När man fyllt 50 så rent krasst är det ju så att man har levt mer än hälften av sitt liv. Perspektivet bakåt är större än det som är framåt. Man kan räkna bakåt i årtionden. Min bästa vän träffade jag för 44 år sedan. Jag har jobbat med datorer i 31 år. Jag har varit mamma i 22 år. Jag har haft körkort i 30 år. Allt detta kallas väl livserfarenhet.
Många tycker att tiden går fort, det blir måndag och vips är det fredag. Det blir vår och swisch så är det höst. Barnen föds och plötsligt är de vuxna. Men jag håller inte med om det. När jag tänker tillbaka på allt som hänt i mitt liv så är det massor.
Jag är nog duktig på att fylla mitt liv med innehåll, inte bara låta livet fyllas med år. Jag gör många saker på en dag, många olika saker. Ändå känner jag mig inte stressad i mitt liv. Visst kan det köra ihop sig på jobbet ibland, men nu pratar jag privatliv. Jag gör mycket men jag har roligt.
Kanske är jag lite rastlös, kanske har jag ett behov av att prestera, jo jag vill nog vara en duktig person. Men jag lider inte utan jag känner mig tillfreds med livet och mej själv. Det är så viktigt att veta vem jag är, vad jag är bra på och vad jag behöver förbättra eller förändra. För om jag inte vet var jag är eller vem jag är, då kan jag inte heller nå några mål.
För att ha mål och drömmar om framtiden måste jag först veta mitt utgångsläge. Men vi kan ha så bråttom med att reda ut vardagen här och nu, att vi tappar vad vi vill och vart vi är på väg. Det är inte fel att ta vara på varje dag maximalt, det är faktiskt att rekommendera för vi vet aldrig vad som händer i morgon. Men det är inte heller fel att våga ha planer och drömmar om nästa vecka, nästa månad, nästa år.
Trots att man går mot sin ålderdom kan man absolut vilja mer i sitt liv. Personlig utveckling, spännande upplevelser, intressanta resor och romantiska äventyr. Det handlar inte längre om karriär, rikedom och ägodelar. Nu handlar det om upplevelser, att vara med om berikande händelser. Gärna tillsammans med människor man tycker om. Sådant man kan minnas tillbaka när man blivit för gammal gör att ta sig ut.
För visst kan man ångra saker man gjorde, som var dumt, som var fel. Men man kan minst lika mycket ångra det man inte gjorde, det man inte vågade, det man tvekade för länge inför och sedan var det för sent. Så vilken känsla är värst när man sitter där på det palliativa vårdhemmet? Att ångra lite tokigheter eller ångra att man var passiv och aldrig vågade? "Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja".
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar