Förändring börjar alltid inifrån

När man flyttar till ett nytt område eller besöker en ny plats så behöver man lära sig att hitta på stället. Även om man studerat en karta i förväg så är det ändå ett virrvarr av vägar och stigar som man får lära sig att känna igen. Jag brukar försöka lägga märke till vissa riktpunkter som kan visa mig var jag är och vart jag är på väg.

Jag försöker vara modig och gå på nya vägar och stigar, memorerar landmärken och går sammma väg tillbaka, även om jag egentligen vill gå rundor. Det händer att jag blir alltför djärv och plötsligt vet jag inte var jag är utan har gått vilse. Då har man två alternativ. Antingen vända och försöka hitta vägen tillbaka eller fortsätta framåt och hoppas man känner igen sig när man kommer vidare.

Allt eftersom blir jag mer och mer säker på vägar och stigar. Jag blir trygg i min nya miljö och behöver inte längre titta efter landmärken. Snart kan jag ta nya svängar för att jag vet att jag kommer känna igen mig när jag kommer ut på nästa väg. Jag utforskar trakten med nyfikenhet och mina steg är självsäkra.

Lite samma känsla är det när jag ändrar min inre kurs. När jag vill bryta gamla tankebanor, invanda tankemönster, beteenden som inte för något gott med sig. Först är stegen trevande, jag smyger mej fram och nästan famlar i luften med händerna framför mej. Jag halkar lätt tillbaks i gamla invanda mönster och får ständigt korrigera kursen. 

Jag kan gå vilse i mitt inre innan jag hittar en ny sund väg att gå. Allt är ovant och trögt men jag fortsätter för att jag vet att det leder till något som blir bättre. Att bryta med det förflutna är ingen enkel match, det är svårt att ändra på något som är gammalt och vant, något som man vet hur det funkar, även om det funkar dåligt.

Men när man sedan befriar sig själv från ett självdestruktivt beteende och hittar ett nytt sunt sätt att hantera livet, så ger det en sådan oerhörd glädje och styrka. Att vända något dåligt till något bra, att ändra det sjuka till något sunt borde vara självklart men det är svårare än man tror. Det är trots allt lättare att stanna kvar i något känt än att ge sig ut på okänd mark med risk att gå vilse.

Vi söker alla trygghet, kärlek och bekräftelse. Ibland har jag sökt det på fel ställen, med fel människor. Istället för att finna det har jag blivit mer instängd, låst, begränsad och utnyttjad. Det kan ta tid att inse att man valt fel och tid att bryta sig loss. Men vilken oerhörd styrka när jag funnit mig själv, och då kunnat möta äkta, riktig och sann kärlek. Jag är värd att älskas, både av mig själv och andra.

H.D.S.L.