Vågor

Vågen sköljde över stenen

Vattnet pärlade sig runt den

Skum yrde högt omkring.

När havet drog sig tillbaka

Kom där en vindil

Och samtidigt solen

Strax var stenen torr.

Men havet vilar aldrig

Och se, 

där kommer en ny våg

Jag har skrivit en hel del poesi och kåserier genom åren. Denna dikt skrev jag för cirka 20 år sedan och den handlar om livet. Hur livet bara sköljer över oss ibland och drabbar oss med olika saker, både bra och dåligt. Ibland skiner solen och ibland känns det som om man håller på att drunkna.

Det är också en reflektion över att även det som är jobbigt kan vara spännande och lärorikt. I efterhand, när du torkat i solen efter att ha varit under ytan, så är du mer erfaren och kanske lite mer beredd på nästa djupdykning. Du lär dig att hålla andan och simma mot ytan. Djupet blir inte lika djupt och mörkret inte lika mörkt. 

Du förstår också att alla har sina vågor att parera, alla har dagar av sol och dagar av storm. Jag har lärt mig att inte döma ut människor för snabbt, för jag vet inte vilka stormar de drabbats av i sina liv. Jag kanske möter den människan som är under ytan just då och inte sitt bästa jag. Då vill jag inte surfa iväg på ytan utan möta den människan så varsamt och ödmjukt som möjligt. En dag kanske rollerna är omvända.

Sedan är det ju också så, att det som jag tycker är en utmaning eller svårighet kanske är vardag för dig och en piece of cake. Det går inte att byta liv med varann eller problem heller för den delen. Var och en får göra sitt bästa av varje dag och jag önskar att vi alla kan ha lite mer tålamod, tolerans och medkänsla med varann. Vi har alla en livsresa att göra och om vi kan underlätta något för någon annan så hoppas jag att vi vågar och orkar göra det.

H.D.S.L.