Bildårar

I helgen har jag kört en del bil ensam och det tycker jag om. Halva nöjet är att fylla en mugg med kaffe, rota fram några gamla härliga cd-skivor (jodå jag har sparat ett gäng) lite godis och sedan lägga den tunga högerfoten på pedalen och dra iväg. Själva resandet är ett nöje i sig själv. Jag tycker om att köra bil, jag uppskattar friheten, farten och bekvämligheten.

Men det händer något med oss när vi sätter oss bakom ratten. Vi svenskar som alltid är så korrekta, samlade och sansade. Vi som följer lagar och regler, står snällt i kö, brusar inte upp offentligt och kritiserar inte främlingar. Men i bilen blir vi som förbytta.

Vi bryter mot lagar, kör för fort och det är bara pinsamt om man åker fast, annars är det bara tufft. Vi tutar ilsket om bilen framför inte kommer iväg tillräckligt fort vid trafikljusen, vi blinkar och hötter med näven mot de som beter sig olämpligt enligt vårt tycke. Vi vill fram så fort som möjligt, vi kryssar oss fram mellan filerna.

Om det är två filer och det kommer en skylt att vänstra filen är avstängd längre fram, fortsätter vi ändå i vänster fil, kör om alla som fastnat i kön till höger och de blir sedan tvingade att släppa in oss när vägen på vår sida tar stopp. De som struntar i kön vinner och tränger sig fram och skapar arga medtrafikanter i innerfilen.

När någon kör för sakta eller begår något misstag så är vi snabba med att reagera. Vi tutar, blinkar, visar fingret och sitter och skriker åt dom. Vi beter oss så osvenskt att det är häpnadsväckande! Vad händer med oss lugna, fina, snälla svenskar när vi sätter oss i bilen? Är det vår trygga plats där vi kan få utlopp för alla våra inre agressioner utan att vi behöver stå till svars för vad vi känner?

Om du kommer till södra Europa eller Mellanöstern så är det en ännu hetsigare trafikmoral. Faktiskt ingen moral alls. Där är det ett galet tempo, man vevar ner rutan och skriker åt varann, man tutar och tränger sig fram och kör på bilarna som står ivägen när man ska parkera. Där kan man snacka om inre aggressioner som kommer ut!

Men jag kliver in i min bil, gör det bekvämt för mig och kör iväg mot nya spännande mål. Jag gasar på, lägger mej i vänsterfilen och låter milen rulla iväg under mig. Jag känner mig så avspänd och upprymd på samma gång. Jag njuter av naturen och allt jag passerar förbi på väg mot mitt mål.

Så hamnar jag bakom en bil som saktar in varje gång den möter en annan bil. Det finns ingen ytterfil så jag måste vänta tills det är lämpligt att köra om. Det dröjer och jag blir mer och mer irriterad på bilisten framför som uppenbarligen inte har en farthållare. Till slut kan jag köra om och jag hör mig själv säga högt till bilisten: Du kör som en kärring!

För det första är jag väl en kärring själv (men jag kör nog inte som en sådan), för det andra hör inte bilisten framför vad jag säger och för det tredje undrar jag än en gång: vad är det som händer med oss svenskar när vi sätter oss bakom ratten? Vad är det som gör att vi blir så ohämmat osvenska när vi kör bil? Nä, gör som Åke Cato och Sven Melander sa i sketchen "Rattmuffen". Krama varandra i trafiken!

H.D.S.L.

Schampo och balsam

Med långt, tjockt hår är jag storförbrukare av schampo och balsam. Även om man inte behöver tvätta håret varje dag med en sån här kalufs, så går det åt en rejäl näve varje gång. Jag hade en lärare i gymnasiet som tycket det var märkligt att man kunde sälja en produkt som balsam med argumentet att man sköljer ur alltsammans ur håret. Men då glömde han en viktig detalj. Effekten.

Balsam lämnar spår efter sig. Gör det mjukt och lätt att reda ut. Sprider väldoft och glans. Så tänker jag att männskor ska vara mot varann i ett förhållande. Som ett balsam. Förstärker det vackra som redan finns där. Hjälper till att göra det smidigt. Reder ut tovor och förebygger nytt trassel. Bara finns där utan att lägga sig som en blöt yllefilt över hela situationen.

För vem vill vara som ett schampo? Det vill ta över, ta bort allt som den andre är, det som finns är skit. Ett schampo vill göra rent hus och ersätta allt med sig själv. Visst är det skönt med rent och fräscht men man ska inte förakta en persons historia, det som faktiskt har format oss till de vi är idag. 

När man börjar om med en ny relation i vuxen ålder ska man vara medveten om att det finns både schampo-människor och balsam-människor. Jag har den stora lyckan att ha funnit en man som är så trygg i sig själv att han kan acceptera mina fel och brister, på samma sätt som jag accepterar hans. Man ska inte inbilla sig att man ska ändra en annan människa, den enda jag kan ändra på är mig själv.

Om man träffas i unga år, formas man tillsammans. Sedan kan det bli att saker inträffar som gör att man slits isär. Men träffas man som medelålders ska man välja någon som matchar mig. Inte att man måste vara lika, tycka och tänka lika, utan inse att jag är den jag är och det är jag bekväm med. Det behöver din partner också vara.

Det var något vi sa till varann från början, jag och min hjärtevän. Vi är som vi är och vi duger. Vi ska inte försöka ändra varann utan vara som ett balsam för varann. Vi ska vara en tillgång i varandras liv, inte något som kräver, kväver och klänger. Vi är två individer med vår egen historia, som trivs bra tillsammans. 

Kärlek kan inte stängas in, tryckas in i en box för att passa in i min drömbild. Kärlek behöver frihet för att växa och utvecklas. Kärlek måste bygga på tillit och förtroende, då blir den stark. Vi är två starka individer som förtjänar ömsesidig respekt. När man förstått det, finner man en kärlek som är bättre än man nånsin kunnat drömma om!

H.D.S.L.

Kvinnor kan!

"Jag tycker att kvinnor är dumma som låtsas att de är jämlika männen. Kvinnor är klart överlägsna och har alltid varit. Vad du än ger henne, kommer hon att göra större och bättre. Ge henne en spermie och hon ger dig en bebis. Ge henne ett hus och hon ger dig ett hem. Ge henne en matkasse och hon ger dig en måltid. Ge henne ett leende och hon ger dig sitt hjärta. Hon multiplicerar och förstorar allt hon får. Så om du ger henne skit var beredd att få tillbaka ett helt ton!" (William Golding)

Detta citat tycker jag är intressant. Speciellt som det kommer från en man som var född 1911. Ja jag tror också att kvinnor är bra på att göra något med vad vi än får i våra händer. Vi vill skapa trygghet och en så bra tillvaro som möjligt för vår familj. Däremot tror jag att många kvinnor tar emot alldeles för mycket skit utan att säga stopp. Jag har själv varit sådan och det är först nu de senaste fyra åren som jag vågat säga stopp och respekterat mina egna gränser.

Men att ge tillbaka med samma mynt är inte heller min filosofi. Hellre då "lev och låt leva" dvs att jag lever mitt liv på det sätt jag väljer och andra får leva sitt liv på sitt sätt. Alla har rätt till sina egna åsikter och alla ska bli respekterade för det även om jag inte håller med.

Jag pratade med min hjärtevän om det här om dagen. Hur han har hjälpt mig att bli stark och självsäker igen. Hur han alltid stöttar, bejakar och bekräftar mig. Hur han får mig att känna mig trygg och lycklig. Älskad för den jag är utan krav på anpassning eller prestation. Han betyder allt för mig. 

Jag är så tacksam att jag fått uppleva detta, även om jag fick vänta många år. Men så är det ju också att man saknar inte det man aldrig haft. Men nu kan jag inte tänka mig något annat och jag har satt en ny standard på mina relationer. De ska vara ömsesidigt respektfulla, kärleksfulla och omtänksamma. Vänner kan inte vara nära vänner om de inte uppfyller de tre kriterierna.

När man är medelålders har man har klarat av en massa bra saker i sitt liv. Skaffat jobb, familj, ett hem och prylar. Man känner att man behöver inte ta emot någon skit utan man har skinn på näsan att sätta upp sina egna gränser. Jag är mig själv, jag både duger och är duglig. Jag är förbi ungdomens osäkerhet och jag tagit mig ur en relation som inte var bra för mig. Jag står på egna ben, klarar mig själv och fann min själsfrände.

Jag har multiplicerat mycket som jag fått i min hand. Jag har fått både människor och saker att växa och utvecklas. Jag har själv vuxit och utvecklats på köpet. Jag tycker om att kunna göra något bra av något som inte varit så bra innan. Att känna sig förnöjsam är en god känsla. Jag är glad för det jag gjort och det jag har. Kvinnor kan!

H.D.S.L.

Mörker och ljus

Denna helg är Allhelgonahelgen och vid ett besök på kyrkogården var det tända ljus vid många gravar och vid minneslunden var det ringar av ljus runt stenrösena. Det är inte skrämmande längre med kyrkogårdar, som jag tyckte när jag var ung. Det är bara rofyllt och vackert. En plats för minnen och tacksamhetens tankar till de liv som kommit oss nära men som vi inte kan krama om längre.

Ett enda litet ljus tränger bort mörkret som finns omkring det. Bara en liten låga behövs för att mörkret ska ge vika. Mörkret kan inte sluka upp ljuset, men ljuset kan få mörkret att försvinna. Det är en trösterik tanke, även livsfilosofiskt. Det mörka, det onda, finns överallt, men det ljusa, det goda, tränger allrid igenom någonstans på något sätt.

Nu går vi mot vintern, det blir mörkare och mörkare både på morgonen och kvällen. Kallt och fuktigt, till och med snöoväder de senaste dagarna. Nu bor jag ju i Småland, så snön lär ju inte ligga kvar särskilt länge. Slask och modd är väl snarare väderstatus på vår vinter här. Det gör mig inget, ju mindre snö desto bättre tycker jag.

Men nu i november är det mest grått och trist. Då längtar jag efter sol och värme. Sitter och kollar på resor söderut. Längtar, drömmer, planerar. Hoppas kunna komma iväg på semester snart, det vore härligt! Bryta av mörkret och tröttheten med en paus i solen. En del av tjusningen med att resa bort är just att söka resor, ha något att se fram emot och räkna ner till.

På andra sidan jorden går man mot sommar istället. Där är det full vår och solen lyser starkast i norr. På ett sätt vore det skönt om det alltid var sommar, men ändå måste jag erkänna att det är fint med årstidernas växlingar. Det är några veckor kvar till jul, sedan går ett par månader innan det vänder och blir både ljusare och varmare igen. 

Träden, som nu ser döda ut, kommer snart att spira av nytt grönt liv igen. Det är faschinerande att se hur naturen växlar från tid till tid. Med en dåres envishet går cyklerna runt runt. Vinter, vår, sommar och höst. Skarvlöst avlöser de varann, årstiderna. Det är lättare att uthärda den mörka och kalla tiden, eftersom man vet att det snart kommer både ljus och värme. Även om man inte kan se det just nu.

Men jag bara vet att mörkret varar inte för evigt. Ljuset kommer att bryta igenom igen. Solen kommer åter att värma mitt ansikte, den finns någonstans där uppe bakom allt det gråa. Mörkret tar ett kallt grepp just nu men kommer få släppa taget när ljuset bryter igenom. Ljuset kommer att segra över mörkret. Kampen kommer aldrig att upphöra så länge jorden snurrar, men vi vet att snart kommer en ny vår, en ny sommar.

H.D.S.L.