet med detta:  "Ni skall helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess invånare. Det skall vara ett jubelår för er." Intressant. Spännande! Lite märkligt. 

För nästa år fyller jag 50. Klart jag vill att det ska vara ett jubelår! Jag vill att roliga saker ska hända, spännande saker, trevliga saker, och kanske får jag veta vem som är mannen i mitt liv! Friheten har jag nu, fri att göra vad jag vill med vem jag vill. Fri att bestämma själv över mitt liv och min tillvaro. Fri att välja det goda som kommer i min väg.

Jag har ingen färdig plan. Jag har inte alla svar. Men jag har en go' magkänsla. Jag tror verkligen att 2015 kommer bli ett jubelår för mej. Bra saker kommer hända. Bra människor kommer finnas i mitt liv. Jag kommer fatta bra beslut, göra bra val och mitt liv kommer att köra in på rätt spår. Nej jag tror inte att allt kommer lösa sig men jag hoppas att jag kommer att se en ännu ljusare framtid ta form framför mig.

Jubelår. Ja jag vill jubla. Det var längesen. Jag vill att mitt liv ska fyllas med jubel, med kärlek och med harmoni. Jag vill ha människor i min närhet som tycker om mej, uppskattar mej för den jag är och det jag gör och accepterar mina fel och brister. Som inte förnedrar mej eller klankar ner på mej. Som istället jublar med mig, gläds med mig och gör mig glad. Människor som tar fram det bästa i mig och lockar fram goda sidor i mig som jag inte ens visste jag hade.

Jag ser fram emot 2015 med stor tillförsikt. Jag tror att de svåra åren ligger bakom och att mitt femtionde år ska få bli ett jubelår. Jag hoppas att allt kommer bli bättre och bättre, jag hoppas att min framtid ska bli klarare, att jag ska få se vart jag är på väg och jag längtar efter någon att dela livet med. Jag hoppas kunna se vem som är rätt för mig. Jag hoppas att 2015 ska vara fyllt av kärlek, kyssar, skratt och glädje!

Hej Då Så Länge och Gott Nytt År!

Om grymhet och nåd

Nu är det bara några dagar kvar till jul och jag har nyss kommit hem från en julkonsert i en kyrka i närheten. Julmusik är viktigt för mig och jag har drygt tio olika spellistor på Spotify med olika typer av julmusik. Sjunger med i allt så nu går jag ungarna på nerverna! Haha!

Jag är ingen hysterisk julfixare, jag pysslar med sådant jag tycker är roligt och ger mig själv inga krav på att ha kliniskt välstädat i varje vrå precis före den 23/12, jag är ledig ända fram till den 7 januari så jag har gott om tid att städa. Jag gör julgodis, granen ska förståss upp, krubban och kyrkan ska ställas fram tillsammans med annat pynt som bildar en liten julby.

Förra julen var barnen hos sin pappa över jul, men i år är dom hemma med mig. Så julen firas traditionsenligt med släktingar. Detta är min tredje jul i Värnamo och på ett sätt känns det som evigheter sedan som jag flyttade hit. Det beror väl på att det har varit en otroligt händelserik tid, så mycket har förändrats i mitt liv och jag är nog på många sätt en ny människa.

Många svårigheter och tråkigheter har jag fått gå igenom, och ibland kan man känna att jag inte har förtjänat allt jobbigt som hänt. Men livet är ju inte rättvist, eller hur. Jag har ju också haft mycket roligt och varit med om många trevliga händelser, träffat trevliga människor som har varit snälla och hjälpsamma. Jag har fått beröm och uppmuntran och min självkänsla börjar byggas upp igen. 

Så summan av livet blir ett ordstäv på engelska: "We don't deserve the cruelty and we don't deserve the grace". Vi förtjänar inte grymhet och vi förtjänar inte nåden. Men oväntade saker händer oss alla, ibland gott, ibland ont. Det är väl mixen som utgör livet, och jag har slutat fundera över meningen i meningslösheter. Världen är varken rättvis eller logisk. Men tillräckligt spännande och fantastisk för att göra det värt resan!

Plötsligt tar livet en oväntad vändning och man får något helt nytt att ta ställning till eller fundera över. Plötsligt byter tankarna inriktning och jag ser och upplever saker jag inte gjort förut. Plötsligt dyker det upp nya idéer och drömmar i huvudet som poppar upp. Som om själva livet vill säga mej något, få mig att gå vidare, visa mig en ny framtid och ge mej ett nytt hopp.

Snart är året slut och jag funderar på vad mottot för mitt år ska bli. Årets har varit "Pay back time" i meningen att jag har återtagit mitt eget liv, min personlighet och lagt både tid och pengar på mig själv och min utveckling både fysiskt och mentalt. Snart dags för nytt motto och nya mål för 2015. Ska fundera på det över julen, I will be back - be sure!

H.D.S.L.

Det var ju bara en hund...

Den här veckan har jag gjort det som alla hundägare fasar för. Jag har avlivat min bästa vän. Hon hade drabbats av en aggressiv cancer som inte kunde botas. Till våren skulle hon ha fyllt 10 år, och det är en ganska hög ålder för en Riesenschnauzer. Men ändå är man aldrig riktigt redo att acceptera det oundvikliga.

Kanske är det för att jag för en liten stund fick vara Herre över liv och död. Jag var tvungen att säga de ödesdigra orden. Jag bestämde att hon skulle få somna in. Det skär och värker i hjärtat. Fast jag visste att hon var bortom allt hopp, fast jag hörde veterinärens ord "du förstår väl att det är inget vi kan göra". Ändå känner jag mig usel. Jag har dödat min bästa vän.

Jag mötte henne första gången när hon bara var fem veckor gammal. Som ett litet svart nystan kröp hon ihop i mitt knä. Sedan dess har jag älskat detta lakritstroll. På min 40-årsdag hämtade vi hem henne och under hennes livs första biltur kräktes hon i mitt knä, där hon satt. Det gjorde ingenting.

Hon växte upp och blev en stor stilig dam på 32 kilo. Hon var både vek och tuff. Den mest lättlärda hund jag haft - och jag har haft sju. Alltid beredd att försvara mig och alltid villig att lyda mina kommandon. Kärleksfull och tillgiven, matvrak och godistjuv, glad och lugn, alltid pigg på långpromenader och älskade att strosa runt i Apladalen.

Nu är det ingen vilde som möter mej i hallen när jag kommer hem, inga glada tjut och blöta pussar, inget buffande och knuffande, ingen som tigger äppelskruttet, ingen som snarkar och sparkar i min säng. Ingen som värmer mej när jag är kall. Jo visst, jag har den lilla vovven kvar. Men en stor hund tar stor plats och lämnar stort tomrum. 

Tio år är lång tid tillsammans med en fyrbent vän. Dygnet runt, året runt, alltid vid min sida. Tröstar mig när jag gråter, slickar mina tårar, låter mig krama och klappa - det gör oss båda lugna. Det är så fruktansvärt tomt! Hon har betytt så oerhört mycket för mig. Många är de rundor vi gått tillsammans under tystnad, under tårar och under sång. 

Vem ska nu beskydda mig på de sena, mörka promenaderna? Vem ska nu glufsa i sig alla matrester? Vem ska nu hoppa upp på mej, lägga tassarna på mina axlar och kramas? I stunder som dessa är det extra tufft att leva ensam. Ingen partner att dela sorgen med, ingen axel att gråta mot. Sorgen kommer i vågor, vid speciella tillfällen när något påminner om henne. 

Hon kommer kremeras och askan spridas för vinden vid en minneslund i Flattinge för husdjur. Den kan man besöka, sitta i paviljongen och minnas, tända ett ljus, lägga en ros. Nej jag vet, hon var "bara" en hund. Men vad är vi då? Vi är bara människor...

H.D.S.L.

Nya sensationer

Det finns vissa skillnader i att ha en större kropp och en mindre kropp. Förutom klädstorlekar är det annat som också skiljer. När man är tjock så svettas man under brösten och får värmeutslag på insidan av låren. På Liseberg bävar man över om man ska få plats i stolen på åkattraktionen och får man ner bygeln över magen? Man är inte så uthållig i träningen. Man är alltid varm. Nu har jag upplevt nya sensationer med min smalare kropp. Här kommer listan:

Jag fryser. Åh så kallt det är! Förut hade jag en värmande vaddering, nu måste jag klä på mej i lager på lager. Det glömmer jag ibland och jag fryser jämt! Glömmer vantar och extra tröja. Det har jag inte behövt tänka på innan. 

När jag sitter på en hård stol känner jag skelettbenen i baken. Efter en stund blir jag öm. Ny upplevelse för mig som haft en inbyggd sittdyna därbak. Har stolen dessutom ett hårt ryggstöd så skaver det på ryggraden. Istället för att vara inbäddad i mjuka lager så buktar ryggraden ut. Vad är detta? Inte snyggt i alla fall...

När jag bytt om till nattlinne på kvällen och krupit ner i sängen och lagt mig till rätta på sidan, ja då skaver knäskålarna mot varann! What? Hur ska jag nu kunna sova? Det här är det minsann ingen som har berättat för mej!

Kroppen som motvikt stämmer inte heller. När man bär något tungt eller ska balansera något så använder man automatiskt sin kropp som motvikt för att hålla balansen och ta sig fram. Nu stämmer inte min invanda motvikt och jag tappar balansen, snubblar, vinglar och flera gånger har jag faktiskt trillat omkull! Pinsamt!

Men trots dessa nya sensationer känns det bra med min mindre kroppshydda. Jag trivs med mej själv och känner mej faktiskt mer självsäker och skäms inte för mig själv längre, vilket jag kunde göra förut. Men finns det då inga fördelar med att vara stor? Jo, som raggar'n säger: "Tjocke fruntimmer e bra, di värmer på vintern å skugger på sommarn".

Hej Då Så Länge