Relationer

 Nu är alla ute och plockar kantareller. Jag var en runda i söndags och fick ihop något kilo, de är torra men ändå fina och krymper nästan ingenting när man förväller dem. Jag har fler svampställen att vittja men det har inte funnits varken tid eller lust. 

Än finns det tid att plocka svamp, och i och för sig har jag en hel del kvar från förra året så jag behöver inte jaga egentligen. Det är bara en gammal tradition som jag inte längre känner tvingande. Får se om lusten infaller sig.

Semesterveckorna gick fort och nu har jag redan jobbat två veckor. Ganska snabbt var jag inne i rutinerna, även om jag glömt några av de 26 lösenord jag har att hålla reda på. Men jag har ju en lista i excel som håller reda på mig.

När jag har smakprovningar i butiken på torsdagar och fredagar blir det tillfälle att studera människor och beteenden. Det är mycket intressant. Jag tycker det är kul att kolla på hur människor gör, hur de pratar med varann och hur de behandlar sin respektive.

Inte sällan är det tyvärr ganska respektlöst. Inte sällan är det också kvinnor som behandlar sina män som om de vore barn. Många kvinnor känner sig säkert undervärderade på sitt jobb, eller av samhället. Lägre löner och sämre villkor än deras manliga kollegor.

Undrar om dessa kvinnor återtar sin makt genom den man de delar sitt liv med. Hunsar dem, domderar och nedvärderar sin egen partner. Jag fattar ingenting. Vad är kärleken i det? Eller håller man ihop av gammal vana? 

Jag vill säga åt dessa kvinnor att sluta bete sig som de skällsord männen ger dem bakom deras ryggar. Regeringen, kärringen, kommandoran. Vem vill ha en sådan relation, liksom? Även om du inte håller med din partner förtjänar hen din respekt. Ni ska ju vara partners, jämlika, sida vid sida.

Kanske reagerar jag så starkt för att jag själv förlorat den jag älskade. Det kan fortfarande göra mig besviken på livet, att jag blev ensam kvar när han dog. Trots att det gått över 5 år är det fortfarande svårt att ha några framtidsdrömmar.

Men det är också en helt främmande tanke att vi skulle ha behandlat varan utan respekt för individen. Vi var bara bäst på att acceptera varann och bekräfta varann och bejaka den andres intressen och önskemål. Det vi inte delade tillsammans släppte vi fritt för den andre att göra och gjorde allt för att göra det möjligt.

Om man inte kan göra detta för sin partner, varför stannar man? Eller i alla fall håller käften och tar en meningsfull diskussion på tu man hand i lugn och ro hemma? Varför bete sig som en tyrann offentligt? Förstår man vilka signaler man sänder ut till alla i sin närhet?

Ja, det gör mig frustrerad att se människor slösa bort sitt liv, sin kärlek, sina relationer. Så synd att man inte förstår meningen med livet förrän det är för sent. När livet skulle kunna vara glädje, spänning, nyfikenhet och omtanke. Livet pågår nu och det finns inga garantier för en morgondag.

Jag vill inte dö med vetskapen om att jag har något ouppklarat. Jag vill reda ut allt som jag kan, så långt det beror på mig, vi kan inte tvinga någon annan men jag kan göra allt jag kan, om det så är att släppa taget, förlåta utan att ha fått en ursäkt, eller faktiskt att förlåta mig själv. Ibland kan det vara det viktigaste och mest kärleksfulla att göra.