Idag har jag varit och firat min pappa som fyller 93 på tisdag. Det är fantastiskt att han fortfarande hänger med, även om kroppen är sliten och närminnet är fullt och inte mycket ny information går in. Men han kommer ihåg det mesta bakåt i tiden, känner igen oss alla och håller reda på alla barnbarn.
Jag brukar oftast laga mat när jag är på besök och han uppskattar verkligen god hemlagad mat. Annars kan det vara lite si och så med aptiten eftersom han inte längre känner hunger så ofta. Trots att mamma också är gammal nu, så tar de hand om varann så gott det går där hemma.
Jag förstår att det kommer en dag när de inte finns mer, men det känns konstigt att tänka på. Vi pratar i telefon varje dag så när den dagen kommer att det inte är möjligt med det dagliga samtalet, kommer det bli oerhört tomt.
De har alltid funnits där och hjälpt och stöttat så gott de kunnat. Jag har alltid kunnat be dem om hjälp och så länge de orkade har de varit väldigt duktiga på att jobba och fixa. Nu är det vår tur, vi tre syskon, att fixa åt dem istället.
Ändå kan det inte hjälpas att vid varje födelsedag, varje jul, varje påsk de senaste åren, har man tänkt tanken att detta kanske är den sista tillsammans. Men än så länge har jag förmånen att ha dem kvar och därför håller jag fast vid de gamla traditionerna vid högtiderna så länge det är möjligt.
Självklart är det också en trygghet att ha dem i mitt liv fortfarande. De har varit med på hela min livsresa och alltid stöttat mej i mina stora beslut, varit glada åt mina framgångar och delat mina sorger. Precis en sådan förälder önskar jag själv att vara - och hoppas att jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar