Det sa bara klick

När man var liten blev man vän med de som bodde grannar, gick i samma klass eller hade samma fritidsintresse. Vissa tyckte man mer om, de blev bästisar, andra var kompisar för att det liksom bara var så. Jag reflekterade inte som barn så mycket över mina kompisar. Dom liksom bara fanns där i min närhet, okomplicerat och enkelt.

Sedan blev det gäng i tonåren. Vi valde mer vilka som vi trivdes mer tillsammans med och vi umgicks i grupp. Gängen var aldrig helt statiska, någon kom till, någon annan försvann. Men gänget var en trygghet, det fanns alltid vänner att umgås med. Vi hittade på roliga saker tillsammans, åkte och badade i en sjö, köpte mjukglass på Gislegrillen (ja det var exklusivt med mjukglass på 70-talet), satt i någons gillestuga (på den tiden byggde man om sina källargarage till allrum) och lyssnade på musik, lekte Ryska Posten och tittade på film.

Gängen var blandat killar och tjejer. Kärleken spirade men föremålen växlade. Tjejerna bytte killar med varann och det var aldrig tal om att hindra någon att bli tillsammans med någon annan. Vi var generösa, frigjorda och sorglösa. Vi var födda på 60-talet och vi njöt av friheten som flower-power-tiden lämnat efter sig. Vi skulle prova oss fram i livet, sa våra föräldrar.

Så lämnade man gymnasiet och gick ut i världen. En del började jobba, en del flyttade för att plugga vidare. Det gjorde jag och det blev en ny stad, ny skola och nya kompisar. Fördelen var att alla var nya och vilsna, alla hade vi lämnat vårt trygga hem och vi blev snabbt vänner. Nu blev det inte gäng på samma sätt, vi umgicks med alla och tog med nya bekantskaper allt eftersom vi lärde känna andra.

Så är man då äntligen vuxen, skaffar jobb och egen bostad. Jag flyttade igen och nu blev det nya kompisar på nya jobbet. Då blir det några få som det klickar med, som blir mina vänner. Vi kan ha olika åldrar och olika intressen men det finns något som gör det enkelt att umgås. Vi tänker på samma sätt och vi förstår varann utan att behöva förklara en massa. 

Så är det generellt genom resten av livet tycker jag. Det kan vara tillfälligheter som gör att man möts men genast känner man den där inre gemenskapen. Det klickar och vänskapen är enkel och självklar. De människor som känns komplicerade, obegripliga och opålitliga undviker jag att bli nära vän med. Jag vill inte ha drama i mitt liv utan väljer de som står mig nära. Av kärlek till mig själv. Det betyder inte att den människan är dålig, det bara passar inte mig, men passar säkert någon annan.

Enstaka vänner följer med hela livet. När man träffas, även om det dröjer ibland för att man bor på olika håll i landet, så är det som igår. Det klickar. Jag har en klasskamrat som varit min bästis sen första dagen i första klass och vi håller ihop än. Jag har en tonårskompis från gänget som jag har fortsatt kontakt med. Tack vare Facebook har gamla vänner hittat mig och jag har hittat dem, så flera gamla vänner har jag fått tillbaka, även om vi inte träffas på samma sätt.

Bästa sätt att få en vän är att vara en vän, sägs det. I så fall måste jag vara en riktigt bra vän, för jag är verkligen välsignad med riktigt fina vänner som finns där för mig i glädje och sorg, gläds när det går bra och tröstar när det går åt pepparn. Lyssnar på mig och delar sitt liv med mig. Livet är en berg- och dalbana, se till att du väljer dem som sitter i vagnen med dig!

H.D.S.L.