Delandets paradox

 Jag har funderat lite på delandets paradox. Om du delar ett äpple med din vän så får ni var sin halva. Allt som är i den fysiska världen blir mindre ju mer du delar det. Men om du delar din kärlek, dina positiva känslor, så förblir de lika stora, oavsett om du delar dem med flera. Du älskar din partner, sedan får ni ett barn, som du älskar lika mycket, och sen får ni ännu ett barn och kärleken är fortfarande lika stor.

Delar du din övertygelse, det kan vara religion, politik eller någon annan livsfilosofi så kan den faktiskt växa när den delas. Du berättar för andra vad du tror, tänker och tycker och vissa kanske håller med dig och därmed växer din övertygelse.

Delar du dina negativa känslor, din sorg, din oro, så blir de lättare att bära, även om de förblir lika stora. Men ditt perspektiv kan förändras och du kan hantera det svåra när du vet att du inte är ensam. Någon annan har fått veta, fått höra, bryr sig om.

Det finns en styrka i att inte vara ensam med sina jobbiga känslor. Det finns en kraft i att veta att någon annan har gått igenom samma sak som jag gör just nu. Någon förstår mig, jag är inte tokig. Det är helt normalt att känna och tänka som jag gör nu.

När vi vågar dela livet med varann, de äkta känslorna, inte det ytliga, glättiga, vi presenterar på våra sociala media, då händer något med vårt inre. När vi vågar öppna upp det sårbara kan vi också få stöd och uppmuntran. Det som känns oöverstigligt kan bli möjligt tack vare att vi bär varann.

Detta är såklart inget som ska delas med alla, utan med några få som du känner förtoende för. Eller kanske hittar du en grupp som har samma erfarenheter som du. Det viktigaste är att inte sluta sig, bära allt inombords, grubbla och fundera runt i cirklar. Du behöver någon som bryter det.

Prata med din partner, din vän, din släkting, din kollega. Hitta någon du känner att du kan du kan anförtro dig åt. Kanske kan ni hjälpa varann vidare i livet, få andra perspektiv. När du delar det kommer det kännas lättare. 

Om man har negativa tankar behöver man ta itu med dem för att kunna må bättre. Man behöver analysera sig själv och jobba med sig själv. Det är inte enkelt men det är nödvändigt om man vill ha livskvalitet. Det är värt lite jobb för att må bättre. Det vet jag.