Mitt enda liv är nu

Hur orkar man? Man orkar för att man måste. För att det finns inget alternativ.  Livet är detta enda liv och att få älska och bli älskad överträffar allt annat. Jag sörjer mycket för att jag har älskat mycket. Ett brustet hjärta är ett hjärta som har älskat. Jag har gråtit mycket den senaste tiden och med varje tår har tyngden i mitt bröst blivit något lite lättare. Gråt lindrar har jag fått erfara.

Den första tiden hade jag svårt att släppa ut all gråt. Jag var som en fylld ballong och jag släppte ut min sorg i små skrikande puffar, precis som när man pyser ut luften i en ballong lite i taget. Jag var rädd att om jag släppte kontrollen skulle jag skrikande fara iväg i tomma intet och sedan krascha mot marken, tom och urlakad. Men när det värsta trycket hade släppt kunde jag släppa ut allt. 

Jag behövde bli tom innan jag kunde börja fylla på liv igen. Jag tänkte att det är lättare att åter fylla ballongen om man tömt ur luften försiktigt. Nu är det en process med att fylla på, släppa ut och fylla på igen. Livet pågår hela tiden, vare sig jag väljer att vara åskådare eller deltagare.

Jag släpper ut gråten och det är okej. Jag är jag med alla känslor och tankar. Jag förlorade inte mej själv, jag hittade tillbaks till mej själv. Jag är inte passiv, jag är aktiv. Jag behöver hålla mig sysselsatt för att känna mig tillfreds. Jag vill älska livet precis som han gjorde. Jag vill ta vara på varje dag för vem vet något om morgondagen?

Min kalender börjar fyllas igen med möten och aktiviteter. Det börjar kännas kul att umgås med vänner, hitta på saker både själv och tillsammans med andra och att ge mig ut på roadtrips, både korta och längre. Framför allt börjar det kännas okej att vara själv. Jag är själv men inte ensam. Det finns en skillnad där. 

I början kände jag mig övergiven men det har ändrat karaktär. Jag kan börja tro på att det finns en framtid. Det finns bra saker som kan hända. Jag måste omfamna livet, det enda jag har, den enda chans jag får. Jag har lärt mej så mycket och jag vet nu mitt eget värde tack vare honom. Nu ska jag bara hitta nya saker som gör mig glad och göra det mycket.

 Jag kommer att vara kräsen, jag kommer göra det som känns bekvämt och inte vara någon annan till lags. Jag har haft det bästa livet med den bästa mannen, det finns inget som kan ta det ifrån mig. Jag kan leva på det länge, länge. Men jag förväntar mig mycket av livet och jag måste tro att än finns det mycket kvar att känna, uppleva och glädjas åt.

”oh I’m in pieces, it’s tearing me up

But I know a heart that’s broken 

is a heart that’s been loved”

Rätt man - och kvinna - på rätt plats

I mars i år bytte jag jobb, efter 12,5 år på min förra arbetsplats på flera olika tjänster, bytte jag arbetsgivare till ICA Kvantum. Jag jobbar främst som administratör och har i huvudsak kontorsarbete, men närhelst det behövs ett handtag någonstans är jag villig att hugga i. Jag gillar omväxling och i en butik som denna finns det verkligen lite av varje.

Jag tycker om allt liv och rörelse som finns i en butik och de personer som väljer att jobba i en affär har i hög grad en social kompetens och en känsla för service. Genuint trevliga människor alltså. Jag blev genast en i gänget och alla är så vänliga och omtänksamma. Det känns som om vi alltid varit vänner.

För ett par veckor sedan inleddes en ny era i vår butik som redan har nischat sig med matglädje och den goda måltiden. Nu kan du beställa dina varuinköp på nätet och antingen komma och hämta dina kassar eller beställa hemkörning. Denna online-tjänst tror jag är helt rätt i tiden och en tjänst som är efterfrågad.

Jag har själv köpt i stort sett alla julklappar på nätet de senaste åren och vips är det ajöss med julstress, trängsel och hets. Helt underbart och istället kan man lägga energi på att strosa runt på mellandagsrean bara för att det är kul, inte för att man måste. Men mat måste man ha.

Det är alla kategorier som vill handla sin mat på nätet. Man behöver inte ha någon särskild anledning, bara att man vill köpa tid eller få den tjänsten att slippa gå i affären. Jag provade själv och det var skönt att efter en dag på jobbet hämta sin färdiga kasse och åka hem. Smidigt!

I och med att en ny avdelning startat i butiken med online-handeln behöver vi organisera om bland personalen. Några har anställts, andra har fått byta arbetsuppgifter och jag är så faschinerad att se personer blomma ut i sina nya uppgifter, sin nya tjänst. Plötsligt faller bitarna på plats. Plötsligt är det rätt man - och rätt kvinna - på rätt plats. Allt detta gör mig glad.

Jag är stolt att tillhöra ett sammanhang som går i bräschen för ny teknik, för att vara en tillgång i staden vi bor i, för att låta människor växa och utvecklas och få använda sina gåvor. En arbetsplats som uppmuntrar relationsbyggande, både med kunder och varandra i personalen. En plats där jag känner mig uppskattad och värdefull. Jag gjorde ett bra byte!

”SPREAD LOVE WHEREVER YOU GO

LET NO ONE EVER COME TO YOU

WITHOUT LEAVING HAPPIER”

(Mother Theresa)

Du fattas mig

Jag saknar våra fredagskvällar. När jobbveckan var slut och vi åkte och handlade något gott att äta och dricka till helgen. Sen åkte vi hem och jag lagade mat och du kollade vad som fanns på tv’n. Sen åt vi och diskuterade vad vi skulle titta på ikväll. Fanns det någon bra film eller skulle vi leta upp något på Netflix? Sen sa du till mig att sitta still i soffan medan du dukade av och diskade. 

Jag saknar våra lördagar. När vi åkte ut och träffade släkt och vänner eller bara tog en utflykt på tu man hand. På kvällen var det skönt att landa hemma i soffan igen, det var där vi trivdes bäst även om det var trevligt att vara bortbjuden ibland. Men ofta var vi lite trötta och nöjda med att vara vara själva hemma. Tillsammans.

Jag saknar våra weekendresor. Vissa helger tog vi en längre tur, till Helsingborg/Helsingør eller Malmö eller Västervik eller Stockholm. Ibland bodde vi på hotell, ibland kunde vi låna en väns lägenhet och i Västervik hade vi sommarhuset på ön att tillgå. Jag minns särskilt när jag bokat en paketresa till Helsingør med övernattning i Helsingborg och du ringde efteråt och uppgraderade till svit utan att jag visste det. Det blev min bästa födelsedag!

Jag saknar våra semesterresor. Vi hann med fyra utlandsresor på två år, tre gånger till din paradisö Gran Canaria och en gång till Kreta. Vi älskade båda solen och stranden, vi promenerade och såg oss omkring. Du hittade alltid folk att prata med. Vi provade en ny restaurang varje kväll men vi fick våra favoriter. Jag gillade att shoppa och du gillade att bada. 

Jag saknar din uppmuntran och ditt stöd. När det hände något jobbigt eller besvärligt kunde jag alltid bolla det med dig. Du hade alltid beröm för mig, gav goda råd, du gladdes med mig och du blev upprörd å mina vägnar. Du var min största supporter. Du fick mig att tro på mig själv igen, du byggde upp min självkänsla.

Jag saknar din värme och dina björnkramar. Jag saknar att få somna vid din sida och vakna upp på samma sätt. Jag saknar de förtroliga samtalen i natten och livet vi delade, i nöd och lust. Jag saknar ditt bullriga skratt och dina yviga rörelser. Jag saknar din humor och din skärpa. Jag saknar allt som var du, jag saknar dig.

Vem ska jag nu berätta om min dag för? Vem ska jag fråga om råd, vem kan ge mig rätta perspektiv på mina bekymmer? Vem är glad och stolt för min skull? Vem skrattar med mig och vem kramar mig när jag gråter? Vem utmanar mig när jag behöver växa och vem peppar mig när jag tar ett nytt steg?

Kan jag någonsin våga släppa in någon i mitt liv igen? Kan jag våga lita på någon annan? Kan jag älska någon annan? Jag vill ju inte leva ensam resten av mitt liv men kan jag nånsin släppa kärleken till honom? Kommer det att blekna? Kommer saknaden klinga av? Kommer sorgen bli uthärdlig?

Nu är det tre månader sedan han dog och jag minns när vi varit tillsammans i tre månader, hur vår relation fördjupades men det var också då när de djupa och svåra frågorna kom. När vi frågade och berättade om det som varit förr och fick acceptera att vi båda hade en historia. När vi valde att satsa på oss. Jag var så tacksam att vi funnit varann.

Nu vandrar jag ensam på stadens gator och jag behöver den tiden. Jag tittar på bilder från våra resor, jag besöker kyrkogården och jag pratar med dina barn och dina syskon. Ännu lever du i mitt hjärta och ännu äger du mitt hjärta. Ibland förnimmer jag din närvaro, kanske tittar du till mej från din himmel? Jag hoppas det. Du fattas mej.

Han går som en karl

Han ser ut som en karl

Med en kropp som en karl

Och han kysser som en karl ska

Han har charm som en karl

Han är fräck som en karl

Nonchalant som en karl

Och han rör sig som en karl ska

Och när jag vaknar

Är det hans famn jag saknar

Illa. Jag mår illa

Jag kan må fysiskt illa när jag ser hur vår värld ser ut. Jag har verkligen svårt att tro på att vi utvecklas hela tiden när jag ser hur vår värld förfaller mer och mer. Är detta det bästa mänskligheten kan åstadkomma efter årtusenden av evolution? Jag blir både ledsen och rädd. Riktigt rädd. Utveckligen går ju bakåt, inte framåt.

Vi översköljs dagligen av information, skrämmande berättelser från verkligheten. Hur vi människor förstör vår planet, vår miljö, vår natur, våra djur och våra medmänniskor. Vi utnyttjar och misshandlar allt och alla för att få fördelar själva. Bara jag får...

I nyhetsflödet möts vi av skrämmande bilder av djur i fångenskap som ska bli lönsam människoföda och husdjur som torteras bara för att tillfredsställa en sjuk hjärna. Vi plågar och använder andra levande varelser till vår egen fördel, utan hänsyn eller medkänsla. Hur kan vi vara det bästa som någonsin levt?

Vi utnyttjar fattiga människor, vi utnyttjar människor som försöker skapa sig ett bättre liv i ett främmande land, vi utnyttjar våra naturresurser och vi utnyttjar varann. Hur kan vi kalla oss välutvecklade, civilicerade och på toppen av näringskedjan? Vi vill bara tillfredsställa den oheliga treenigheten - jag, mig och mitt.

Jag mår så illa när jag hör om människor som plågar djur till döds bara för nöjes skull. Jag mår verkligen illa när jag hör om kvinnor som misshandlas av den man de litade på, som de gett sitt liv till. Jag mår illa när jag hör att det är för dyrt att ta miljöhänsyn i tillverkningsindustrin. Jag mår fysiskt illa av alla rapporter om krig, terror, hot, våld och ondska.

Jag kan inte förstå hur moderna, välutvecklade, intelligenta människor kan bete sig såhär. Jag kan inte förstå varför vi inte blivit bättre än så här på alla miljoner år på jorden. Jag kan inte fatta hur någon kan njuta av att plåga någon eller något. Jag kan inte begripa hur man kan bedriva företag på bekostnad av vår natur och vår miljö.

Det är dags att visa att vi människor är på toppen av vår utveckling. Att vi är smarta, omtänksamma, empatiska, kloka och effektiva. Att vi kan bedriva vår verksamhet utan att offra miljön, att vi kan producera mat utan att ha en vidrig djurindustri. Varför kan vi inte istället ordna en lugn och anpassad miljö för de djur som ändå föds upp för att bli föda. 

Att en levande varelse äter en annan är inget nytt, det är så naturen fungerar. Men i det naturliga dödar man inte för nöjes skull eller för att samla på hög, utan för att överleva. Man gör det snabbt och effektivt. Man låter bytet leva i frid och harmoni, lyckligt ovetande om sitt öde. Inte plåga, utnyttja och terrorisera. 

Vi behöver alla må illa av allt som sker för att vi ska ha fördelar på bekostnad av annat liv eller vår miljö. Vi måste alla hjälpa till att sprida kärlek, medkänsla och omsorg till alla människor. Att ödmjukt sköta och förvalta den enda jord vi har. Vi borde veta bättre. Vi vet bättre. Vi måste göra bättre än så här.

Now the world´s ours I said the world´s ours

I want a earth year not a earth hour

Think we´re in the need of some girl power

(”Trillion” Dante)