Där borta där det är tänt där har jag släkt

Rubriken ovan är ju inte lika rolig skriven som talad, eftersom släkt och släckt stavas olika men uttalas lika. I alla fall har denna helgen haft släktingar i fokus. Både mina och hans. - Vad ska jag förresten kalla Honom? Pojkvän låter ju barnsligt, älsklingen låter intimt, hjärtevännen kanske är bäst ändå?

Jag har två syskon, en syster och en bror. Min bror bor kvar i vår barndoms ort Gislaved, men min syster har flyttat 90 mil norrut till Långsele/Sollefteå. Så syrran och jag träffas ju därför inte så ofta. Visst finns det telefon, sms och facebook, men inget går ju upp mot att få sitta ner tillsammans och äta, prata och skratta. 

I lördags träffades vi alla tre syskon med respektive och så mamma och pappa förståss. Det blev en mycket trevlig kväll med just de där ingredienserna mat, prat och skratt. Min hjärtevän fick lära känna min närmsta släkt litegrann och vice versa. Det känns så bra att det sociala livet funkar!

Idag, söndag ,var det då min tur att träffa hans två syskon, en syster och en bror. Deras mor har nyss gått bort, så det var av en speciell anledning de träffades, men nu fick de chansen att träffa mig också och jag dem. Det är intressant med släktingar, i dem ser man sig själv, och jag såg likheter mellan dessa syskon men även likheter med mig. 

Söker man omedvetet en partner som passar in i min familj? Eller dras man kanske till det som verkar känt och bekant? Kärleken är ju en stark kraft och får man en partner som inte trivs med min släkt så väljer man oftare kärleken än släkten. Det kan i flera fall vara både rätt och sunt, men i andra fall borde man lyssnat lite mer på de som känner mig väl och vill mig väl.

För det finns ingen skönare känsla än när allt bara stämmer. När harmonierna slingrar sig i samklang runt oss och alla olika stämmor smälter samman till en symfoni. När man inte behöver spänna sig eller anstränga sig, när man kan vara helt avslappnad och sig själv. När människor jag tycker om får kontakt och gillar varann. Det gör mig så glad och tacksam.

För till syvende och sist handlar lycka om relationer. Inte om prylar eller rikedom, inte snygg titel och glassigt jobb, det handlar om vänskap och kärlek. Mänskliga relationer, ärvda eller nypåfunna, är det som i längden skapar trygghet och glädje. Det märks tydligast i livskriser av olika slag, sjukdom eller död, arbetslöshet, skilsmässa eller något annat livsomvälvande. Då spelar pengar och prylar ingen roll, då är det bara mina medmänniskor som kan ge mig tröst och en ny mening med livet.

H.D.S.L.

Älska din nästa som dig själv

Vi är människor och vi behöver andra människor. Vi behöver kärlek, gemenskap, bekräftelse, intellektuellt utbyte och fysisk beröring. Vi är inte menade att leva i ensamhet och isolering, vi behöver interagera med andra människor. 

Vi behöver någon att prata med, skratta, gråta, diskutera och dela upplevelser med. Vi behöver vänner runt oss som tycker om oss. De flesta av oss vill också ha en livskamrat att älska, ta hand om och bli älskad av. Om man blir välsignad med barn så har man alltid någon att ge sina omsorger till, men har man annan släkt, vänner eller en partner så är det lika bra.

Men hur gör man då? Ja det finns ju en gyllene regel: Älska din nästa såsom dig själv. Min nästa är ju de människor som finns runt mej, partnern, familjen, vännerna, grannen, arbetskamraten och andra till synes slumpmässiga möten. Men vet du, jag tror inte på slumpen.

Jag tror att allt har en mening men det är upp till oss om vi tar vara på tillfället eller inte. Även när vi gjort felaktiga val tror jag på fler chanser att rätta till vårt liv. Det är inte för sent så länge vi lever och andas. Vår uppgift som medmänniskor är att hjälpa varann när vi är svaga, gjort felaktiga val, när vi är ledsna och förvirrade. Någon som kommer i din väg kan hjälpa dej, stötta dej och ge dig råd. 

Andra aspekten på den gyllene regeln är att älska sig själv. Om du inte tycker om dej själv kan du inte vara en god medmänniska. Jag är fortfarande i en process där jag lär mig älska mig själv, efter många år av självförakt och låg självkänsla. Att älska mig själv med de talanger och kunskaper jag har, de erfarenheter jag fått och alla fel och brister som finns hos mig. 

Att älska mig själv utan att det slår över och jag blir självgod och egoistisk. Älska mig själv för att jag är en enkel vanlig människa som kanske kan bidra med något gott till en medmänniska med de unika upplevelser jag fått göra genom livet. Älska min nästa, ge vidare det jag själv upplevt, lärt och sprida medmänsklig kärlek vidare till min nästa. 

Jag har varken skönhet eller rikedomar men jag har stor livserfarenhet. Jag tror jag har andra kvaliteter i mitt liv som kan tillföra mina medmänniskor en annan typ av skönhet och rikedom som förgyller det inre livet. Jag vill ge vidare de erfarenheter och dyrköpta läxor som jag fått med mig på min livsresa. Kanske kan någon annan få nytta av det och mina motgångar har inte varit meningslösa. 

H.D.S.L.

Dåtid och nutid

Idag har jag varit och träffat släktingar. Föräldrar, mostrar, bror, kusin och sysslingar. Det är något visst med blodsband, trots att man inte kan välja sina släktingar har man ett band emellan sig som känns. Man har en särskild omsorg om varann och man delar det förflutna. Vi delar samma gener och vi kommer från samma ursprung. 

På vissa sätt är vi lika varann och det är lätt att känna samhörighet för vi är alla en del av samma historia. Just idag samlades vi i ett hus där min mormor och morfar bodde när jag var barn. Huset är från 20-talet och innehåller två lägenheter, en på varje våning. Huset byggdes av min sysslings farfar men han dog bara några år efteråt. Då köptes det av min mammas mormor och sedan bodde då mormor och morfar där. 

Senare bodde mina mostrar och mamma efter varann i den andra lägenheten och även min bror med familj. Slutligen såldes huset och nu hyrs det ut och då hamnade min syssling i den ena lägenheten. I huset som hennes farfar byggt alltså. Förunderligt hur livets vägar svänger runt.

Jag tillbringade mycket tid i det huset. Min mamma är född där, mormor blev änka under tidigt 60-tal och levde ensam efter det. Eller ja, inte ensam. Hennes bror hade emigrerat till Amerika, gift sig och fått barn. Men tyvärr dog både barnet och frun och till slut flyttade han hem till Sverige igen och flyttade in till sin syster, min mormor. 

Som sladdbarn blev det så att jag ofta var hos mormor som sällskap till henne och barnvakt till mej. Min mormor var den snällaste jag visste och hon hade alltid tid att prata och pyssla med mej. Hon lärde mej dricka kaffe och hennes bror lärde mej engelska och spela Gin Rummy. Vill du ha lite skräp? brukade han fråga. Det betydde mynt, som han stoppat i byxfickan. För en femåring kunde det vara en mindre förmögenhet man fick i handen!

Vi är alla formade av vår historia till den vi är idag. Våra arvsanlag och vår sociala miljö skapar oss till de individer vi växt upp till. Det betyder inte att vi är slavar under vår historia, vi har alla ett val att bryta upp om vår nuvarande miljö gör oss illa, eller bejaka det och glädjas åt att vi är förunnade en trygg och harmonisk tillvaro. 

Min vän Michelle sa idag att det är inte hur vi startar livet som är det viktigaste utan hur vi slutar. Vi kan ha fått en dålig start men det betyder inte att fortsättningen blir dålig. Det viktigaste är att bli medveten om att jag själv styr mitt liv och att få mod att göra alla de förändringar som behövs för att göra mitt liv bättre.

H.D.S.L.

En tid för möten

Jag verkar befinna mig i en period av möten med människor. I december träffade jag klasskompisar från grundskolan och i helgen träffade jag klassen från Reklamskolan i Skara. Det var 29 år sedan vi gick ut och de flesta hade jag inte träffat sedan dess. Det blev ett kärt återseende!

Vi var mellan 16-26 år när vi påbörjade utbildningen, för man kunde antingen gå direkt från grundskolan eller komma in senare i livet. Jag hade gått tre år på gymnasiet när jag flyttade till Skara för att lära mig allt om reklam och dekoration. Klasskamraterna var från Småland, Västergötland och Dalsland, en samling kreativa tjejer som genast fann varann. Vi bodde inneboende eller i små studentlyor och tillbringade alla vakna timmar tillsammans. 

Det blev intensiva två år då vi verkligen blev vänner. Vi hjälpte varann med skolarbeten, festade, shoppade, pysslade, sjöng och spelade, skrev dikter och hjälpte varann med skönhetsvård. Vi delade glädje och sorger, kärleksbekymmer och saknad av familj och vänner. Vi delade verkligen livet med varann på djupet - vilket märktes nu när vi möttes igen.

För livet, karriären och kärleken hade fört oss ut och iväg på olika håll och vi tappade kontakten med varann. Men de personligheter vi var då fanns kvar nu när vi möttes. Vi var till och med lika unga och snygga nu som då, konstaterade vi! Haha! Men faktiskt noterade jag att våra personligheter har förstärkts genom åren.

Annelie var ännu mer Annelie, Lena var absolut mer Lena och Åsa var utan tvekan Åsa. De särdrag vi hade då fanns kvar och jag tror att vi alla lyckats använda våra talanger och personligheter i våra jobb. Så skönt att vi redan då kunde vara oss själva och att vi är starka och trygga nog att vara oss själva genom livet. Så glad för mina tjejkompisar! Vi ses snart igen va!

Sist men inte minst har jag mött kärleken. Plötsligt bara kom han fram till mej och det var något speciellt med hans blick. Vi hade lätt att prata med varann och kvällen bara försvann. Nu har det gått några veckor och jag känner mej helt lugn och trygg. Än håller vi på att lära känna varann på djupet men allt jag upptäcker gör det bara bättre och bättre. Jag tror och hoppas att detta kommer bli bra, magkänslan är god och hjärtat svämmar över av glädje. 

Att ta tillvara dagen idag, glädjas och njuta av allt fint och gott är så mycket lättare när man är lycklig i själen. Att se det vackra i andra är lättare när någon annan ser något vackert i dig. Att tycka om dig själv blir lättare när någon annan älskar dig. Så se det vackra i andra, uppmuntra och hjälp varandra, våga älska och våga visa det. Då får livet mening.

H.D.S.L.