Panter-tanter

I helgen har jag varit på klassträff. Nio tjejer som gått i grundskolan tillsammans, de flesta från första klass. Det är något speciellt med människor som man vuxit upp med. Vi har delat många upplevelser tillsammans, allt som hände som barn och upp i tonåren. Vi har alla haft vår beskärda del av svårigheter och problem.

Någon förlorade sin pappa tidigt, någon sin mamma. Någon blev alllvarligt sjuk, någon kunde inte få barn, en annan ville inte ha barn. Någon trivdes inte med sitt jobb, några hade skilt sig. Men också många glädjeämnen och vi har nog alla ett bra liv nu. Vi har tagit oss igenom mycket och blivit starkare och klokare.

Det blev både många glada skratt och allvarliga samtal. Vi gick laget runt och en efter en berättade vi vår livshistoria. Vissa saker visste vi, annat anade vi och en del hade vi inte en aning om. Vi är barndomsvänner och vi är vänner för livet, även om vi inte träffas så ofta numera.

Vi kan förfasas över hur man behandlade barn på 60- och 70-talet, tack och lov har man lärt sig mycket med tiden. Klart att det var ännu värre när våra föräldrar var barn, men ändå stor skillnad mot hur man bemöter barn idag. Då kunde vi fnissa åt våra töntiga föräldrar, nu är vi där själva och ser med förvåning hur det blir sanning det där med att mamma är lik sin mamma... Både pinsamt och lustigt på något vis.

Vi pratade, skrattade, grillade och käkade, pratade ännu mer, tog en kvällspromenad och vips hade åtta timmar gått. Det var en fantastiskt trevlig kväll med mina tjejer, att växa upp tillsammans skapar ett band som inte klipps så lätt. Vi har funnits för varann när vi har haft det tufft, och vi fick hålla ihop gentemot killarna i klassen som inte alltid var så snälla.

Nu har vi alla fyllt 50 och kanske är det så att även killarna vuxit upp och mognat till. Vi funderade på det så snart kanske det kan bli läge för en klassträff med hela klassen. Vi får väl se om vi vågar. Oavsett hur det blir med den saken så kommer vi tjejer att träffas snart igen. Detta var tredje träffen på ett par år så vi har startat en fin tradition. 

Vi är barndomsvänner, tjejkompisar, klasskamrater och nästan en utökad familj. Vi har ju varit så mycket hos varann, vi känner till föräldrarna och syskonen, barndomshemmen och husdjuren, stugorna och släktingarna. Det ger en trygghet och en genuin känsla av samhörighet. Jag är så glad och tacksam över dom, vi är tuffa och vi är mogna kvinnor. Panter-tanter! 

H.D.S.L.