Det var ju bara en hund...

Den här veckan har jag gjort det som alla hundägare fasar för. Jag har avlivat min bästa vän. Hon hade drabbats av en aggressiv cancer som inte kunde botas. Till våren skulle hon ha fyllt 10 år, och det är en ganska hög ålder för en Riesenschnauzer. Men ändå är man aldrig riktigt redo att acceptera det oundvikliga.

Kanske är det för att jag för en liten stund fick vara Herre över liv och död. Jag var tvungen att säga de ödesdigra orden. Jag bestämde att hon skulle få somna in. Det skär och värker i hjärtat. Fast jag visste att hon var bortom allt hopp, fast jag hörde veterinärens ord "du förstår väl att det är inget vi kan göra". Ändå känner jag mig usel. Jag har dödat min bästa vän.

Jag mötte henne första gången när hon bara var fem veckor gammal. Som ett litet svart nystan kröp hon ihop i mitt knä. Sedan dess har jag älskat detta lakritstroll. På min 40-årsdag hämtade vi hem henne och under hennes livs första biltur kräktes hon i mitt knä, där hon satt. Det gjorde ingenting.

Hon växte upp och blev en stor stilig dam på 32 kilo. Hon var både vek och tuff. Den mest lättlärda hund jag haft - och jag har haft sju. Alltid beredd att försvara mig och alltid villig att lyda mina kommandon. Kärleksfull och tillgiven, matvrak och godistjuv, glad och lugn, alltid pigg på långpromenader och älskade att strosa runt i Apladalen.

Nu är det ingen vilde som möter mej i hallen när jag kommer hem, inga glada tjut och blöta pussar, inget buffande och knuffande, ingen som tigger äppelskruttet, ingen som snarkar och sparkar i min säng. Ingen som värmer mej när jag är kall. Jo visst, jag har den lilla vovven kvar. Men en stor hund tar stor plats och lämnar stort tomrum. 

Tio år är lång tid tillsammans med en fyrbent vän. Dygnet runt, året runt, alltid vid min sida. Tröstar mig när jag gråter, slickar mina tårar, låter mig krama och klappa - det gör oss båda lugna. Det är så fruktansvärt tomt! Hon har betytt så oerhört mycket för mig. Många är de rundor vi gått tillsammans under tystnad, under tårar och under sång. 

Vem ska nu beskydda mig på de sena, mörka promenaderna? Vem ska nu glufsa i sig alla matrester? Vem ska nu hoppa upp på mej, lägga tassarna på mina axlar och kramas? I stunder som dessa är det extra tufft att leva ensam. Ingen partner att dela sorgen med, ingen axel att gråta mot. Sorgen kommer i vågor, vid speciella tillfällen när något påminner om henne. 

Hon kommer kremeras och askan spridas för vinden vid en minneslund i Flattinge för husdjur. Den kan man besöka, sitta i paviljongen och minnas, tända ett ljus, lägga en ros. Nej jag vet, hon var "bara" en hund. Men vad är vi då? Vi är bara människor...

H.D.S.L.