Mötas och skiljas

I fem dagar har jag varit iväg i England för att träffa min dotter som bor där för ett år. Lika härligt som det är att mötas, lika sorgligt är det att skiljas åt igen. Nästan svårare eftersom man sett fram emot att vara tillsammans och så rusar tiden iväg så fort och jag måste åka hem igen och lämna henne kvar. 

Vi har i alla fall maximerat upplevelserna dessa dagar och jag är helt snurrig av allt jag sett, klassiska sevärdheter, alla tunnelbanor hit & dit, bussar och bilar på fel sida vägen, alla främmande dofter och ljud. Hög musik i butikerna, gatumusikanter i varje hörn, brusande trafik och alla människor som pratar och hojtar. 

Jag tänkte att England ändå är ett land som är ganska likt Sverige. Civiliserat, organiserat och strukturerat. Det är det på sitt sätt men ändå olikt mitt eget land. Inredning, trädgårdsskötsel, matkultur och dofter är annorlunda. Allt förstår jag mig inte på, en del är bara konstigt och märkligt. Jag hade inte förväntat mig så stora skillnader. 

När man åker på solsemester till södra Europa är man inställd på en annan livsstil och kultur, det känns helt okej och lite spännande att se andra miljöer och människor. Engelsmän är lika men ändå så olika. De flesta verkar ha en mycket mer avspänd attityd till mode och inredning. Dom verkar inte bry sig helt enkelt. Förutom ett fåtal som är extremt fashionabla. Något mellanläge existerar inte.

En sak som är uppenbar är en generell omtanke om sin medmänniska. Man erbjuder sin plats på tåget för någon annan om det är fullt. Man svarar vänligt på frågor, man visar vägen, man säger tack och varsågod och man släpper före damerna genom dörren. Man är artig och säger "fröken" eller "frun". Det känns varmt och tryggt på något vis. 

Detta var min första semester i en storstad (jag räknar inte Stockholm) och jag kan konstatera att det är inte min typ av semester. Stökigt, stressigt, trångt och dyrt. Visst var det intressant att uppleva dottens liv men London lockar mej inte tillbaks. Nej tacka vet jag en solig strand, lata dagar i solstolen och mysiga små restauranger i solnedgången. Men dagarna med dottern var underbara!

H.D.S.L.

Packa kappsäck

På onsdag åker jag till London och hälsar på min dotter som bor och jobbar där. Det ska bli spännande eftersom jag aldrig varit där, så nu får dottern ta hand om mamman! Eftersom det bara är en långweekend ska jag klara mig med en kabinväska så jag slipper checka in bagage. Men vad ska jag packa och hur ska jag få plats?

Jag är jättedålig på att packa, det blir alltid för mycket. Men det är därför att jag alltid vill vara redo för alla eventuella händelser och väder. Soligt, regnigt och blåsigt. Vardag och fest, äta ute och mysa hemma, träna, ombyte om man smutsar ner sig, ny outfit varje dag. Åsså skor... Snygga skor, bekväma skor, varma skor, svala skor... 

Sedan lite presenter, påskägg med godis till familjen där hon jobbar och Marabou mjölkchoklad till henne. Födelsedagspresenter till henne också eftersom hon fyller 20 år om ett par veckor. Så denna påskhelg får bli ett firande i förskott. Så innan jag ens börjat packa kläder är väskan redan full...

Jag ger upp för idag och fortsätter väl i morgon. Allt måste inte bli klart idag, jag har ju ett par dagar till på mig. Alla räkningar inför månadsskiftet är betalda, tåg, flyg och boende är bokat och betalt. Jag vill vara förberedd och strukturerad. Att ha saker och ting planerade minskar saker att oroa sig för och ökar utrymmet för spontanitet. Jo faktiskt.

För om man hela tiden måste lösa vardagsproblem som dyker upp utan att jag har en handlingsplan, får man ingen tid över för spontana infall. Jag vill ha en grundstruktur för vardagen och för semesterresan för att vara trygg. Även Jönssonligan hade en plan...! Men jag vill också kunna vara spontan och följa infall och impulser. Det ena kompletterar det andra.

Precis som jag både vill träffa mycket människor så vill jag också ha ensamhet, lugn och ro. Jag har ett intensivt jobb med mycket personliga kontakter, snabba ryck och varierande arbetsuppgifter. Så då längtar jag sedan ut i naturen, i ensamhet och tystnad. För att varva ner och möta mig själv. Sedan är jag redo att möta världen igen på nytt.

H.D.S.L.

Total kris och katastrof

Ett typiskt i-landsproblem drabbade mig i helgen. Jag tappade min telefon i marken och rutan kraschade. Hela fronten var krossad, telefonen var förstörd. Hjälp! Kris och katastrof! Vad gör jag nu? Ska den skickas iväg på lagning? Hur länge är den borta då? Hur lång tid har jag kvar på mitt bundna abonnemang? Kan jag köpa en ny?

Så många frågor, så lite svar. Nästan så jag fick en klump i halsen. Min kära vän, min medhjälpare, hobby, hjälpreda och glädjespridare var krossad, död. Inte klokt så mycket en telefon kan betyda! Fast den är ju så mycket mer än en telefon. Ringa är nog bland det minsta man gör med dessa smartphones.

Det finns undersökningar på vad man gör med sin "fån". Det som kom på första plats, vet ni vad det var? Jo, att titta på vad klockan är! Men den har så mycket mer. Vår kalender, vårt sociala digitala nätverk i form av Facebook, Instagram, Twitter och Linkedin. Våra digitala foton, adressbok, kartbok, uppslagsverk och ordbok. Spel och musik, stegräknare, internetbank, väderprognoser och träningsprogram.

Allt finns på nätet och nätet finns i smartphonen. Så det är lätt att bli beroende av sin "fån" för den ger mig hela den moderna världen. Den ger mig kontakt med goda vänner, den ger mig kunskap och information, den ger mig humor och allvar. Inte konstigt att den har en central plats i vårt dagliga liv.

Det är en tunn linje mellan bruk och missbruk. Så lätt att fastna i "fånen", läsa statusuppdateringar, se på andras bilder, följa event, spela ännu en omgång candy crush... Istället för att vara uppmärksam på verkligheten omkring mig, det som händer här och nu, fastnar min blick i skärmen. Jag vet vad förkortningen irl står för, men jag är sämre på att möta alla mina vänner 'in real life'.

Jag ska försöka vara mer närvarande i det pågående, telefonen är jättebra men får inte stjäla fokus från livet här och nu. Den bör vara ett komplement, en tillfällig hjälp och en förströelse när man är sysslolös. För gud förbjude att jag måste sitta och ha tråkigt en timme! Allt ska vara effektivt, kommunikativt och kreativt. 

Men inget digitalt kan slå en trevlig kväll med god mat och goda vänner, närhet och ömhet med hjärtevännen, en eftermiddag med mamma och pappa, ett långt samtal med barnen som bor långt borta, soluppgången, fågelkvittret, doften av nyklippt gräs... Vår verkliga värld är fantastisk! Måtte vi inte glömma bort att njuta av den!

H.D.S.L.

Klimakteriekossa

Jag lämnar nu min fertila period på cirka 40 år och går in i klimakteriet. Tiden jag kan bli gravid är nu över och det är bara skönt. Jag har två fina barn och är oerhört nöjd med det. Men i takt med att de kvinnliga hormonerna klingar av och lämnar min kropp skapar det reaktioner i kroppen på olika sätt. Det börjar med smärta.

Först molande värk i de kvinnliga inre organen. Smärta som kommer och går i varierande styrka. Ibland är det lugnt i flera veckor så när värken kommer tillbaks har jag nästan glömt vad det är. Äggstockarnas farväl är ingen stillsam föreställning. Det är drama och spektakel innan de stänger av och tackar för sig. Men de har gjort sitt och det är dags att avsluta sina funktioner.

Sedan är det kroppstemperaturen. Jag har börjat vakna mitt i natten och känner det som om jag har feber. Jag är illvarm och svettas, kallsvettas. Men jag har inte feber och efter en liten stund återgår min kroppstemperatur till det normala. Eller nästan åt andra hållet, jag känner mej frusen och kall. Jag har hört av andra kvinnor att detta är ett vanligt fenomen. Vallningar.

Än är det inga svåra symtom utan jag hanterar det nog ganska bra. Men detta är kanske bara början, men jag hoppas det håller sig på en rimlig nivå utan att jag behöver någon hjälp. Det är väldigt olika hur kvinnor drabbas av detta och hur man upplever detta. Jag tar en dag i taget och tar det hela med ro.

En del kvinnor kan känna sorg över att lämna den fertila tiden. Men jag är ju inte mindre kvinna för att jag inte kan bli med barn. Precis som de som har varit tvungna att operera bort äggstockar eller livmoder. Eller bröst. Dessa kvinnor är ju lika mycket kvinna som alla andra. Min kvinnlighet sitter ju på ett annat plan.

Jag är kvinna på grund av mitt sätt att tänka, mina känslor, mitt sätt att röra mig och att interagera med andra människor. Jag är kvinna på så många olika plan förutom min förmåga att bli mor. Självklart är min kropp en stor del av min kvinnlighet men min förmåga att fortplanta mig är inget bevis på kvinnlighet i sig.

Jag tänker på alla de kvinnor som drabbats av cancer och andra sjukdomar i kroppen som gjort att de inte kan få barn. Det måste självklart vara en stor sorg om man längtar efter barn. De drabbas också av hormonstormar men i fel fas i livet. Det måste vara extra svårt att hantera. För mej är det ju ändå en naturlig del av åldrandet.

Så jag tar min kropps reaktioner utan större dramatik. Det är som det ska vara och det är inte ohanterligt på något sätt. Jag är 50 och nästa fas i livet är väl istället att bli mormor och farmor. Jag har redan tre lånebarnbarn via min hjärtevän och det är fantastiskt mysigt! Barn har ju sin charm men det finns en vits med att man inte ska få småbarn när man blir gammal. Man orkar ju inte med på samma vis längre.

Jag uppskattar sovmorgon på helgen, sova ostört på nätterna, vara vaken till sent på kvällen och kunna roa mig med olika nöjen när jag vill. Så tack min kropp för allt du gett mig under alla år hittills. Nu tar jag nästa fas med entusiasm och tacksamhet. Fri och frisk, stark och lycklig, älskad och uppskattad. Jag är sannerligen välsignad!

H.D.S.L.