Så kom dagen jag visste skulle komma någon gång men som man ändå aldrig kan förbereda sig för. I fredags fick min mamma en massiv hjärnblödning och hon vaknade aldrig upp efter det utan somnade in på kvällen. Vi var på plats alla tre syskonen runt mamma när hjärtat slutade slå. Så oerhört sorgligt men ändå fint på något sätt. Hon blev 88 år.
Det är skönt att vi har varann i en stund som denna, och för allt som måste planeras och tas om hand framöver. På lördagen kom min dotter till mej och stannade till söndagen. Skönt att få ha henne hos mej, göra lite vardagliga saker, äta tillsammans och prata.
Pappa, som är 93, har svårt att förstå. Han träffade mamma 1949 och sen dess har dom varit ett par. Förlovade och gifte sig 1952 och brorsan föddes 1953. Pappa, som med ålderns rätt, har svårt att minnas nutida händelser, kan inte riktigt greppa verkligheten. Just nu bor han hos syrran, då han absolut inte kan vara ensam, men vi måste ordna en permanent lösning för honom snarast.
Det är så mycket praktiska saker som måste fixas nu. Begravningen ska planeras och genomföras, pappas boende måste lösas, men för att hantera sorgen behöver man praktiska saker att fokusera på också. Än en gång skönt att vi är tre syskon som kan dela på det. Vi kommer ta oss igenom detta, tillsammans.
Beklagar sorgen Ann-Louise. Alla vet om att vår tid på jorden är begränsad. Men när någon rycks bort är man aldrig förberedd. Min far gick bort 1995, endast 68 år gammal. Jag minns sorgen och hur ledsen jag var. Men livet är ju med tiden läkande och med lite av Guds hjälp så vandrar man vidare.
SvaraRadera