Först molande värk i de kvinnliga inre organen. Smärta som kommer och går i varierande styrka. Ibland är det lugnt i flera veckor så när värken kommer tillbaks har jag nästan glömt vad det är. Äggstockarnas farväl är ingen stillsam föreställning. Det är drama och spektakel innan de stänger av och tackar för sig. Men de har gjort sitt och det är dags att avsluta sina funktioner.
Sedan är det kroppstemperaturen. Jag har börjat vakna mitt i natten och känner det som om jag har feber. Jag är illvarm och svettas, kallsvettas. Men jag har inte feber och efter en liten stund återgår min kroppstemperatur till det normala. Eller nästan åt andra hållet, jag känner mej frusen och kall. Jag har hört av andra kvinnor att detta är ett vanligt fenomen. Vallningar.
Än är det inga svåra symtom utan jag hanterar det nog ganska bra. Men detta är kanske bara början, men jag hoppas det håller sig på en rimlig nivå utan att jag behöver någon hjälp. Det är väldigt olika hur kvinnor drabbas av detta och hur man upplever detta. Jag tar en dag i taget och tar det hela med ro.
En del kvinnor kan känna sorg över att lämna den fertila tiden. Men jag är ju inte mindre kvinna för att jag inte kan bli med barn. Precis som de som har varit tvungna att operera bort äggstockar eller livmoder. Eller bröst. Dessa kvinnor är ju lika mycket kvinna som alla andra. Min kvinnlighet sitter ju på ett annat plan.
Jag är kvinna på grund av mitt sätt att tänka, mina känslor, mitt sätt att röra mig och att interagera med andra människor. Jag är kvinna på så många olika plan förutom min förmåga att bli mor. Självklart är min kropp en stor del av min kvinnlighet men min förmåga att fortplanta mig är inget bevis på kvinnlighet i sig.
Jag tänker på alla de kvinnor som drabbats av cancer och andra sjukdomar i kroppen som gjort att de inte kan få barn. Det måste självklart vara en stor sorg om man längtar efter barn. De drabbas också av hormonstormar men i fel fas i livet. Det måste vara extra svårt att hantera. För mej är det ju ändå en naturlig del av åldrandet.
Så jag tar min kropps reaktioner utan större dramatik. Det är som det ska vara och det är inte ohanterligt på något sätt. Jag är 50 och nästa fas i livet är väl istället att bli mormor och farmor. Jag har redan tre lånebarnbarn via min hjärtevän och det är fantastiskt mysigt! Barn har ju sin charm men det finns en vits med att man inte ska få småbarn när man blir gammal. Man orkar ju inte med på samma vis längre.
Jag uppskattar sovmorgon på helgen, sova ostört på nätterna, vara vaken till sent på kvällen och kunna roa mig med olika nöjen när jag vill. Så tack min kropp för allt du gett mig under alla år hittills. Nu tar jag nästa fas med entusiasm och tacksamhet. Fri och frisk, stark och lycklig, älskad och uppskattad. Jag är sannerligen välsignad!
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar