Jag saknar våra fredagskvällar. När jobbveckan var slut och vi åkte och handlade något gott att äta och dricka till helgen. Sen åkte vi hem och jag lagade mat och du kollade vad som fanns på tv’n. Sen åt vi och diskuterade vad vi skulle titta på ikväll. Fanns det någon bra film eller skulle vi leta upp något på Netflix? Sen sa du till mig att sitta still i soffan medan du dukade av och diskade.
Jag saknar våra lördagar. När vi åkte ut och träffade släkt och vänner eller bara tog en utflykt på tu man hand. På kvällen var det skönt att landa hemma i soffan igen, det var där vi trivdes bäst även om det var trevligt att vara bortbjuden ibland. Men ofta var vi lite trötta och nöjda med att vara vara själva hemma. Tillsammans.
Jag saknar våra weekendresor. Vissa helger tog vi en längre tur, till Helsingborg/Helsingør eller Malmö eller Västervik eller Stockholm. Ibland bodde vi på hotell, ibland kunde vi låna en väns lägenhet och i Västervik hade vi sommarhuset på ön att tillgå. Jag minns särskilt när jag bokat en paketresa till Helsingør med övernattning i Helsingborg och du ringde efteråt och uppgraderade till svit utan att jag visste det. Det blev min bästa födelsedag!
Jag saknar våra semesterresor. Vi hann med fyra utlandsresor på två år, tre gånger till din paradisö Gran Canaria och en gång till Kreta. Vi älskade båda solen och stranden, vi promenerade och såg oss omkring. Du hittade alltid folk att prata med. Vi provade en ny restaurang varje kväll men vi fick våra favoriter. Jag gillade att shoppa och du gillade att bada.
Jag saknar din uppmuntran och ditt stöd. När det hände något jobbigt eller besvärligt kunde jag alltid bolla det med dig. Du hade alltid beröm för mig, gav goda råd, du gladdes med mig och du blev upprörd å mina vägnar. Du var min största supporter. Du fick mig att tro på mig själv igen, du byggde upp min självkänsla.
Jag saknar din värme och dina björnkramar. Jag saknar att få somna vid din sida och vakna upp på samma sätt. Jag saknar de förtroliga samtalen i natten och livet vi delade, i nöd och lust. Jag saknar ditt bullriga skratt och dina yviga rörelser. Jag saknar din humor och din skärpa. Jag saknar allt som var du, jag saknar dig.
Vem ska jag nu berätta om min dag för? Vem ska jag fråga om råd, vem kan ge mig rätta perspektiv på mina bekymmer? Vem är glad och stolt för min skull? Vem skrattar med mig och vem kramar mig när jag gråter? Vem utmanar mig när jag behöver växa och vem peppar mig när jag tar ett nytt steg?
Kan jag någonsin våga släppa in någon i mitt liv igen? Kan jag våga lita på någon annan? Kan jag älska någon annan? Jag vill ju inte leva ensam resten av mitt liv men kan jag nånsin släppa kärleken till honom? Kommer det att blekna? Kommer saknaden klinga av? Kommer sorgen bli uthärdlig?
Nu är det tre månader sedan han dog och jag minns när vi varit tillsammans i tre månader, hur vår relation fördjupades men det var också då när de djupa och svåra frågorna kom. När vi frågade och berättade om det som varit förr och fick acceptera att vi båda hade en historia. När vi valde att satsa på oss. Jag var så tacksam att vi funnit varann.
Nu vandrar jag ensam på stadens gator och jag behöver den tiden. Jag tittar på bilder från våra resor, jag besöker kyrkogården och jag pratar med dina barn och dina syskon. Ännu lever du i mitt hjärta och ännu äger du mitt hjärta. Ibland förnimmer jag din närvaro, kanske tittar du till mej från din himmel? Jag hoppas det. Du fattas mej.
Han går som en karl
Han ser ut som en karl
Med en kropp som en karl
Och han kysser som en karl ska
Han har charm som en karl
Han är fräck som en karl
Nonchalant som en karl
Och han rör sig som en karl ska
Och när jag vaknar
Är det hans famn jag saknar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar