Värnamodagarna

 Jag har varit volontär på Värnamodagarna i helgen. Man torkar bord, plockar undan tomma flaskor och matrester, håller vakt vid grindarna så att inte minderåriga tar sig in, plockar skräp på gatan mellan öltältet och nöjestältet. Det var full rulle hela tiden.

Ett fantastiskt arrangemang med underhållning, matvagnar och lite marknadsstånd. Fullt med folk överallt. Vädret var toppen på fredagen, lite mer ostadigt med lite regn på lördagen men tältet höll folk torra. Det som var lite tragiskt är dock alla fulla människor.

Det är en sak om vuxna, medelålders får lite för mycket alkohol i kroppen, mer sorgligt är alla fulla unga vuxna. De kan inte riktigt hantera sitt alkoholintag utan blir redlösa och kräks. Alla spärrar försvinner och de gör saker de inte skulle gjort nyktra.

Ordningsvakter och polis var ständigt närvarande och fick ta hand om dessa ungdomar. En del fick skjutsas hem, andra fick deras föräldrar hämta. Tråkigt slut på en kväll som hade kunnat vara betydligt trevligare.

Men självklart hamnade inte alla ungdomar i trubblel. Många var fina, trevliga unga vuxna och jag fick bra kontakt med dem. Några kallade mej till och med ”mamma” för att jag sa åt dem att jag var mamma och fanns där som en vettig vuxen. Skulle tro att en del kände trygghet i det.

Klimatet bland de unga är hårt och tufft, och inte alla har ett stabilt hem där de alltid kan landa oavsett vad som händer. Det har alltid varit mitt motto som förälder, att mina barn alltid kan komma till mej med allt och få stöd och råd.

Vid ett tillfälle fick jag larma efter polis och vakter, då jag plötsligt såg två unga flickor simma ut i Lagan, jag vet inte om de bara ville bada eller om de försökte hitta en väg in till området via vattnet. De var i mitten av tonåren gissar jag, och enligt vakterna som jag pratade med sedan, var de berusade.

Lagan är visserligen ganska grund just nu på grund av det låga vattenståndet men det är lurigt med strömmar och en lös botten. De kunde faktiskt ha drunknat! Nu gick allt väl och polisen fick upp dem ur vattnet. Men det var en pulshöjande upplevelse.

Men arrangörer, personal, volontärer och säkerhetsvakter har gjort ett mycket bra jobb och publiken har uppskattat arrangemanget. Mamma Mia the party på lördagskvällen var en höjdpunkt för många och stämningen var hög från första början. 

Men med jobb till kl 3 på natten två dygn i rad så är jag rätt mör nu. Man är ju inte 20 längre, liksom... man känner sig rätt manglad dagen efter och det är tur att det inte är varje helg - det hade morsan inte orkat! 

Relationer

 Nu är alla ute och plockar kantareller. Jag var en runda i söndags och fick ihop något kilo, de är torra men ändå fina och krymper nästan ingenting när man förväller dem. Jag har fler svampställen att vittja men det har inte funnits varken tid eller lust. 

Än finns det tid att plocka svamp, och i och för sig har jag en hel del kvar från förra året så jag behöver inte jaga egentligen. Det är bara en gammal tradition som jag inte längre känner tvingande. Får se om lusten infaller sig.

Semesterveckorna gick fort och nu har jag redan jobbat två veckor. Ganska snabbt var jag inne i rutinerna, även om jag glömt några av de 26 lösenord jag har att hålla reda på. Men jag har ju en lista i excel som håller reda på mig.

När jag har smakprovningar i butiken på torsdagar och fredagar blir det tillfälle att studera människor och beteenden. Det är mycket intressant. Jag tycker det är kul att kolla på hur människor gör, hur de pratar med varann och hur de behandlar sin respektive.

Inte sällan är det tyvärr ganska respektlöst. Inte sällan är det också kvinnor som behandlar sina män som om de vore barn. Många kvinnor känner sig säkert undervärderade på sitt jobb, eller av samhället. Lägre löner och sämre villkor än deras manliga kollegor.

Undrar om dessa kvinnor återtar sin makt genom den man de delar sitt liv med. Hunsar dem, domderar och nedvärderar sin egen partner. Jag fattar ingenting. Vad är kärleken i det? Eller håller man ihop av gammal vana? 

Jag vill säga åt dessa kvinnor att sluta bete sig som de skällsord männen ger dem bakom deras ryggar. Regeringen, kärringen, kommandoran. Vem vill ha en sådan relation, liksom? Även om du inte håller med din partner förtjänar hen din respekt. Ni ska ju vara partners, jämlika, sida vid sida.

Kanske reagerar jag så starkt för att jag själv förlorat den jag älskade. Det kan fortfarande göra mig besviken på livet, att jag blev ensam kvar när han dog. Trots att det gått över 5 år är det fortfarande svårt att ha några framtidsdrömmar.

Men det är också en helt främmande tanke att vi skulle ha behandlat varan utan respekt för individen. Vi var bara bäst på att acceptera varann och bekräfta varann och bejaka den andres intressen och önskemål. Det vi inte delade tillsammans släppte vi fritt för den andre att göra och gjorde allt för att göra det möjligt.

Om man inte kan göra detta för sin partner, varför stannar man? Eller i alla fall håller käften och tar en meningsfull diskussion på tu man hand i lugn och ro hemma? Varför bete sig som en tyrann offentligt? Förstår man vilka signaler man sänder ut till alla i sin närhet?

Ja, det gör mig frustrerad att se människor slösa bort sitt liv, sin kärlek, sina relationer. Så synd att man inte förstår meningen med livet förrän det är för sent. När livet skulle kunna vara glädje, spänning, nyfikenhet och omtanke. Livet pågår nu och det finns inga garantier för en morgondag.

Jag vill inte dö med vetskapen om att jag har något ouppklarat. Jag vill reda ut allt som jag kan, så långt det beror på mig, vi kan inte tvinga någon annan men jag kan göra allt jag kan, om det så är att släppa taget, förlåta utan att ha fått en ursäkt, eller faktiskt att förlåta mig själv. Ibland kan det vara det viktigaste och mest kärleksfulla att göra.

De små sakerna

 Det är de små sakerna som förändrar ditt liv. Vilka rutiner du har på morgonen, hur du tänker om dig själv, vad du läser och vad du tittar på, vem du delar din energi med, vem som har tillgång till din tid och din uppmärksamhet. Sådant kan du ändra på och då ändrar du riktningen på ditt liv.

Det måste inte vara stora, omvälvande saker som blir det som ändrar ditt liv, även om det självklart är så också. Särskilt saker som drabbar dig som du måste hantera. Men det är ju oftast inte sådant du väljer själv utan måste anpassa dig till.

Men de små sakerna styr du själv och de formar också ditt liv och den du är som människa. Låt inte bara det som drabbar dig eller det som andra vill att du ska vara eller göra, bli det som avgör ditt liv. Det du kan välja ska du noggrant överväga och välja klokt.

Livet är en ständigt pågående process och behöver ständiga justeringar. Världen förändras, vi förändras, omständigheter förändras. Om vi vill påverka riktningen på vårt liv behöver vi ta de chanser som finns till förändring. Det är inte egoistiskt, det är kärlek. Både till mig själv och min omgivning.

Slut på semestern

 Semesterns sista dag tillbringades med att fira min mammas 88-årsdag. I morgon återgår jag till jobbet och vanliga vardagar. Det har varit underbart med ledigheten, främst sovmorgnarna, då jag är en riktig tröttmössa på morgonen men pigg på kvällarna. Får se hur det går att somna i tid, det blir nog svårt att komma in i en annan rytm.

Det är i alla fall fantastiskt att fortfarande ha båda föräldrarna i livet. 88 år är mamma och pappa blir 93 i oktober. Jag vet att livet kan svänga snabbt och de har båda haft sina duster med sjukdomar. Varje dag vi får tillsammans är inte självklart utan jag försöker verkligen ta vara på varje stund vi får.

Semestern har i alla fall varit precis så bra jag hade hoppats och jag har gjort allt jag tänkte. I mina planer har jag även inkluderat helt aktivitetsfria dagar, bara vila, läsa, lyssna på sommarprat och kolla på serier. Soliga dagar har jag njutit av till fullo utomhus och jag kan inte bli mer solbränd, tror jag, utan att ha åkt utomlands.

Jag har fått mycket tid tillsammans med min syster, som nu äntligen flyttat ner till Småland under sommaren. Det finns inte ord för hur glad jag är för det. Att ha en syster som dessutom är ens bästa vän är minsann inte självklart utan något jag verkligen är tacksam för.

Att ha en person i mitt liv som känt mig hela livet, som är lika glad i att hitta på saker som jag - och tycker om samma saker, det är underbart! Sen är vi olika på vissa sätt men ändå förstår vi varann och accepterar varann fullt ut. En gemensam historia och samma rötter gör banden ännu starkare.

Nu är hon tillbaks i norrland några dagar för att fixa det sista med det gamla huset. Jag är kattvakt åt gamla Belle. Hon klarade resan galant men nu tyckte jag att det vore synd att utsätta henne för det en gång till. Så nu bor hon hos mej en vecka. Hon är så lugn, snäll och tillgiven så det är inga problem.

Jag fortsätter att mata igelkottarna, men de har inte varit alla fyra samtidigt fler gånger. Det blev ju lite gruff senast över fatet med mat. Den största ställde sig mitt i maten, burrade upp sig och fräste åt de andra. Det blev nog lite dålig stämning... men det kommer en och annan under ett par kvällstimmar, vet ju inte om det är samma eller olika men strunt samma. Söta är de.

Dags att förbereda morgondagen, fixa matlåda, packa ner arbetskläderna, ladda jobbmobilen och gå och lägga mej i tid. I morgon är det måndag och för mig blir det startskottet för hösten. Jag hoppas på spännande dagar, lyckliga dagar och oväntade vändningar runt nästa hörn. Livet kan vara intressant och roligt om man bara öppnar ögonen och hjärtat för det som kommer.