Jag ångrar ingenting

- Ångrar du dig inte, säger folk efteråt. Ja det är ju lätt att säga när man står där med facit i hand. När man ser hur dåligt det var, när man ser hur bra det kunde bli istället. När man inser att det dåliga aldrig kunde bli bra. När man valde fel, gjorde fel, tänkte fel. Men vet du, jag ångrar ingenting.

Att ångra sig kommer bara att skapa frustration, bitterhet och besvikelse. Inte bara på situationen och personen utan även på mig själv. Jag fördömer mig själv. Förkastar mina val, mina beslut. Men jag gjorde ju vad jag trodde var bäst då, i den situationen, med den kunskapen jag hade då. Jag gjorde så gott jag kunde.

Jag vägrar gå omkring med ett ångerfullt hjärta. Att önska att det förflutna hade varit annorlunda, att jag hade fattat då vad jag vet nu. Det går aldrig att ändra historien, bara att lära av den. Att ångra det som redan hänt är ju totalt meningslöst för det förändrar ingenting. 

Jag ångrar inte mitt äktenskap för det gav mig två fina barn. Jag ångrar inte att jag stannade kvar så många år, jag ångrar inte att jag var trofast och hoppfull. Jag ångrar inte min skilsmässa för det gav mig ett fantastiskt liv som jag lever nu. Jag ångrar ingenting för mitt liv har gjort mig till den jag är idag och har lett mig fram till den plats jag är på nu.

Jag har lärt mig att släppa taget om det förflutna och inte låta det påverka mitt liv idag på ett negativt sätt. Jag har lärt mig att förlåta mig själv för felaktiga val och dåliga beslut. Jag har lärt mig att acceptera andra människors beteende, för det är inget jag kan förändra. Jag kan bara lära mig hantera det när det drabbar mig.

Jag lever i nuet, dag för dag, för vem vet vad som händer i morgon? Jag gläder mig för de små enkla vardagliga tingen, för allt som jag får gratis varje dag. Mina barn, solen, molnen, naturen, en kropp som fungerar, en hjärna som tänker snabbt, en man att älska och älskas av, ett bra jobb och många fina goda vänner. 

Förgifta inte framtiden med att ångra det förflutna. Slå inte på dig själv för att du gjorde det du gjorde, eller inte gjorde. Du hade säkert bra skäl då för dina val och beslut, så släpp det och låt inte det förflutna definiera din framtid. I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

H.D.S.L.

Den inre lilla rösten

Jag kan bli irriterad på att det finns folk som har åsikten att folk skiljer sig alltför lätt och utan att kämpa. Det tror jag inte på. Att skiljas är inget lätt beslut och verkligen ingen enkel process. Jag tror att alla par kämpar så gott dom kan och orkar men ibland så räcker inte det. Ibland tar det stopp.

Det är inte många som skiljer sig och ger upp för tidigt, men det är många som väntar för länge med att prata om problemen. Då växer dom sig till slut övermäktiga. För alla par har problem. Stora och små, som kommer och går. Men det kan vara svårt att prata om problemen utan att såra den andre.

Så man är tyst eller ger små fina vinkar om det man tycker är ett problem. Men det är inte alltid den andre parten uppfattar det utan tycker att livet är ganska okej. Det har väl med förväntningar att göra också. Man har olika höga förväntningar på relationen och på livet i stort. En del finner sig i ganska mycket och är flexibla och fogliga.

Andra håller hårt på sitt och för att inte hamna i ständiga konflikter i sin vardag kanske den andre parten väljer att ligga lågt för husfridens skull. Människan är också oerhört anpassningsbar och kan lära sig att leva under omständigheter som kan tyckas helt främmande för någon annan. Men även det onormala kan bli normalt.

Om ett par väljer att skilja sig, är det en komplex situation och jag tror inte man fattar ett förhastat beslut. I mitt eget fall funderade jag i 6 år innan jag bestämde mig, men om jag ska vara helt ärlig så kändes det inte bra redan på bröllopet. Det är flera par som separerat som berättar samma upplevelse. Någonstans i deras inre ringde en liten varningsklocka som man ignorerade.

Att lära sig lyssna till den där inre stilla rösten är livsviktigt. Den rösten känner ditt innersta jag och säger sanningen. Var inte rädd att följa den rösten, du vet hur den rösten låter och du vet att den har rätt. Fortsätter du ignorera den så tystnar den till slut. Då går du vilse i livet.

Jag har fått öva upp min lyhördhet för den där inre stilla rösten, för jag hade valt att slå dövörat till den så länge. Men livet blir så mycket enklare när jag lyssnar till mitt inre, låter känslorna tala och kämpar för att gå åt det hållet. Jag är viktig, mina känslor räknas och jag väljer nu mitt liv och hur jag vill ha det. Det är verkligen på tiden och det kan jag tacka min hjärtevän för. 

H.D.S.L.

50-årskris

Jag fyllde 50 i början av juni och nu börjar jag märka av att jag är inne i andra halvlek av livet. Medelålders. PMS-kärring. I övergångsåldern. Övergång från fertil till steril. Mina äggstockar, som levt ett tyst och stilla liv i snart 20 år utan att göra något väsen av sig, har plötsligt börjat påkalla på min uppmärksamhet. Hörru! Vi lägger av nu! Vi stänger ner och loggar ut! Halllååå! Vi stämplar ut nu! Hör du? Vi är trötta, vi vill härifrån! Duuuu! Vi går bort, vi tynar bort, vi vill inte mer!

Stundtals gör det väldigt ont i hela magen och ända ut i ryggen. Jag som aldrig haft ont förut, men nu är det plötsligt ett himla hallå! Jag undrar varför, det är väl bara att sluta fungera. Punkt. Men nähä då, dom ska hålla på och vrida sig runt sin egen axel i min mage och det är inte det minsta bekvämt!

En annan sak är värme och kyla. Än så länge fryser jag mer än jag svettas och så har det varit länge. Jag har haft svårt för att svettas, det ska till en bastu på 90 grader eller en riktigt backig löparrunda för att få svetten att pärlas i pannan. Men nu svettas jag lite på varenda pass på gymet eller i löpspåret. Inga floder, men jag märker skillnad.

Humöret då? Det ska du skita i! Skämt åsido, det är lätt att bli lite gnällig eller överkänslig när man har ont, det vet alla som har erfarit smärta. Å andra sidan är jag en känslosam typ, känslig för vad du säger till mig. Jag tar åt mig av kritik och jag gläds åt beröm och uppskattning. Sådan är jag, vill du att jag ska veta att du tycker om mig, SÄG DET DÅ, ord är energi för mig.

Jag är också i den åldern då jag är trygg i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag vill eller inte vill. Om någon frågar vad jag tycker så är jag inte rädd för att säga det. Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mej, vad dom ska säga om mej. Jag måste först få vara sann mot mig själv, sen får folk tänka vad dom vill. Det kan jag inte hindra dom från.

Jag är inte lika rädd för att göra bort mig, sticka ut, avvika från mängden. Om något gör mig lycklig och glad och inte skadar någon annan, då kan det väl inte vara fel? För samtidigt har jag blivit mer tolerant mot andra människor, mer ödmjuk och öppen i sinnet. För vem är jag att döma eller bedöma någon annan?

Dessutom är jag förälskad. En 50-årig medelålders pms-kärring upp över öronen förälskad. Helt otippat och obegripligt och alldeles, alldeles underbart! Kärlek har ingen ålder och känslorna är lika svindlande nu som i ungdomen. Lusten och längtan är starka krafter som gör livet extra spännande. Kanske lite mer balanserad nu än i tonåren förståss!

Jag planerar inte så långt framåt, för jag vet hur fort livet kan ändras. Jag har blivit duktig på att leva här och nu och ta vara på det fina och goda som kommer i min väg. Jag har överseende med andra människor, jag vet ju inte vad dom bär på i sitt inre. Vi är alla ett resultat av vårt förflutna, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Men det krävs medvetenhet för att kunna åstadkomma en förändring.

Det enda du kan förändra är dig själv. Du kan aldrig ändra på någon annan. Du kan bara ändra din attityd och ditt förhållningssätt gentemot en besvärlig person eller ett problem. Det finns en bön, som kallas sinnesrobönen, som på ett utmärkt sätt beskriver detta:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden"

H.D.S.L.

   

Vackra människor

Det finns vackra människor och så finns det VACKRA människor. Det finns dom som har ett tilltalande yttre, fina ögon, sensuell mun, rak näsa, höga kindben, vältränad kropp och nätta fötter. Det finns dom som alltid blir bra på foto, dom som alltid ser snygga och propra ut, självsäkra och trygga. Dom som är vana att få komplimanger för sitt utseende och vet med sig att dom är tilltragande.

Sen finns det dom som kanske har ett mer alldagligt utseende, sticker inte ut från mängden nämvärt, inte så vackra kanske men inte heller fula. Men dom är oerhört trevliga, charmiga och snälla. De har en speciell utstrålning, charisma, omkring sig. Dom är attraktiva på ett speciellt sätt. Visst finns det både oerhört vackra människor och även inte så fagra anleten som också kan ha den där speciella utstrålningen, attraktionen.

Sen finns det dom som är VACKRA. De är vackra på insidan och får även utsidan att skina. De som har en vänlig själ, är omtänksamma, empatiska, kärvänliga och snälla blir per automatik vackra. Det liksom lyser om dom på ett speciellt sätt och man vill bara vara i den personens närhet för det får mig att må bra. Dom blir sällan bra på foto, för vem kan ta en bild på en vacker själ?

Det är som när du står uppe på ett fjäll och ser ut över vidderna. Eller vid stranden och ser ut på en solnedgång över ett stilla hav. Utikten är hänförande men bilderna du tar blir platta och trista. Det går inte att fånga på bild. Känslan följer inte med i fotot. Precis så är det med VACKRA människor. De är inte fotogenique.

Sedan är smaken ytterst subjektiv. Det jag tycker är vackert kanske inte alls du tycker. En man jag tycker är snygg kanske du inte håller med om utan har en annan favorit som jag inte kan förstå hur du kan tycka är snygg. Tur är väl det! Alla är vacker i någons ögon. Vi gillar olika och tycker olika - och det är bra!

Förälskade människor är också vackra. Deras känslor lyser igenom och de har en speciell glimt i ögat, ett avspänt och trevligt sätt och en vänlighet som smittar av sig. Kärleken gör en människa vacker. Inte bara för sin partner utan alla i omgivningen kan se att här är en människa som älskar och är älskad. Kärleken gör något fundamentalt gott med oss som även syns.

Jag avslutar med en dikt som heter just Vacker:

Vacker, jag är vacker

Just idag och bara för dig

Din kärlek gör mig lycklig

Får mina ögon att glänsa

Och min gång att sväva

Du älskar mig

Därför är jag vacker

H.D.S.L.

Kropp, själ och ande

Jag tror att en människa har tre beståndsdelar. Kropp, själ och ande. Dessa tre fungerar i symbios med varann, man måste ha alla tre för att vara en fungerande människa. Sedan kan man låta olika delar växa sig olika starka beroende på vad man har för typ av liv. Men låt mej förklara lite hur jag tänker.

Kroppen är ju inget mysterium. Det är vår hydda, vår boning, vårt transportmedel. Den som gör alla fysiska saker såsom att gå, bära, äta och sova. Kroppen behöver omvårdnad. Bra mat, träning, närhet och ömhet är några av sakerna som en kropp behöver. Kroppen är också bäraren av vår själ och vår ande.

Själen är platsen för våra känslor. Vad vi känner och vad vi tänker. Vad vi drömmer om och längtar efter. Hur vi upplever saker som händer med kroppen. Själen har emotionella behov som kroppen får försöka uppfylla. Själen vill interagera med andra människor. Själens största behov är kärlek och bekräftelse. Både att få och att ge. 

Anden är vårt jag. Vår person. Vår livsenergi. Den andliga varelsen i oss är vår verkliga identitet. Om vi nu tror att det är energi betyder det också att energi kan aldrig förstöras, den kan bara omvandlas. Det finns forskning på att när en människa dör så lättar man cirka 30 gram. Inte mycket, men väldigt spännande och intressant! Är det anden/livsenergin som lämnar kroppen? Boningen är död, men livsenergin omvandlas till något annat.

Själen är länken mellan anden och kroppen. Mitt jag/min ande vill saker, behöver saker, känner saker. Själen förmedlar dessa saker till kroppen som utför dessa saker. Själen kan låta känslor dra iväg med oss men vi vet ju själva att känslorna växlar, ibland flera gånger om dagen. Vi kan vara trötta, glada, arga eller ledsna.

Kroppen reagerar på våra känslor. Glädje bubblar i magen som kolsyra och får munnen att skratta. Trötthet gör benen tunga liksom ögonlocken. Trötthet tar över energi från glädjen. Ilska får mitt hjärta att banka hårt och huvudet att susa, blodet kokar. När jag är ledsen värker varenda nervtråd i hela kroppen och jag känner mej ömtålig och skör. Jag kan förstå att psykiska problem till slut kan orsaka fysiska sjukdomar om man inte tar itu med hur själen mår.

Alla goda ting är tre, födelsen livet och döden, dåtid nutid och framtid, månens tre faser (nymåne, halvmåne, fullmåne), Fadern Sonen och Anden. Tre är ett heligt tal i flera religioner och för mej är det helt naturligt att även en människa är treenig. Kropp, själ och ande. Nu ska denna kropp ta den rastlösa själen och gå ut på promenad och låta anden få sväva fritt denna sista kväll på semestern.

H.D.S.L.