Sommartid och odlingsplaner

 Varje vår samma elände. Övergången till sommartid. Jag hade verkligen hoppats att EU hade kunnat fatta ett gemensamt beslut att avskaffa dårskapen, men även om man i sak är överens om ATT avskaffa sommartiden är man inte på det klara med HUR.

Jag tycker nog det är en icke-fråga, icke förhandlingsbart. Vi har ju en normaltid. Vi tillhör en tidszon. Det måste väl vara det som gäller? Jag förstår inte hur detta kan vara ett ämne för diskussion. Vi kan väl inte välja vår tidszon? 

I alla fall blev vi bestulna av en timme i natt och den kommer jag sakna varje morgon ända fram till hösten, när den kommer tillbaka. Som en morgontrött människa är sommartiden rena bestraffningen. Det där snacket om mer dagsljus är ju bara strunt, inom tre veckor har ljuset utjämnat sig och allt vi har kvar är en obalans i dygnsrytmen.

Jag har i alla fall börjat planera för våren, trots bakslagen i vädret. Köpt lite plantor som ska få flytta ut i blomlådorna. Bokat tid för byte till sommardäck. Pumpat upp däcken på cykeln. Funderat på hur många krukor jag kan få plats med på baksidan med tomater. 

Ska jag ha fler blommor än den stora pelagonian som övervintrat hos min dotter eller ska jag köra med tomater, örter och kryddväxter fullt ut? Vi får se helt enkelt vad som finns tillgängligt och vad som ser kul ut. Jag kör nog på inspiration där & då.

Men det är ju kul att fundera och planera, att kolla på växter och plantor och leta idéer. Jag och dottern var på Habblarps trädgårdar i helgen och kollade på en massa plantor och köpte lite också. Men främst hämtade vi inspiration och att gå runt i de stora växthusen med det tropiska klimatet är underbart.

Det har också blivit en mysig mor-dotter-tradition att besöka olika plantskolor, där Habblarp är favoriten, både tidig vår, senare i vår och sedan framåt hösten på självplockningsodlingar där vi kan plocka jordgubbar, hallon, björnbär och blåbär. Underbart! Naturen är fantastisk! Ger både skönhet och föda och ro för själen.

Tänk, så mycket vi inte vet!

 Jag fick en aha-upplevelse idag. Jag såg en person som var och handlade och jag kände igen honom väl, för vi har gjort några projekt tillsammans på mitt förra jobb. Men han är lite märklig, ibland hälsar han så glatt, ibland bara går han förbi som om han inte ens känner igen mej. Jag har tänkt att han har väl varit distraherad av annat. Men idag fick jag förklaringen!

Först kom han, gick förbi mej ganska nära men ignorerade mej totalt. Jaha, tänkte jag. En sån dag... men bara någon minut senare kommer han igen - men med andra kläder och lite annat stuk på håret. Säger hej glatt och går fram till man nummer ett och det är då jag fattar! De är tvillingar!

Jag känner alltså den ena tvillingen men inte den andra - och vice versa. Det förklarade ju massor! Han är inte konstig eller märklig - han har en tvilling! När man tänker vidare så kan vi vara snabba att dra slutsatser baserat på den information vi har. Men inte helt sällan är det hela bilden.

Vi vet inte allt om alla, vi förstår inte allt om hur andra tänker och känner. Men ändå tycker vi att vi kan vi bedöma och döma andra utifrån den begränsade mängd kunskap vi har. Vi tror att vi fattar, vi tror att vi vet, vet bättre. Vi kliver upp på våra höga hästar och låter piskan vina.

Men vi alla har dolda sidor, dolda erfarenheter som vi inte delar med alla, problem, motgångar och sorger som få vet om. Saker som går på djupet och förändrar oss och formar oss till de människor vi är. Vem är jag att bedöma varför någon är som den är och om det är rätt eller fel? 

Det är väl just det som kan bli problemet. Vem har måttstocken till rätt och fel? Vem avgör vad som är okej och inte okej? Jo, visst finns det saker, som till exempel att bryta mot lagen och det är ju aldrig okej, eller förtrycker eller behandlar andra illa, det är aldrig acceptabelt. Men det finns så många nyanser av grått i livets färgskala. 

Ingen har mer rätt än någon annan att vara livets rättesnöre. Ingen av oss har facit till livet. Och förmodligen fattar vi inte meningen med livet förrän livet är slut. Som man säger, livet levs framlänges men förstås baklänges. Det är inte alltid man fattar vad som händer eller hänt förrän långt efteråt, när man kan summera resultatet.

Så var lite mer snäll mot den där personen som du tycker är lite knepig eller svår att förstå. Var lite mer ödmjuk i mötet med andra, var lite lyhörd för vad som sägs mellan raderna. Ha ett öppet sinne och lär dig att släppa det som faktiskt inte är din angelägenhet eller ditt problem. Du behöver inte korrigera allt eller ta ansvar för det som inte är ditt ansvar,

Den som är vuxen får faktiskt ta ansvar för sitt. Och du får ta ansvar för dig och ditt. Vill vi ha frihet att tycka och tänka som vi vill innebär det också att vi måste ge andra utrymme stt tycka och tänka som de vill. Det betyder inte att vi håller med, men vi ger varandra utrymme för individualitet och personalitet. Överseende är nyckelordet för detta.

Gamla drömmar kan bli för gamla

 Jag hade sparat mina gamla skridskor som jag köpte när jag gick i mellanstadiet. Jag har samma skostorlek nu som då så när tillfället kom till slut att använda dem var jag så taggad! Jag har åkt en del med barnen när de var små, då kom de gamla skridskorna fram. Men nu är det många år sedan jag senast använde dom.

De har stått i sin fina röda originalväska i förrådet och vid varje flytt jag gjort har de fått följa med. Den där nostalgiska drömmen följde med dem. Så blev det dags. Jag snörade upp dem, nån gång under åren har jag bytt snören så de var nya och fina. Så tryckte jag ner foten i skon.

Det var hårt och trångt. Lädret hade blivit torrt och stelt för att jag inte hade skött om det. Skumplasten som de var fodrade med hade även det torkat och smulades sönder vid minsta beröring. Den gamla drömmen om skridskor var helt enkelt inte aktuellt längre. Det var inte ens kul.

Det kan säkert vara så med en och annan dröm vi har haft. Vi lägger dem på hyllan tills vidare, vi sparar på nostalgi och vi tänker att en vacker dag är det dags att plocka fram den där drömmen och börja leva den.

Men då känns det inte bekvämt längre, det skaver och är stelt. Det blev inte alls som jag tänkte mej i mina rosenskimrande drömmar. Verkligheten kom ikapp och jag landade med en liten duns. Men jag kunde också känna att det var dags att gå vidare. 

Att skrota den där gamla drömmen och göra mig av med skridskorna. Det är bara en avlägsen grej från barndomen som inte har någon betydelse i mitt nuvarande liv. Jag hade inte heller vårdat dem eller gjort några försök under åren, bara ställt undan dem i väntan på vad? I väntan på det perfekta tillfället?

Vi kan bära på gamla drömmar som vi inte ens försöker fullfölja, vi väntar på att livet självt ska bjuda in till ett färdigt koncept. Men det kommer aldrig att hända och drömmen bleknar allt mer. Nej, nu är det dags att skapa nya drömmar, som är relevanta för mig här och nu och för framtiden, och det innefattar inte gamla skridskor...

Våren verkar dröja

 Nu är det mars månad och jag hade hoppats på vår nu. Tyvärr är det fortfarande kallt och fruset ute och närmaste veckan ser lika illa ut. Men trots allt har det varit en hel del sol och det hjälper till att göra dagarna lite mer uthärdliga. Det märks också stor skillnad i dagsljus både på morgonen och kvällen. Tyvärr kommer övergången till sommartid ställa till det snart, och det man precs har vant sig vid blir rubbat.

I veckan hade jag en matlagningskväll, när jag gjorde matlådor till mina föräldrar. Sist jag var hemma tog jag med mig mat från deras frysbox i källaren som behövde lagas till, eftersom de inte längre har energin att laga mat. Så i lördags var jag hemma hos dem igen och lämnade över 20 middagar, packeterade i lådor och påsar. 

Jag passade också på att gå igenom deras lilla frys uppe i köket, sorterade innehållet, rensade ut lite gammalt och fyllde på med det nya. Nu har de mat i en månad. Hittade lite mer mat som skulle behöva lagas till, så det fick åka med hem och idag har jag lagat till även detta. Det får gå ner i min frysbox här hemma till nästa gång jag åker dit.

Det känns gott att veta att den delen av deras vardag är tryggad. Min bror sköter inköpen och städningen och min syster gör allt det där andra som också behöver åtgärdas. Skönt att vi kan hjälpas åt, alla tre. Men visst är det en anspänning att veta att de är gamla och trötta och vad som helst kan hända när som helst.

En glädjande nyhet är i alla fall att min son och sonhustru har bokat en resa hit i september! Jag längtar så oerhört! Vi har inte träffats sedan januari 2020, när jag var hos dem i Australien. Tre veckor efter jag kom hem, stängdes gränserna och covid vände upp och ner på hela världen. När gränserna till slut öppnades var biljetterna tre gånger så dyra och det var fortfarande omöjligt att resa.

Men nu har vi äntligen ett datum att se fram emot, och det känns så himla bra! Det är svårt att inte ses och det blir ännu svårare när man inte vet när man ska ses nästa gång. Facetime i all ära, det är bättre än inget. Men att få kramas på riktigt är oslagbart! Jag har många kramar att längta till!

Det har varit lite andra himlafenomen denna veckan också. Ett norrsken blev synligt över hela landet tack vare en kraftig solstorm. Jag lyckades dock inte se det, men många bilder har jag sett via sociala media. Dessutom har planeterna Venus och Jupiter varit väldigt tydliga och tätt ihop. Coolt att se och det svindlar när man tänker på hur långt bort de faktiskt är.

Och allt snurrar, jorden och alla planeter, månar snurrar runt planeterna, solen snurrar faktiskt också, hela solsystemet roterar. Så därför ser vi olika saker uppe i skyn hela tiden, beroende på vart i rotationen vi befinner oss. Jag har alltid varit fashinerad av att titta upp i natthimlen och se på stjärnorna, se en förbipasserande komet eller satellit. Stjärnorna har funnits där i miljontals år och alltid varit föremål för mystik, men framför allt guidning, och som riktmärke för sjöfarare. Sm att titta upp på urtiden och evigheten på samma gång