Minnesdag

Idag är det tre år sedan min älskade somnade in. Det går inte att beskriva hur det känns att förlora sin livskamrat, det är så oerhört smärtsamt och sorgen blir allt man kan känna. Så småningom klingar det av men kvar är saknaden, och så kommer det säkert alltid att vara. 

Framtiden är fortfarande något jag väljer att inte tänka på, jag fokuserar på att göra dagen idag till en bra dag. För man omvärderar livet när man gått igenom en stor sorg. Att ta vara på det fina blir det viktigaste. Genom att välja att fira livet hedrar vi de som inte längre lever.

Vi gjorde varandra lyckliga, han och jag. Det fina var att vi aldrig behövde anstränga oss eller att den ena försökte göra om den andra. Vi kunde vara oss själva fullt ut och vi passade perfekt för varann. Vår kärlek var generös, varm och omtänksam.

Vi försökte aldrig styra, kontrollera eller begränsa varann. När man  möts mitt i livet och har en del bagage och dåliga erfarenheter, behöver man få utrymme att hitta sig själv i den nya relationen. Man vill ha kärlek utan att behöva tvivla på den eller på den andre.

Det var en gåva att få uppleva detta och jag förväntar mig inte att få uppleva det igen. Det lärde mej så mycket om livet, kärleken, relationer och mig själv. Om jag inte möter kärleken igen så är jag ändå nöjd med allt jag fått och gett. Det var vackert.

Jag kan bli ledsen när jag hör människor prata nedlåtande om sin partner, när de berättar om regler, villkor och i värsta fall bestraffningar. Det låter som om man uppfostrar ett husdjur, inte bygger en kärleksrelation.

Uppskatta varann så länge ni har varann, sluta gnälla och förvänta dig inte en massa outtalat. Tro inte att din partner är tankeläsare. Öppen, rak och tydlig kommunikation är det viktigaste. Om ni är olyckliga, gör något åt det. Sök hjälp eller gå skilda vägar. Livet är för dyrbart för att tillbringa det tillsammans med någon som inte vill ditt bästa i alla lägen.

Det är inte farligt att vara ensam, bara lite annorlunda mot förut. Men jag har landat i det och nu kan jag uppskatta det. När jag vill kan jag ringa eller besöka en vän, jag måste inte vara själv om jag inte vill det. Mina vänner har hela tiden funnits där för mig och det är jag tacksam för.

Att flytta var en del av min process att bygga ett nytt liv för mig själv. Det har gjort mej gott och jag trivs så bra i mitt lilla radhus. Det blev den nystart som jag behövde. Det går inte bara att leva kvar i alla minnen, då blir man deprimerad till slut. Man måste göra nya minnesvärda saker också.

Det gäller hitta en balans i att säga ja och säga nej. Välja ut vad jag verkligen vill göra och inte, inte fundera så mycket på vad andra kan tycka och tänka. Bara jag har ansvaret för mitt liv och jag behöver se till att jag är nöjd, glad och lycklig. Då måste man göra vissa val för sitt eget bästa.