Jag fyllde 50 i början av juni och nu börjar jag märka av att jag är inne i andra halvlek av livet. Medelålders. PMS-kärring. I övergångsåldern. Övergång från fertil till steril. Mina äggstockar, som levt ett tyst och stilla liv i snart 20 år utan att göra något väsen av sig, har plötsligt börjat påkalla på min uppmärksamhet. Hörru! Vi lägger av nu! Vi stänger ner och loggar ut! Halllååå! Vi stämplar ut nu! Hör du? Vi är trötta, vi vill härifrån! Duuuu! Vi går bort, vi tynar bort, vi vill inte mer!
Stundtals gör det väldigt ont i hela magen och ända ut i ryggen. Jag som aldrig haft ont förut, men nu är det plötsligt ett himla hallå! Jag undrar varför, det är väl bara att sluta fungera. Punkt. Men nähä då, dom ska hålla på och vrida sig runt sin egen axel i min mage och det är inte det minsta bekvämt!
En annan sak är värme och kyla. Än så länge fryser jag mer än jag svettas och så har det varit länge. Jag har haft svårt för att svettas, det ska till en bastu på 90 grader eller en riktigt backig löparrunda för att få svetten att pärlas i pannan. Men nu svettas jag lite på varenda pass på gymet eller i löpspåret. Inga floder, men jag märker skillnad.
Humöret då? Det ska du skita i! Skämt åsido, det är lätt att bli lite gnällig eller överkänslig när man har ont, det vet alla som har erfarit smärta. Å andra sidan är jag en känslosam typ, känslig för vad du säger till mig. Jag tar åt mig av kritik och jag gläds åt beröm och uppskattning. Sådan är jag, vill du att jag ska veta att du tycker om mig, SÄG DET DÅ, ord är energi för mig.
Jag är också i den åldern då jag är trygg i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag vill eller inte vill. Om någon frågar vad jag tycker så är jag inte rädd för att säga det. Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mej, vad dom ska säga om mej. Jag måste först få vara sann mot mig själv, sen får folk tänka vad dom vill. Det kan jag inte hindra dom från.
Jag är inte lika rädd för att göra bort mig, sticka ut, avvika från mängden. Om något gör mig lycklig och glad och inte skadar någon annan, då kan det väl inte vara fel? För samtidigt har jag blivit mer tolerant mot andra människor, mer ödmjuk och öppen i sinnet. För vem är jag att döma eller bedöma någon annan?
Dessutom är jag förälskad. En 50-årig medelålders pms-kärring upp över öronen förälskad. Helt otippat och obegripligt och alldeles, alldeles underbart! Kärlek har ingen ålder och känslorna är lika svindlande nu som i ungdomen. Lusten och längtan är starka krafter som gör livet extra spännande. Kanske lite mer balanserad nu än i tonåren förståss!
Jag planerar inte så långt framåt, för jag vet hur fort livet kan ändras. Jag har blivit duktig på att leva här och nu och ta vara på det fina och goda som kommer i min väg. Jag har överseende med andra människor, jag vet ju inte vad dom bär på i sitt inre. Vi är alla ett resultat av vårt förflutna, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Men det krävs medvetenhet för att kunna åstadkomma en förändring.
Det enda du kan förändra är dig själv. Du kan aldrig ändra på någon annan. Du kan bara ändra din attityd och ditt förhållningssätt gentemot en besvärlig person eller ett problem. Det finns en bön, som kallas sinnesrobönen, som på ett utmärkt sätt beskriver detta:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden"
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar