Välja det som är viktigt, inte det som är bråttom

Det blev ingen söndagsblogg så då får det bli en onsdagsblogg, det är ju ändå semester och veckodagarna är plötsligt inte så viktiga. Jag jobbade med en stor konferens i helgen så när söndagskvällen kom och allt var över så var jag ganska slutkörd och mycket trött. Men det behövdes bara ett par dagar för mej att vila och komma ner i varv. Nu är det fem veckors semester på raken och jag bryr mig inte ens om vädret!

Jag har ganska lätt att prestera under press, jag blir taggad av att lösa problem. Det uppstår alltid oväntade och oplanerade saker när man har 300 gäster i fyra dagar på lunch, fika, kvällsmat och nattmacka, och dessutom i genomsnitt 500 ytterligare besökare på offentliga samlingar. Mycket mat och fika blev det och tunnor med kaffe bryggdes dagarna i ända. 40 liter kaffe och 10 liter tevatten serverades fyra gånger om dagen.

Med ömma fötter och svullna vader var det skönt att komma hem på söndagen. Jag har låtit bli att träna nu ett par dagar, är rädd att skada mig när jag haft så ont i mina ben. Jag är ju inte riktigt van vid att stå och gå 14 timmar per dag, sitter mer framför datorn i vanliga fall. Men det var väldigt roligt och trevligt med alla människor, som var glada och tacksamma.

Jag är också ganska bra på att släppa jobb och bekymmer. När en sak är gjord så skjuter jag det åt sidan och lämnar tankarna på det. Jag lärde mej det när jag jobbade på lokaltidningen. Som grafiker på kvällsredaktionen läste man många artiklar, notiser och referat. Upp emot 500 texter kunde det bli på en arbetsdag. Då var man tvungen att låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra. När jag kom hem på natten hade jag glömt allt jag läst.

Jag tror att det nu är min räddning från att känna stress och press och ångest när det blir för mycket på jobbet. När jag kommer hem och stänger dörren så är jag ledig. Även när det kommer samtal och meddelanden på min lediga tid så låter jag det inte ta över mina tankar utan det får vänta tills jag återgår till jobbet. Konsten att släppa taget. Konsten att välja det som är viktigt, inte det som är bråttom.

För vi har olika aspekter på vad som skyndar. Det kan kännas akut för någon, men objektivt finns det annat som är viktigare. Att kunna se det, att kunna selektera och inte dras med i andra människors tyckanden och känslor, det gör att jag behåller min balans, min harmoni. Att vara vänlig men bestämd. Att kunna hitta människor som kan hjälpa till och att ge dem förtroendet att sköta den biten. Då funkar livet, både på jobbet och privat, och jag skyddar mig själv från oro.

Oro är egentligen en överdriven tro på mig själv. För om jag oroar mig för något, tror jag ju mig kunna kontrollera situationen, lösa problemet, skydda mina barn från olyckor, vara den som får livet att funka smärtfritt. Men så är det ju inte. Oro löser inga problem, oro håller inte bekymmer borta, oro skyddar inte mina nära och kära. Oro är en gungstol, håller mig sysselsatt men jag kommer ingenstans.

Så oro är fjärran från mej, kanske för att det är så jag är uppfostrad. Varken mamma eller mormor var sådana som oroade sig. Jag har aldrig legat vaken och väntat på att barnen ska komma hem. Händer det något så ringer dom väl, barnen eller polisen eller sjukhuset. Jag är nog en bättre person i akutsituationer om jag är utvilad och lugn än om jag är hysterisk och utmattad av oro.

För saker händer. Oavsett om jag oroat mig eller inte. Att leva här och nu mår jag mycket bättre av. Jag instämmer med Krisina Lugn, som har ett härligt citat: "Jag oroar mig inte i onödan, jag gläder mej i onödan istället, det är mycket roligare".

H.D.S.L.