I drömmens värld

Jag har ett rikt drömliv. Med åren har jag övat upp att minnas det jag drömt på natten. På mitt sängbord har jag ett anteckningsblock och en penna, när jag vaknar skriver jag ner stödord från min dröm och det hjälper mej att minnas. Det finns så många olika sorters drömmar.

De flesta är hämtade från vardagen, händelser som inträffat och som i drömmen blandas till en helt ny, säregen historia. Men jag kan ändå urskilja delarna och förstå ursprunget. Andra handlar om olika känslor, stress, rädsla, ilska och lycka. Genom olika drömmar belyses känslorna och jag kan lära mig av dem.

Vissa känslor vill man förtränga i det vakna tillståndet men då poppar de upp i drömmen, när jag inte kan kontrollera mina tankar. Det blir en typ av bearbetning och det är som om min själ pratar med mina sinnen när jag sover och drömmer. Gamla minnen kan också dyka upp i drömmen, som jag inte tänkt på på många år.

Här om natten drömde jag att jag drömde. Drömmen i drömmen var min verklighet här och nu. Jag vaknade upp från min dröm i drömmen - jag drömde alltså fortfarande - och berättade om min dröm för den person det handlade om och sa att det kändes så verkligt. Sen vaknade jag upp från allt och undrade vad detta ville säga mej.

Kanske att det finns saker som känns overkliga, som en dröm, men att det finns ett uppvaknande att vänta. Eller kanske är man mottaglig för en annan dimension av verkligheten när man sover och drömmer. Det finns så mycket mer i livet än vi kan se och förstå. I alla fall nu.

Tänk när man uppfann mikroskopet eller stjärnkikaren. Plötsligt såg man så mycket mer än man gjort förut. Man fick se det man kanske anat eller inte ens kunnat gissa att det fanns. Vinden känns men syns inte, bara genom dess kraft på vattnet eller i träden. Vattnet är mjukt men kan spola bort en hel stad om det kommer med full kraft.

Ja jag tror på fler dimensioner i världen än vi kan se eller bevisa. Jag tror också på kärlek och godhet, men inte ens detta går att ta på eller bevisa med fakta. Kanske finns det en dimension av verkligheten som vi endast kan nå genom våra drömmar?

Vissa drömmar har ett specifikt budskap, några ger klarhet i det som hänt och andra visar en möjlig framtid. Kanske är det vår avancerade hjärna som processar information, vi har ännu  mycket att lära om vår hjärna och all outnyttjad kapacitet. Kanske är det en koppling med universum och allt som förmodligen finns outforskat, men som kan nå oss när vi sover och har kopplat bort logiken och vår begränsade kunskap.

I vilket fall som helst tycker jag det är spännande med drömmar och jag fortsätter anteckna det jag minns. Ibland lär jag mig något nytt om mej själv, ibland önskar jag att drömmen var sann. Men oftast är jag glad att det vara var en dröm.

Vad döljer sig under stenröset?

Jag har varit ute i mitt lilla torp i helgen och fixat med lite ditt och datt. Bland annat har jag satt upp en skärmvägg runt mitt utedass. Ja jag vet att det är oerhört primitivt, men eftersom det ligger mitt ute i skogen med 2 km till närmsta bondgård och därefter en halvmil till närmsta samhälle, är det ingen som ser mej ändå. Men lite avskärmning är ändå bra.

Jag har en stor och en liten lastpall som bas och överst ställer jag en husvagnstoa, en portaporti. En hink vatten och en skopa fixar spolningen och i en liten plastlåda med lock lägger jag toapapper. Så det är funktionellt även om det inte är ett riktigt dass. Men utan varken vatten eller el får det bli så bra det kan bli.

I glipan mellan lastpallen och skärmväggen som var mossa och blåbärsris tänkte jag att jag lägger lite stenar och fyller upp. Så jag gick ut i skogen och hittade ett litet stenröse, överväxt med mossa. Stenarna var förvånansvärt lätta att plocka upp, trots att de var ganska stora. Lyfte bort fyra större stenar och under dem låg mindre stenar. Man kunde också se att stenhögen fortsatte neråt och de var löst travade.

Då skenade fantasin och jag funderade på om jag skulle hitta en grav om jag fortsatte plocka bort stenar. Eller var det bara en stenhög som man gjort för att göra iordning marken intill, som för 100 år sedan varit ett bebott torp. Inte vet jag, men fundera kan man. Jag tog inte fler stenar i alla fall och jag tryckte tillbaks mossan i gliporna.

Det var svettigt att bära hem stenarna men jag blev nöjd med resultatet, det är något tillfredsställande med att hitta lösningar och kunna genomföra dem på egen hand. Torpet är bara mitt eget projekt och jag behöver det för att koppla av och få miljöombyte från vardagen. 

Förra sommaren målade jag utsidan och denna sommar är det insidan som ska målas. Innerväggarna är klädda med mörka träskivor så en hink med vit färg kommer att göra susen för ljuset och för att fräscha upp det. Sen ska jag slänga ut den gamla bäddsoffan som stod där när jag tog över torpet. Den luktar mögel och är riktigt ful.

Istället kommer jag ta ner min dagbäddsoffa som jag har här hemma nu och istället köpa en ny fin bäddsoffa hem. Det är bra att ha när jag får långväga gäster, både från norrland och från Australien. Dessutom är det bra med en extra soffa om man har många gäster.

Det är väl charmen med att bo in sig på ett nytt ställe. Man hittar alternativ till möblering, nya sätt att inreda och när jag kan återanvända det i torpet är det ju en bonus. När jag köpte nytt porslin till hemmet tog jag det gamla till torpet. 

Det som måste kosta pengar till torpet är målarfärg, gasol och lite spik och skruv. I övrigt försöker jag använda det jag har och det jag kan hitta i naturen. Lite loppisfynd har det också blivit. Det blir lite som en sport att klara det med små medel. Så taket till dasset får väl bli ett paraply...

Bilen eller soffan?

Mitt liv är i ordning med bostad, jobb, ordnad ekonomi och många goda vänner. Jag köpte en bil 2012 och förutom de vanliga slitagen med däck och bromsar har den funkat bra. Ett par gånger har luftkonditioneringen slutat funka men det har bara varit att fylla på vad det nu är de fyller på, så har den funkat igen.

Men nu denna varma försommar, slutade AC’n att funka och denna gång hjälpte det inte att fylla på, det rann ut igen. Så hela paketet måste bytas ut. En inte så billig historia. Så jag kände mej tveksam till om jag skulle kosta på den detta eller inte. 

Men alternativet att sälja en bil med trasig AC, köpa ny bil och tvingas ta ett lån och sen ändå inte veta hur bra den nya bilen är eller vad som kan gå sönder på den. En nyare bil har dessutom mer avancerad elektronik och det är inte heller billigt att reparera.

Jag pratade med min verkstadskille, som jag litar på, och han tyckte att bilen är i gott skick för övrigt och att det kan vara värt att fixa oavsett om jag behåller den eller inte. Men det blir en stor utgift som jag inte har räknat med. Jag hade istället sparat till en ny soffa. 

Jag får se hur jag gör nu. För jag hade tänkt köpa en ny bäddsoffa med divan, där jag kan sitta bekvämt och läsa. Den gamla bäddsoffan jag har här hemma skulle jag ta ner till torpet och slänga ut den gamla ofräscha bäddsoffan som står där.

Så jag får fundera ett par varv till. Ska jag ta mina soffpengar och reparera bilen? Ska jag ta av mina sparpengar och köpa soffan ändå? Tja, varför inte? Jag vill ha ett bra liv i framtiden, ja visst, men också ett bra liv idag. Samtidigt är ekonomin mycket mer sårbar när man lever ensam.

Jag har heller ingen att diskutera med och bolla tankar om sådana här vardagliga saker. Det är en av de saker jag saknar som ensamstående. En annan vuxen att dela vardagens bekymmer och glädjeämnen med. Visst kan man prata med vänner men det är liksom inte riktigt samma sak.

Jag måste helt enkelt bestämma själv, och faktum är att en bil alltid kostar pengar, oavsett ålder. Jag är ganska förtjust i min gamle fransman så han får nog rulla in i verkstaden och bli fixad. Förmodligen köper jag soffan också. Nu har jag ju diskuterat med er och med mej själv!

Minnesdag

Idag är det tre år sedan min älskade somnade in. Det går inte att beskriva hur det känns att förlora sin livskamrat, det är så oerhört smärtsamt och sorgen blir allt man kan känna. Så småningom klingar det av men kvar är saknaden, och så kommer det säkert alltid att vara. 

Framtiden är fortfarande något jag väljer att inte tänka på, jag fokuserar på att göra dagen idag till en bra dag. För man omvärderar livet när man gått igenom en stor sorg. Att ta vara på det fina blir det viktigaste. Genom att välja att fira livet hedrar vi de som inte längre lever.

Vi gjorde varandra lyckliga, han och jag. Det fina var att vi aldrig behövde anstränga oss eller att den ena försökte göra om den andra. Vi kunde vara oss själva fullt ut och vi passade perfekt för varann. Vår kärlek var generös, varm och omtänksam.

Vi försökte aldrig styra, kontrollera eller begränsa varann. När man  möts mitt i livet och har en del bagage och dåliga erfarenheter, behöver man få utrymme att hitta sig själv i den nya relationen. Man vill ha kärlek utan att behöva tvivla på den eller på den andre.

Det var en gåva att få uppleva detta och jag förväntar mig inte att få uppleva det igen. Det lärde mej så mycket om livet, kärleken, relationer och mig själv. Om jag inte möter kärleken igen så är jag ändå nöjd med allt jag fått och gett. Det var vackert.

Jag kan bli ledsen när jag hör människor prata nedlåtande om sin partner, när de berättar om regler, villkor och i värsta fall bestraffningar. Det låter som om man uppfostrar ett husdjur, inte bygger en kärleksrelation.

Uppskatta varann så länge ni har varann, sluta gnälla och förvänta dig inte en massa outtalat. Tro inte att din partner är tankeläsare. Öppen, rak och tydlig kommunikation är det viktigaste. Om ni är olyckliga, gör något åt det. Sök hjälp eller gå skilda vägar. Livet är för dyrbart för att tillbringa det tillsammans med någon som inte vill ditt bästa i alla lägen.

Det är inte farligt att vara ensam, bara lite annorlunda mot förut. Men jag har landat i det och nu kan jag uppskatta det. När jag vill kan jag ringa eller besöka en vän, jag måste inte vara själv om jag inte vill det. Mina vänner har hela tiden funnits där för mig och det är jag tacksam för.

Att flytta var en del av min process att bygga ett nytt liv för mig själv. Det har gjort mej gott och jag trivs så bra i mitt lilla radhus. Det blev den nystart som jag behövde. Det går inte bara att leva kvar i alla minnen, då blir man deprimerad till slut. Man måste göra nya minnesvärda saker också.

Det gäller hitta en balans i att säga ja och säga nej. Välja ut vad jag verkligen vill göra och inte, inte fundera så mycket på vad andra kan tycka och tänka. Bara jag har ansvaret för mitt liv och jag behöver se till att jag är nöjd, glad och lycklig. Då måste man göra vissa val för sitt eget bästa.