Bildårar

I helgen har jag kört en del bil ensam och det tycker jag om. Halva nöjet är att fylla en mugg med kaffe, rota fram några gamla härliga cd-skivor (jodå jag har sparat ett gäng) lite godis och sedan lägga den tunga högerfoten på pedalen och dra iväg. Själva resandet är ett nöje i sig själv. Jag tycker om att köra bil, jag uppskattar friheten, farten och bekvämligheten.

Men det händer något med oss när vi sätter oss bakom ratten. Vi svenskar som alltid är så korrekta, samlade och sansade. Vi som följer lagar och regler, står snällt i kö, brusar inte upp offentligt och kritiserar inte främlingar. Men i bilen blir vi som förbytta.

Vi bryter mot lagar, kör för fort och det är bara pinsamt om man åker fast, annars är det bara tufft. Vi tutar ilsket om bilen framför inte kommer iväg tillräckligt fort vid trafikljusen, vi blinkar och hötter med näven mot de som beter sig olämpligt enligt vårt tycke. Vi vill fram så fort som möjligt, vi kryssar oss fram mellan filerna.

Om det är två filer och det kommer en skylt att vänstra filen är avstängd längre fram, fortsätter vi ändå i vänster fil, kör om alla som fastnat i kön till höger och de blir sedan tvingade att släppa in oss när vägen på vår sida tar stopp. De som struntar i kön vinner och tränger sig fram och skapar arga medtrafikanter i innerfilen.

När någon kör för sakta eller begår något misstag så är vi snabba med att reagera. Vi tutar, blinkar, visar fingret och sitter och skriker åt dom. Vi beter oss så osvenskt att det är häpnadsväckande! Vad händer med oss lugna, fina, snälla svenskar när vi sätter oss i bilen? Är det vår trygga plats där vi kan få utlopp för alla våra inre agressioner utan att vi behöver stå till svars för vad vi känner?

Om du kommer till södra Europa eller Mellanöstern så är det en ännu hetsigare trafikmoral. Faktiskt ingen moral alls. Där är det ett galet tempo, man vevar ner rutan och skriker åt varann, man tutar och tränger sig fram och kör på bilarna som står ivägen när man ska parkera. Där kan man snacka om inre aggressioner som kommer ut!

Men jag kliver in i min bil, gör det bekvämt för mig och kör iväg mot nya spännande mål. Jag gasar på, lägger mej i vänsterfilen och låter milen rulla iväg under mig. Jag känner mig så avspänd och upprymd på samma gång. Jag njuter av naturen och allt jag passerar förbi på väg mot mitt mål.

Så hamnar jag bakom en bil som saktar in varje gång den möter en annan bil. Det finns ingen ytterfil så jag måste vänta tills det är lämpligt att köra om. Det dröjer och jag blir mer och mer irriterad på bilisten framför som uppenbarligen inte har en farthållare. Till slut kan jag köra om och jag hör mig själv säga högt till bilisten: Du kör som en kärring!

För det första är jag väl en kärring själv (men jag kör nog inte som en sådan), för det andra hör inte bilisten framför vad jag säger och för det tredje undrar jag än en gång: vad är det som händer med oss svenskar när vi sätter oss bakom ratten? Vad är det som gör att vi blir så ohämmat osvenska när vi kör bil? Nä, gör som Åke Cato och Sven Melander sa i sketchen "Rattmuffen". Krama varandra i trafiken!

H.D.S.L.