Bättre sent än aldrig

Jag brukar publicera ett nytt blogginlägg varje söndag men igår fick mina trogna läsare vänta förgäves. Så här kommer några tröstens rader en sen måndagskväll istället. Jag har nämligen haft fullt upp med livet, verkligheten ni vet. Det där som pågår hela tiden, minut för minut, timme för timme, dag efter dag.

Sedan är det upp till oss vad vi fyller vårt liv med. Vissa saker är oundvikliga som att äta och sova. Att försörja sig är också viktigt och lycklig är jag som trivs med mitt jobb och går dit med glädje. Det är ju ändå en stor del av min vakna tid jag tillbringar där. Att umgås med släkt och vänner blir det en extra dos av såhär i juletider. Det är en rikedom.

Vissa har olika hobbys och fritidssysselsättningar att roa sig med på ledig tid. Jag har min hund men annars har det inte blivit så mycket mer än att sköta hemmet, träna ibland och resa iväg ett par gånger om året. Men den senaste månaden har varit hektisk av olika skäl.

Först och främst har jag flyttat och det är ett väldans plockande och packande och bärande. Nu är allt klart i det nya men det återstår att röja upp i det gamla innan jag kan lägga det bakom mig. Sedan har det varit mycket på jobbet i december med alla julbordsserveringar. Roligt men stressigt. Sist men inte minst blev det jul mitt uppe i alltihop!

Dottern är hemma på besök från London där hon tillbringar ett år. Sonen packar ihop det av sina tillhörigheter han vill förvara och säljer ut resten på köp- och säljsajter. Han är på väg till Australien där han ska tillbringa ett år. Snart har jag inga barn boendes hemma och det är en konstig känsla. Skrämmande och sorgligt och oroligt och spännande på en gång. Stolt över mina modiga ungar som vågar följa och förverkliga sina drömmar. Vilse i min identitet då jag inte längre måste hålla igång ett hem för barnens skull. 

Men jag har min hjärtevän och min hund. Jag har goda vänner och nära relationer med släkten. Jag är fortfarande nyfiken på livet och tror att jag kommer få uppleva många roliga, spännande och intressanta saker framöver. Nu är det tid att drömma, att längta och att planera. Det finns en framtid som väntar - ja den är redan här. 

Om några dagar är det nyårsafton. Jag brukar söka efter ett ord för året som kommer. Än har jag inte fått något konkret men jag har en aning om vartåt det lutar. Jag är lugn och trygg, jag har allt jag behöver och jag har ett bra liv som pågår i detta nu. Trött och nöjd säger jag natti natti!

H.D.S.L.

Äntligen hemma

Det finns så många olika fixarprogram på tv, Äntligen Hemma, Arga Snickaren, Sofias Änglar, Bygglov, Ernst, Extreme Homemakeover - ja listan är lång. Alla får oss att längta efter förändringar och förbättringar i vårt hem. Dom får till det så snyggt på ett enkelt sätt, men när jag själv försöker så är det inte alls lika lätt.

Igår gick mitt flyttlass till nya lyan och även om själva möbeltransporten bara tog 1,5 timme så är det en massa plock efteråt med allt bohag som är nerpackat i lådor. Jag höll på till sena natten igår och upp igen idag på morgonen. Bara en paus med julmat tillsammans med min son och min hjärtevän. En liten tur till affären också behövdes för lite kompletteringar.

Men det är så skönt att komma till en plats där allt är redo. Nya tapeter, nymålade väggar och tak, ny spis och nya vitvaror. En luftig och praktisk planlösning gör möbleringen enkel. Jag behöver inte fixa någonting, inte laga något, inte byta något. Allt är klart.

Jag pyntar

inför julen samtidigt som jag packar upp mina saker. Jag fyller upp hyllor, gardrober, skåp och lådor. Jag pysslar och nynnar för mig själv. Även om det är lite rörigt än så känns det ändå redan som hemma. 

Visst kan man skapa sig en mysig miljö, en hemtrevlig inredning, men det är ändå den där hemkänslan som måste infinna sig. Den kommer inifrån och kan inte skapas med yttre attribut. Den där känslan av frid och harmoni är eftertraktad men trots det stressar vi runt och jagar efter prylar som ska skapa en känsla. 

Istället för att inse att frid kommer från hjärtat. Frid kan man ha mitt i stormen. Frid kan man få i sorgen och kampen. Frid kan vi inte skapa själva genom att ha allt, få allt eller kunna allt. Frid är oberoende av våra omständigheter, den fyller oss om vi tar emot den och låter den uppfylla oss. Den är en gåva vi får utan att prestera något. 

Nu sitter jag vid mitt köksbord, Ernst pysslar i min tv, levande ljus fladdrar med sina lågor, clementinerna på fatet doftar svagt och jag prasslar med julklappspapper och snören. Hunden sover på rygg i soffan och hon snarkar lite lätt. Friden har sänkt sig över mitt nya hem, friden som kom till mitt hjärta.

H.D.S.L.

Drömmar om natten

Jag har haft ett antal återkommande drömmar. En har jag berättat om förut, det där övergivna stället med många rum som jag går omkring i och letar efter något eller någon. Sist jag drömde den drömmen var stället fullt av folk och sedan dess har jag inte drömt om det igen.

Jag har också drömt om att jag har flyttat till en plats, ibland har det varit en lägenhet och ibland ett hus. Jag har besökt dessa hem i min dröm så många gånger att jag vet precis hur de ser ut, även om jag inte har en aning om var de ligger.

Men vad som är intressant är känslan. Känslan jag har i drömmen som uppfyller mitt inre. Känslan av lycka, tillfredsställelse och harmoni. Som om jag varit vilse och hittat hem. Som om jag äntligen hamnat rätt. Som om alla mina bekymmer och problem är borta. En genuin glädje som fyller mitt hjärta och flödar över som glädjetårar.

Jag har gjort mina försök att hitta det där huset och den där lägenheten. Jag har kört runt med bilen och spejat och spanat. Jag har återkallat bilderna från min dröm i mitt minne och sökt efter det perfekta. Jag har jagat en känsla i den fysiska världen. Men idag fattade jag äntligen.

Det handlar inte om huset eller lägenheten, inte om utsikten eller planlösningen. Det handlar om var jag känner mig hemma. Den känslan är inte beroende av en fysisk plats, den finns i mitt hjärta när förutsättningarna är rätt. När alla bitar faller på plats. När förnuft och känsla får samspela.

Ikväll sitter jag i min nya lägenhet. I natt kommer jag sova här för första gången. Möblerna är inte här än, inte heller alla grytor och bunkar och köksredskap. Men jag har en säng och jag har en stol och ett bord. Jag har ätit en enkel måltid och druckit ett glas gott. Jag är hemma.

För när jag gick runt här ikväll, efter en hektisk dag, så översköljdes jag av den där känslan. Glädje, lycka, tillfredsställelse och harmoni. Det handlar inte om det yttre, inte om prylar eller läget. Det handlar om att hitta rätt, skapa trivsel och vara trygg. Jag har hittat hem.

Hej.Då.Så.Länge.

Ursäkta, men vem är du?

Jag mötte henne på stan. Hon kom fram till mej och hälsade glatt. Så roligt att se dej Ann-Louise, utropade hon. Det var verkligen längesen! Hon var sprudlande glad och jag fick fullständigt stillestånd i hjärnan. Vem var denna människa?!

Hon verkade ju veta mycket väl vem jag var så jag kände mej alltför dum för att fråga vem hon var. Jag lät henne prata på, och hoppades att hon snart skulle säga några ledtrådar som kunde få mig att minnas vem hon var. Jag funderade och funderade och situationen blev alltmer pinsam. Vem är människan??

Jag förstod att hon kände mej sen länge. Klasskamrat? Nää.. Granne? Näpp.. Kyrkan? Kören? Åhhh... Vem? Var? Hon pratade på och vi hade tydligen flera gemensamma vänner från unga tonåren. Efter någon halvtimma gick hon vidare och jag åkte hem under ständigt grubblande. Vem var det där???

Så på kvällen, efter flera timmar kom jag på det! Det var en tjej som gick i paralellklass med mig i högstadiet och gymnasiet. Vi umgicks aldrig särskilt mycket så jag förstår inte riktigt grejen med att hon blev så glad över att se mej. Men det är ju trevligt att hon minns mig så väl och uppenbarligen har trevliga minnen från den tiden.

Visst kan det hända emellanåt att man träffar på någon som man känner igen men inte riktigt kan placera. Det kan vara att man möter expediten på Ica på gymet, att personen man känner igen är på en annan plats än var personen brukar vara när vi möts. Men det brukar snart gå upp ett ljus och man kommer på vem personen är. Men att det tar en halv dag var jobbigt.

Jag brukar kunna känna igen människor jag möter men det är lite svårare med att komma ihåg namn. Jag har verkligen satts på prov det senaste året när jag lärt känna många nya människor. Det är inte alltid lätt att komma ihåg vad folk heter, vilka de är gifta med, vad barnen heter och var de bor. Ibland måste jag fråga flera gånger...

Så ibland kan det vara skönt när jag märker att den jag möter inte riktigt har kläm på vem jag är. Det händer oss alla då och då att vi tappar tråden och inte riktigt känner igen personen framför oss. Det är inte ointresse eller att peronen är oviktig, men ibland kopplar det bara inte. Men förr eller senare brukar gåtan få sin lösning!

H.D.S.L.