Gamla och nya traditioner

När jag var barn firade vi alltid midsommar i vår sommarstuga. Släktingar och stuggrannarna kom, det var färskpotatis, sill, gräddfil och gräslök. Det var midsommarstång, blomsterkransar, små grodorna, dragspel och sju sorters blommor under huvudkudden. Senare blev det fester med kompisar och när jag själv blev mamma firade vi midsommar på lite olika platser men med samma traditionella tema.

Midsommar är en helg när många har sina etablerade traditioner med gamla goda vänner. När man går igenom en skilsmässa så rubbas ofta dessa traditioner. Gänget vet inte vem av de två man ska bjuda in och så blir båda ensamma, utan de gamla traditionerna och vännerna. Det är både jobbigt och befriande.

Ibland kan man bli fast i gamla traditioner som kan vara svårt att bryta. Man kanske umgicks mycket för ett antal år sedan, barnen lekte tillsammans, nu fortsätter man i gamla hjulspår av bara farten och för att man är rädd att såra någon om man vill göra något annat istället. Men egentligen umgås man inte så mycket längre i vardagen, bara dessa uppstyltade högtider som till exempel midsommar och nyår.

När man bygger en ny relation i vuxen ålder blir det naturligt att söka sätt att tillbringa årets högtider. Jul, nyår, påsk, midsommar och semestern förståss. Hur har du brukat göra? Hur vill du egentligen ha det? Det är ett gyllene tillfälle att utvärdera hur man haft det och hur man vill ha det. Även vännerna utkristalliseras och man upptäcker vilka som är nära och vilka som drar sig undan.

Visst kan det kännas lite sorgligt att behöva skapa nya traditioner om man är en person som uppskattar kontinuitet och om man känner sig trygg med det invanda. Visst kan det vara sorgligt att se gamla goda vänner gå, men de riktiga vännerna kliver fram och det är en glädje. Jag är så glad över nya vänner som kommit in i mitt liv.

Förra midsommar tillbringade vi på ett stort släktkalas i Östersjöns skärgård. I år bestämde vi oss för att åka iväg på tu man hand till grannlandet Danmark. Där märks inte midsommarfirandet utan det är en helg som alla andra. Faktiskt var detta befriande. Ett avbrott från alla gamla och haltande traditioner och tid att fundera vad man egentligen vill ha. 

Vi vill ha varann och tillsammans kommer vi finna och skapa nya traditioner med släkt, vänner eller bara vi två. Allt måste inte vara likadant för att vara bra. Nya relationer innebär nya traditioner och det är gott. Även att välja bort alla traditioner och göra vad som faller oss in är också gott. Så länge vi har varann är allt gott.

H.D.S.L.

Panter-tanter

I helgen har jag varit på klassträff. Nio tjejer som gått i grundskolan tillsammans, de flesta från första klass. Det är något speciellt med människor som man vuxit upp med. Vi har delat många upplevelser tillsammans, allt som hände som barn och upp i tonåren. Vi har alla haft vår beskärda del av svårigheter och problem.

Någon förlorade sin pappa tidigt, någon sin mamma. Någon blev alllvarligt sjuk, någon kunde inte få barn, en annan ville inte ha barn. Någon trivdes inte med sitt jobb, några hade skilt sig. Men också många glädjeämnen och vi har nog alla ett bra liv nu. Vi har tagit oss igenom mycket och blivit starkare och klokare.

Det blev både många glada skratt och allvarliga samtal. Vi gick laget runt och en efter en berättade vi vår livshistoria. Vissa saker visste vi, annat anade vi och en del hade vi inte en aning om. Vi är barndomsvänner och vi är vänner för livet, även om vi inte träffas så ofta numera.

Vi kan förfasas över hur man behandlade barn på 60- och 70-talet, tack och lov har man lärt sig mycket med tiden. Klart att det var ännu värre när våra föräldrar var barn, men ändå stor skillnad mot hur man bemöter barn idag. Då kunde vi fnissa åt våra töntiga föräldrar, nu är vi där själva och ser med förvåning hur det blir sanning det där med att mamma är lik sin mamma... Både pinsamt och lustigt på något vis.

Vi pratade, skrattade, grillade och käkade, pratade ännu mer, tog en kvällspromenad och vips hade åtta timmar gått. Det var en fantastiskt trevlig kväll med mina tjejer, att växa upp tillsammans skapar ett band som inte klipps så lätt. Vi har funnits för varann när vi har haft det tufft, och vi fick hålla ihop gentemot killarna i klassen som inte alltid var så snälla.

Nu har vi alla fyllt 50 och kanske är det så att även killarna vuxit upp och mognat till. Vi funderade på det så snart kanske det kan bli läge för en klassträff med hela klassen. Vi får väl se om vi vågar. Oavsett hur det blir med den saken så kommer vi tjejer att träffas snart igen. Detta var tredje träffen på ett par år så vi har startat en fin tradition. 

Vi är barndomsvänner, tjejkompisar, klasskamrater och nästan en utökad familj. Vi har ju varit så mycket hos varann, vi känner till föräldrarna och syskonen, barndomshemmen och husdjuren, stugorna och släktingarna. Det ger en trygghet och en genuin känsla av samhörighet. Jag är så glad och tacksam över dom, vi är tuffa och vi är mogna kvinnor. Panter-tanter! 

H.D.S.L.

Så nära men ändå långt borta

Jag har varit i vårt grannland Danmark i helgen. Det är intressant vilken skillnad det är på oss och dom. Man kan tänka att vi borde vara ganska lika, det är nära mellan våra nordiska länder, vi har ju till och med kunnat bygga en bro mellan oss. Våra språk är så lika att vi förstår varann utan problem - ja det är väl bara deras sätt att räkna som ger oss myror i huvudet. Halvfjärs??

Trots att vi alla är nordbor så känns danskarna mer sydländska än vi svenskar. De är mer avspända och tar livet lite mer med ro. De sitter på torget på lördagsförmiddagen, umgås, pratar och skrattar. Tar sig en öl och en cigarr till förmiddagsfika. Inget konstigt alls. Man bryr sig inte så mycket om vad folk tycker och tänker. Man lever ett friare liv än vi stela svenskar.

När svensken säger "Vänligen vidrör inte föremålen" så säger dansken "ikke pille". Det är lite "lev och låt leva" över deras inställning till livet. Vi ska vara så ordentliga och korrekta, de verkar vara mer känslosamma och avslappnade. Det känns verkligen som att komma utomlands bara man tar sig den lilla biten över pölen som skiljer oss åt.

Jag känner inte alls på samma sätt när jag åker till Norge. De är mer lika svenskarna, och samma känsla har jag med finländarna. Har det med kylan att göra? Klimatet? Det räcker ju med att åka till Danmark för att få lite mer sol och värme, än här i Sverige. Är det danskarnas närhet till övriga Europa? Vi är ju lite avsides, här i norden. Frusna, påpälsade och korrekta.

Nu har jag även skaffat pass till hunden så nu blir det lättare att ta en sväng utanför gränserna till andra länder i Europa, utan att behöva fundera på hundvakt eller att lämna bort mitt lilla hjärta. Det krävdes bara en veterinärbesiktning och rabiesvaccin förutom de vanliga standardvaccinerna, så det var lätt fixat. Efter 21 dagars inkubationstid är hon klar att resa med oss.

Jag gillar Danmark, kanske gillar jag andra länder i Europa, jag har inte rest särskilt mycket i mina dagar. Gran Canaria och Kreta är nog inte representativa för Spanien och Grekland, misstänker jag. Jag vill gärna se dessa länder, och Frankrike och Italien och Tyskland och Schweiz och Österrike... Jag vill se min omvärld, jag vill se Europa och världen. Nu har jag möjlighet, frihet och mitt hjärta är fullt av förväntan!

H.D.S.L.

Var är du och vart vill du komma?

När man fyllt 50 så rent krasst är det ju så att man har levt mer än hälften av sitt liv. Perspektivet bakåt är större än det som är framåt. Man kan räkna bakåt i årtionden. Min bästa vän träffade jag för 44 år sedan. Jag har jobbat med datorer i 31 år. Jag har varit mamma i 22 år. Jag har haft körkort i 30 år. Allt detta kallas väl livserfarenhet.

Många tycker att tiden går fort, det blir måndag och vips är det fredag. Det blir vår och swisch så är det höst. Barnen föds och plötsligt är de vuxna. Men jag håller inte med om det. När jag tänker tillbaka på allt som hänt i mitt liv så är det massor.

Jag är nog duktig på att fylla mitt liv med innehåll, inte bara låta livet fyllas med år. Jag gör många saker på en dag, många olika saker. Ändå känner jag mig inte stressad i mitt liv. Visst kan det köra ihop sig på jobbet ibland, men nu pratar jag privatliv. Jag gör mycket men jag har roligt. 

Kanske är jag lite rastlös, kanske har jag ett behov av att prestera, jo jag vill nog vara en duktig person. Men jag lider inte utan jag känner mig tillfreds med livet och mej själv. Det är så viktigt att veta vem jag är, vad jag är bra på och vad jag behöver förbättra eller förändra. För om jag inte vet var jag är eller vem jag är, då kan jag inte heller nå några mål.

För att ha mål och drömmar om framtiden måste jag först veta mitt utgångsläge. Men vi kan ha så bråttom med att reda ut vardagen här och nu, att vi tappar vad vi vill och vart vi är på väg. Det är inte fel att ta vara på varje dag maximalt, det är faktiskt att rekommendera för vi vet aldrig vad som händer i morgon. Men det är inte heller fel att våga ha planer och drömmar om nästa vecka, nästa månad, nästa år.

Trots att man går mot sin ålderdom kan man absolut vilja mer i sitt liv. Personlig utveckling, spännande upplevelser, intressanta resor och romantiska äventyr. Det handlar inte längre om karriär, rikedom och ägodelar. Nu handlar det om upplevelser, att vara med om berikande händelser. Gärna tillsammans med människor man tycker om. Sådant man kan minnas tillbaka när man blivit för gammal gör att ta sig ut.

För visst kan man ångra saker man gjorde, som var dumt, som var fel. Men man kan minst lika mycket ångra det man inte gjorde, det man inte vågade, det man tvekade för länge inför och  sedan var det för sent. Så vilken känsla är värst när man sitter där på det palliativa vårdhemmet? Att ångra lite tokigheter eller ångra att man var passiv och aldrig vågade? "Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja".

H.D.S.L.