Det började på Facebook...

I helgen har jag varit i Älmhult. Träffat 80 stycken Dvärgschnauzers med sina mattar/hussar. Det började med en Facebook-grupp som jag hittade av en händelse när jag sökte planlöst på schnauzer. Nån gång om året ordnar Facebook-administratörerna en träff In Real Life. I år var det första gången jag var med på en sådan träff.

Förutom att vi gillar och äger hundar av samma ras, var vi en brokig samling människor från Dalarna i norr till Ystad i söder som tog sig till Älmhult. Visst fanns det de som man trivdes ihop med mer än andra, men alla var snälla, vänliga och trevliga. Gott också att se att människorna var precis de som de utgav sig för att vara på Facebook. Annars hör man ju skräckhistorier om personer som inte alls är de som de utger sig för att vara på sin profil. Men här var alla äkta och ärliga.

Helgen gick ut på gemenskap och vi åt, pratade, promenerade och hade små trevliga aktiviteter. Snyggaste svans korades liksom snabbaste tik och hane samt bäst på att apportera korv. Ja vi är lite nördiga när det gäller våra vovvar - men vad gör det? Vi delar tips och råd, vi uppmuntrar och stöttar varann. Ja, en gemenskap när den är som bäst.

Jag har funnit nya vänner genom denna Facebook-grupp, vänner som är på riktigt. Jag upptäcker också att andra tycker om att vara vän med mig och det stärker min bräckliga självkänsla. Jag är omtyckt och uppskattad, det är en fantastisk gåva att uppleva! Jag bygger sakta men säkert upp mitt liv med saker som jag tycker om, med människor som jag tycker om och med aktiviteter som jag själv väljer.

Nu sitter jag i försommarvärmen på min balkong och har lite musik på i bakgrunden medan jag skriver. Mitt liv har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig för att par år sedan. Mitt liv är mitt, jag väljer, jag tackar ja eller nej, jag känner kärlek och glädje över livet. Jag är tacksam för allt jag har och känner en spänd förväntan på framtiden. Jag bara vet att jag vet att det kommer att bli fantastiskt!

Min nya slogan får bli: I am going from the pit to the palace!

H.D.S.L.

Det finns inga mirakelkurer

Nu har det börjat synas på allvar att min kropp blivit lite smalare och stramat upp sig. 13 kilo mindre sen jul och gymträning i tre månader, tre gånger i veckan, har gett ett synligt resultat. Jag får uppmuntrande kommentarer och det känns roligt, för det är ingen lätt match. Det tar tid, kraft och målmedvetenhet att jobba på vikten. Det krävs uthållighet och karaktär. Därför är det också så lätt att misslyckas.

Jag får ofta också följdfrågan vilken bantningsmetod jag använder. Är det GI? LCHF? 5/2? Dieterna är lika många som sidorna i en veckotidning. Men efter att genom åren ha provat på det mesta och konstaterat att det funkar ett tag men är inte hållbart i längden, kunde jag bara inse att det är lika lätt som det är svårt. 

Vi är nog alla så väl upplysta nu för tiden att vi vet vilken mat som är nyttig och vad som inte är nyttigt. Det är bara att välja det som är nyttigt, undvika det onyttiga och motionera mera. Så enkelt, tråkigt och svårt är det.

Men för att jag skulle finna kraft och motivation att göra detta, var jag också tvungen att analysera mycket mer än bara VAD jag äter. Jag fick fundera på VARFÖR jag äter, NÄR jag äter och HUR jag äter. Jag kunde konstatera att mat för mig var ett substitut för känslor. Mat som tröst när jag var ledsen och mat som belöning när jag var glad. På så sätt kunde jag också analysera och identifiera mina hungerkänslor - Som alltid varit starka. 

Många överviktiga är inte frossare i godis, kakor och snacks som man kan tro, exempelvis om man tittar på tv-serien "Biggest Loser". Många med övervikt äter sig tjocka på mat, vanlig mat, kanske med en överdriven kolhydratkonsumtion. Vi är inte alla hämningslösa frossare, bara känslosamma människor som inte lärt sig hantera sina känslor på rätt sätt, utan varit rädd för dem.

En rökare kan leva utan cigarretter, en alkoholist kan leva utan sprit, men en tjockis kan inte leva utan mat. Man måste hitta ett balanserat sätt att förhålla sig till mat och ätande. Jag har kommit en bit på väg, det är en bit kvar men jag har satt upp flera delmål och ett realistiskt mål. Ett större delmål, en speciell siffra på vågen, har jag nått just idag. 

Jag är en tung person (hög densitet som någon uttryckte det) och jag kommer aldrig bli smal men det är inte syftet. Jag vill må bra, fortsätta vara frisk och kunna köpa kläder jag tycker om, inte bara det som råkar passa. Jag har inte någon deadline utan tar ett kilo i taget och är glad för varje dag som det fungerar. Och om jag ändå skulle ha en klatchig slogan på min metod så får det bli: 

"Ät som en höna, skit som en elefant".

H.D.S.L.

Pay back time

Minns ni den där känslan man hade som barn kvällen före julafton? Den där känslan av förväntan, pirret i magen, spänningen, ivern? Svårt att somna, lätt att vakna. Ljuva bekymmerslösa barndom! Men just nu har jag samma känsla. Men jag vet inte varför! Bara en spänd förväntan på livet! Det är dags nu! Något underbart kommer snart att hända! Men vad?

Man behöver inte vara särskilt smart eller insatt i situationen för att räkna ut att ett äktenskap som havererar och upplöses i skilsmässa inte var ett särskilt lyckligt äktenskap. Jag har varit ledsen och olycklig men nu känns det som om det vänder! Jag tror att det är min tur nu, att få vara lycklig och glad! Ja jag kan till och med tycka att jag faktiskt förtjänar att få vara lycklig!

I början av året satt vi på jobbet och pratade om framtiden. Vad vi drömde om och hoppades på inför det nya året. Vi skulle sammanfatta det i ett par korta ord. Mitt svar blev Pay Back Time. Jag tycker det är dags att livet ger mig glädje och lycka! Jag har haft tuffa tider, svåra motgångar, sorger och bedrövelser. Men nu är det pay back time! "Gud, jag ger mig inte med mindre än att du välsignar mig", som Jakob sa.

Jag bara känner en bubblande förväntan i mitt inre, som ett barn kvällen före julafton. Något bra kommer hända. Hända mig. Snart. Jag bara vet att jag vet. Jag tror på framtiden. Min framtid. Bibeln är full av kärnfulla korta budskap, "som man sår får man skörda", "den som sår med tårar ska skörda med jubel", "för den som tror på Herren blir allt till det bästa". Ja jag tror, ja jag hoppas.

Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig - som Den Svenska Björnstammen sjunger. Idag tror jag på det. Det kommer säkert dagar då allt känns mörkt och hopplöst, men då ska jag ta fram denna bloggtext och läsa den om och om igen. Varför skulle inte jag få vara lycklig? Varför skulle jag inte få lön för all strävan och kamp? Klart jag ska! It's pay back time!

H.D.S.L.

Vågor

Vågen sköljde över stenen

Vattnet pärlade sig runt den

Skum yrde högt omkring.

När havet drog sig tillbaka

Kom där en vindil

Och samtidigt solen

Strax var stenen torr.

Men havet vilar aldrig

Och se, 

där kommer en ny våg

Jag har skrivit en hel del poesi och kåserier genom åren. Denna dikt skrev jag för cirka 20 år sedan och den handlar om livet. Hur livet bara sköljer över oss ibland och drabbar oss med olika saker, både bra och dåligt. Ibland skiner solen och ibland känns det som om man håller på att drunkna.

Det är också en reflektion över att även det som är jobbigt kan vara spännande och lärorikt. I efterhand, när du torkat i solen efter att ha varit under ytan, så är du mer erfaren och kanske lite mer beredd på nästa djupdykning. Du lär dig att hålla andan och simma mot ytan. Djupet blir inte lika djupt och mörkret inte lika mörkt. 

Du förstår också att alla har sina vågor att parera, alla har dagar av sol och dagar av storm. Jag har lärt mig att inte döma ut människor för snabbt, för jag vet inte vilka stormar de drabbats av i sina liv. Jag kanske möter den människan som är under ytan just då och inte sitt bästa jag. Då vill jag inte surfa iväg på ytan utan möta den människan så varsamt och ödmjukt som möjligt. En dag kanske rollerna är omvända.

Sedan är det ju också så, att det som jag tycker är en utmaning eller svårighet kanske är vardag för dig och en piece of cake. Det går inte att byta liv med varann eller problem heller för den delen. Var och en får göra sitt bästa av varje dag och jag önskar att vi alla kan ha lite mer tålamod, tolerans och medkänsla med varann. Vi har alla en livsresa att göra och om vi kan underlätta något för någon annan så hoppas jag att vi vågar och orkar göra det.

H.D.S.L.