Det finns inga mirakelkurer

Nu har det börjat synas på allvar att min kropp blivit lite smalare och stramat upp sig. 13 kilo mindre sen jul och gymträning i tre månader, tre gånger i veckan, har gett ett synligt resultat. Jag får uppmuntrande kommentarer och det känns roligt, för det är ingen lätt match. Det tar tid, kraft och målmedvetenhet att jobba på vikten. Det krävs uthållighet och karaktär. Därför är det också så lätt att misslyckas.

Jag får ofta också följdfrågan vilken bantningsmetod jag använder. Är det GI? LCHF? 5/2? Dieterna är lika många som sidorna i en veckotidning. Men efter att genom åren ha provat på det mesta och konstaterat att det funkar ett tag men är inte hållbart i längden, kunde jag bara inse att det är lika lätt som det är svårt. 

Vi är nog alla så väl upplysta nu för tiden att vi vet vilken mat som är nyttig och vad som inte är nyttigt. Det är bara att välja det som är nyttigt, undvika det onyttiga och motionera mera. Så enkelt, tråkigt och svårt är det.

Men för att jag skulle finna kraft och motivation att göra detta, var jag också tvungen att analysera mycket mer än bara VAD jag äter. Jag fick fundera på VARFÖR jag äter, NÄR jag äter och HUR jag äter. Jag kunde konstatera att mat för mig var ett substitut för känslor. Mat som tröst när jag var ledsen och mat som belöning när jag var glad. På så sätt kunde jag också analysera och identifiera mina hungerkänslor - Som alltid varit starka. 

Många överviktiga är inte frossare i godis, kakor och snacks som man kan tro, exempelvis om man tittar på tv-serien "Biggest Loser". Många med övervikt äter sig tjocka på mat, vanlig mat, kanske med en överdriven kolhydratkonsumtion. Vi är inte alla hämningslösa frossare, bara känslosamma människor som inte lärt sig hantera sina känslor på rätt sätt, utan varit rädd för dem.

En rökare kan leva utan cigarretter, en alkoholist kan leva utan sprit, men en tjockis kan inte leva utan mat. Man måste hitta ett balanserat sätt att förhålla sig till mat och ätande. Jag har kommit en bit på väg, det är en bit kvar men jag har satt upp flera delmål och ett realistiskt mål. Ett större delmål, en speciell siffra på vågen, har jag nått just idag. 

Jag är en tung person (hög densitet som någon uttryckte det) och jag kommer aldrig bli smal men det är inte syftet. Jag vill må bra, fortsätta vara frisk och kunna köpa kläder jag tycker om, inte bara det som råkar passa. Jag har inte någon deadline utan tar ett kilo i taget och är glad för varje dag som det fungerar. Och om jag ändå skulle ha en klatchig slogan på min metod så får det bli: 

"Ät som en höna, skit som en elefant".

H.D.S.L.