Julefrid eller julestrid?

Nu är det bara några få dagar kvar till jul och jag vet att många brottas med att få allt perfekt till den dagen. Det ska pysslas och pyntas, lagas mat och stoppas korv, syltas och saftas, tio sorters julgodis och sju sorters kakor. Varje vrå ska städas och putsas, nya gardiner ska upp och man ska köpa ny matta och ny soffa. Julklapparna blir bara dyrare, fler och ska vara så himla genomtänkta. Det är så stora krav på den perfekta julen så man vet inte längre i vilken ände man ska börja.

Människor stressar runt i butikerna, är uppe halva nätterna för att hinna med allt julstök och när själva julafton äntligen är här är vi på helspänn för vi är fortfarande osäkra på om allt är perfekt och vi är så utmattade att vi somnar i soffan framför Kalle Anka på tv. Så mycket väsen för en enda stackars dag som så snabbt är över.

Jag har också varit fast i det där, i julstressen och julhetsen, men sen flera år har jag tagit ett beslut att göra det som är roligt och trevligt och helt frankt strunta i resten. Det blir jul ändå, jul på mitt sätt. Jag insåg att jag kan inte göra en helyllejul samtidigt som jag jobbar heltid och har både barn och hundar att ta hand om. Jag vill njuta av julafton i gemenskap med de jag älskar, jag struntar i om köksskåpen är torkade inuti eller inte.

Julen handlar inte om prestation för min del. Julen är glädje, gemenskap, ledig tid och mys i stora lass. Jag bakar några saffransbullar, kör en omgång knäck i micron, köper en burk pepparkakor och en ask Alladin. Slänger ihop lite julmat, jo det är ett nöje för mig att göra det faktiskt, men om man kämpar med det så finns allt att köpa färdigt. Varför strida med sig själv? 

Näthandel är också en underbar utveckling som jag anammat. Man slipper trängsel och köer, bara klicka på det man vill köpa, så står det utanför dörren ett par dagar senare. Perfekt! Nu för tiden vill ingen ha några presenter i alla fall, man köper det man vill ha när man behöver det. Det är bara att swisha valfritt belopp till barnen. Man får i alla fall mer för pengarna på mellandagsrean.

Gör det du tycker om, gör det som gör dig glad i jul. Varför storstäda mitt i julhetsen (om man inte älskar att städa förståss), gör det senare när vårsolen lyser på smutsiga fönster och dammiga hyllor. Ta vara på tiden tillsammans istället, umgås, ät, prata och ha det mysigt. Släpp alla ålderdomliga krav på den perfekta julen när mamma var hemmafru och pappa jobbade på fabrik från sju till fyra. Yta är inget, det som går på djupet är allt.

H..D.S.L.

Känslospröt

Det finns många olika psykiska diagnoser i vår tid, ADHD, ADD, Ashbergers, Tourettes, Autism i olika spektra. Det är både bra och dåligt att vi kan identifiera dessa individer, vi kan hjälpa dem men också stoppa i dem i ett fack och utesluta dem. Jag skulle hellre hålla med pedagogen som kallar dessa olika diagnoser för superkrafter. För dessa personer har alltid en speciell styrka, en ovanlig talang, en enastående begåvning på ett visst område.

Samhället behöver bli bättre på att ta tillvara dessa människor istället för att ta dem åt sidan och särbehandla dem på ett negativt sätt. Vi behöver bara lära oss mer om dem istället för att undvika dem. Alla har vi något som avviker från det så kallade normala. Vi har alla någon egenhet, något som är lite udda, en talang eller en störning. 

Vi har ingen diagnos men vi har något utöver det vanliga. Jag tror det gäller för varendaste en av oss. Vi är alla unika, sammansatta med en komplex hjärna och ett sinne som är individuellt för var och en av oss. Vi tänker olika, vi tycker olika och vi upplever samma händelse olika. Det finns inget facit, inget är rätt eller fel, bara rätt eller fel för mig.

Jag är en ganska känslig person. Det kanske man inte kan tro vid första anblicken. Jag är stark och trygg, driftig och energisk. I grund och botten har jag en djup empati. Jag känner in vad andra känner, jag hör det osagda. Jag kanske förstår människor lite lättare än vad många andra gör. Så att vara känslig betyder inte att vara svag, vek och känslosam. Det betyder att jag har tentaklerna ute, jag upplever känslor på samma sätt som fysiska upplevelser.

Det är både en tillgång och en börda. Jag har lätt att förstå människor, även de som anses "svåra". Människor söker gärna upp mig för att få prata, det är så lätt att prata med dig, säger dom. Jag har ett genuint intresse av människor och kan jag hjälpa till så gör jag gärna det. Jag har personliga erfarenheter som gör att jag kan vara till stöd för andra och då kan jag känna att mina motgångar inte varit förgäves.

Jag är en vanlig människa som tycker att vi människor ska var mer medmänskliga med varann. Vi ska låta alla var som de är, inte döma varann utan acceptera varann som vi är, med eller utan superkrafter. Jag har bara ansvar för mig och mitt liv, men jag har ansvar för hur jag bemöter andra. Med kärlek eller förakt, med värme eller rädsla. Jag väljer det själv och inre mognad är nog att kunna välja det rätta. Vi är alla unika men beroende av varann. Ingen kan leva helt ensam.

Nu är det snart jul och jag önskar att vi alla kan öppna våra hjärtan, våra plånböcker och våra hem för de som har problem, går igenom svårigheter, är ensamma eller sorgsna. Våga känna empati och våga sträcka ut en hjälpande hand. Livet är kort, se till att ta vara på varje tillfälle som kommer i din väg och ha en ödmjuk attityd till livet och till andra människor. Gläds åt de vardagliga ting som finns runt dig hela tiden. Älska, skratta, gråt och lyssna. Följ ditt hjärta för det kommer alltid leda dig rätt.

H.D.S.L.

Det sa bara klick

När man var liten blev man vän med de som bodde grannar, gick i samma klass eller hade samma fritidsintresse. Vissa tyckte man mer om, de blev bästisar, andra var kompisar för att det liksom bara var så. Jag reflekterade inte som barn så mycket över mina kompisar. Dom liksom bara fanns där i min närhet, okomplicerat och enkelt.

Sedan blev det gäng i tonåren. Vi valde mer vilka som vi trivdes mer tillsammans med och vi umgicks i grupp. Gängen var aldrig helt statiska, någon kom till, någon annan försvann. Men gänget var en trygghet, det fanns alltid vänner att umgås med. Vi hittade på roliga saker tillsammans, åkte och badade i en sjö, köpte mjukglass på Gislegrillen (ja det var exklusivt med mjukglass på 70-talet), satt i någons gillestuga (på den tiden byggde man om sina källargarage till allrum) och lyssnade på musik, lekte Ryska Posten och tittade på film.

Gängen var blandat killar och tjejer. Kärleken spirade men föremålen växlade. Tjejerna bytte killar med varann och det var aldrig tal om att hindra någon att bli tillsammans med någon annan. Vi var generösa, frigjorda och sorglösa. Vi var födda på 60-talet och vi njöt av friheten som flower-power-tiden lämnat efter sig. Vi skulle prova oss fram i livet, sa våra föräldrar.

Så lämnade man gymnasiet och gick ut i världen. En del började jobba, en del flyttade för att plugga vidare. Det gjorde jag och det blev en ny stad, ny skola och nya kompisar. Fördelen var att alla var nya och vilsna, alla hade vi lämnat vårt trygga hem och vi blev snabbt vänner. Nu blev det inte gäng på samma sätt, vi umgicks med alla och tog med nya bekantskaper allt eftersom vi lärde känna andra.

Så är man då äntligen vuxen, skaffar jobb och egen bostad. Jag flyttade igen och nu blev det nya kompisar på nya jobbet. Då blir det några få som det klickar med, som blir mina vänner. Vi kan ha olika åldrar och olika intressen men det finns något som gör det enkelt att umgås. Vi tänker på samma sätt och vi förstår varann utan att behöva förklara en massa. 

Så är det generellt genom resten av livet tycker jag. Det kan vara tillfälligheter som gör att man möts men genast känner man den där inre gemenskapen. Det klickar och vänskapen är enkel och självklar. De människor som känns komplicerade, obegripliga och opålitliga undviker jag att bli nära vän med. Jag vill inte ha drama i mitt liv utan väljer de som står mig nära. Av kärlek till mig själv. Det betyder inte att den människan är dålig, det bara passar inte mig, men passar säkert någon annan.

Enstaka vänner följer med hela livet. När man träffas, även om det dröjer ibland för att man bor på olika håll i landet, så är det som igår. Det klickar. Jag har en klasskamrat som varit min bästis sen första dagen i första klass och vi håller ihop än. Jag har en tonårskompis från gänget som jag har fortsatt kontakt med. Tack vare Facebook har gamla vänner hittat mig och jag har hittat dem, så flera gamla vänner har jag fått tillbaka, även om vi inte träffas på samma sätt.

Bästa sätt att få en vän är att vara en vän, sägs det. I så fall måste jag vara en riktigt bra vän, för jag är verkligen välsignad med riktigt fina vänner som finns där för mig i glädje och sorg, gläds när det går bra och tröstar när det går åt pepparn. Lyssnar på mig och delar sitt liv med mig. Livet är en berg- och dalbana, se till att du väljer dem som sitter i vagnen med dig!

H.D.S.L.