Min resa såhär långt

Förra söndagen började jag min resa till andra sidan jorden och det tog två dygn att komma fram om man räknar med väntan vid mellanlandningen och tidsomställningen på 10 timmar. Så när jag reser tillbaks tar resan bara ett dygn trots flera timmars väntan vid mellanlandningen. Men när man är på väg hem vill man ju bara hem.

Det blev ett kärt återseende av min son, som jag inte träffat på ett år. Tekniska finesser i all ära - hur hade det funkat utan facetime, messenger och instagram? - men en kram kan inte ersättas av något annat.

Det är lite besvärligt i landet på grund av alla hemska skogsbränder, men än har jag inte märkt av något speciellt förutom att en dag när vinden låg på från nordöst så kändes brandröken i luften. Vi får se om det kommer påverka oss nu när vi ska ut och resa.

Först ska vi bila till Warrnambool, en liten kuststad långt söderut. Vi kör The great ocean road dit, en av de stora sevärdheterna här. Där stannar vi några dagar och sen packar vi om en dag för att sedan flyga till Sidney för några dagar. Sen är det dags för mej att resa hem...

Tänk vad fort tre veckor går! Men vi har haft späckade dagar hittills med shopping i Melbourne, båttur på Yarra river, The Royal Botanic Garden, Ballarat Wildlife Park, marknad, bio och lite annat smått och gott.

Det har gått hyfsat bra att vända på dygnet trots allt. Jag som klagar på sommartid / vintertid har nu sovit på dagen och varit uppe på natten. Men solen och värmen gör det enklare för hjärnan att tänka dagtid och kvällstid. Men gäspa gör jag hela tiden...

Det som är intressant är de kulturkrockar som uppstår. Men mer om det nästa gång, nu måste jag packa och sova. Klockan är 21.30 här men 11.30 hemma. Ibland vet jag inte vilken dag det är för snart är det måndag här och ni är bara halvvägs genom söndagen... 

Rivstart på nya året

Jul och nyår är över, jag har hunnit med att träffa släkt och vänner, ligga sjuk några dagar, jobba igen och nu är det trettonhelgen, sen är det slut på lediga dagar och oordning i kalendern...

Men jag kommer bara hinna jobba en vecka till, sen tar jag äntligen min sommarsemester! Jag hade bara två vckors ledigt i sommar för att jag ville spara mina veckor till nu. Jag har en speciell resa planerad!

Min son bor i Australien och det har han gjort i fyra år nu. Vi har sagt att vi ska försöka ses en gång om året, varannan gång hos mej och varannan gång hos honom. Så nu är det min tur att åka dit. Bara resan tar ett dygn enkel tripp och därtill är det 10 timmars tidsskillnad.

Även om tekniken är fantastisk och vi kan ringa med både ljud och bild och vi kan skicka bilder och filmer, så är det ändå det där fysiska mötet öga mot öga och att få kramas, är något man saknar. Så det ska bli underbart!

Så detta inlägg blir det sista på några veckor med någon ordning. Jag kommer vara vaken när ni i Sverige sover och vice versa. Söndag kväll här blir måndag morgon down under. Sen kommer jag ha fult upp med att vara närvarande i verkligheten och den digitala världen får stå tillbaka.

Det enda som känns lite olustigt är alla hemska bränder som härjar lite överallt i Australien. Även om det är en bit ifrån där de bor så kan elden snabbt spridas och vända riktning. Men flyget är hittills opåverkat och jag hoppas verkligen att de får kontroll över situationen snarast.

Just nu har temperaturen fallit och det har även regnat lite, även om det inte är tillräckligt. Men bara att det regnar där mitt i sommaren är ett mirakel! Det ska bli härligt att komma dit och få spendera tid med min son och sonhustru.

Det har varit förberedelser lång tid i förväg med biljetter och visum, men allt har gått smidigt. Sen får man tänka sig för vad man packar med sig. Det är strikta regler för vad man får ta med sig till Australien, så det är en lång lista att läsa på myndighetens sida.

Men nu är jag påläst och redo, nu ska jag bara plocka fram resväskan och sommarkläderna och packa! Passet är giltigt, ögonbindel och nackkudde är fixat, åksjukepiller har jag också införskaffat. Jag har snålat och sparat hela året så reskassan är hyfsat stabil.

Så nu räknar jag ner till resdagen, lite spännande att göra denna långresa helt ensam men jag är inte orolig. Jag börjar tro att jag är oförmögen att känna oro, det har aldrig funnits i mitt känsloliv. Det kan nästan upplevas som provokativt för en del, men det är inget jag tränat upp eller stänger av. Det bara är så.

Men hellre fri från oro än fri från empati - och empati har jag mer än nog av! Det kan faktiskt också vara påfrestande ibland, att ständigt känna in andras känslor. Men man vänjer sig och det är inget jag vill stänga av eller tona ner. Det är en del av min personlighet.

Så nu önskar jag er alla en härlig start på 2020 och jag håller er uppdaterade när jag kan. Jag är åter i vardagen i början av februari. Så till dess - var snäll mot dej själv och njut av varje dag och varje tillfälle som kommer i din väg!