Hålet i mitt hjärta

Det kunde hända ibland att jag var trött när jag behövde rasta hunden. Då åkte vi ut med bilen i skogen och hon fick springa fritt bland stubbar och mossa. Det älskade hon, och jag njuter alltid av en stund i skogen. Där finns det ett naturligt lugn, frisk luft och ro för själen.

Jag tar en sväng ut i skogen med jämna mellanrum även nu utan hund. Bland mossa och stubbar känner jag hennes närvaro igen. Det är som om hon är hos mig och jag ser för min inre syn hur hon nosar runt och skuttar glatt bland tuvorna. Att åka till hennes favoritställen får mig att sakna henne mindre.

Tänk att en liten hund kan skapa sådana känslor, sådant band. Men hon fanns vid min sida i nästan tio år, alltid glad och tillgiven, lyhörd för mina känslor. Tröstade mej när jag var ledsen, fick mig gå ut och röra på mig, hon var någon jag fick ta hand om och pyssla om. 

Det är en annan känsla med Johnny. Jag saknar honom oerhört varje dag, varje stund. Jag bär honom i mitt hjärta vart jag än går. Det finns ingen särskild plats, han är överallt, precis som när han levde. Ibland kan jag höra i mitt inre vad han skulle ha sagt eller tyckt om något som händer.

Jag är så tacksam för allt han betydde för mig. Han gjorde mig stark genom att ständigt uppmuntra mig och utmana mig. Jag blev stark av allt vi fick gå igenom med sjukdom, lidande och död. Men nu när han är borta finns det inget att fokusera på. Det blir väldigt tomt.

Tomheten och ensamheten blir mer påtaglig nu när jag nyss varit tillsammans med familjen ett par veckor. Jag saknar någon att dela vardagen med, någon att prata med efter jobbet, någon att dela tankar med, någon att hitta på saker tillsammans med. Någon som älskar mig, en partner. Någon som är min och jag är hans.

Samtidigt har jag ett hål i hjärtat efter Johnny. Kommer någon någonsin att kunna fylla det tomrummet? Kommer kärleken till honom kunna bli ett ljuvt minne utan att konkurrera bort alla andra? Sorgeprocessen tar mig ständigt vidare i min inre upptäcktsresa. Det är bara att följa med, bekräfta mina känslor och agera efter det.

What’s a heart supposed to do

With a hole the size of you

Wish I could undo the pain

But my heart can’t catch a break

I think about you every single day

(Felix Sandman)

En resa till andra sidan jorden

Nu är jag hemma igen efter en fantastisk resa till andra sidan jorden, till Melbourne i Australien. Där bor min son sedan två år tillbaka, och numera även min sonhustru! Jag har varit på bröllop Down Under! Vilken upplevelse det har varit! Ett spännande land med vacker natur och fint väder, häftiga djur men även farliga varelser såsom spindlar, ormar, hajar och stingrockor.

Det känns lite konstigt att behöva spana efter spindlar varje gång man går in på toa, innan man gör vad man ska. Eller lyfter på täcket varje kväll så att det inte finns något kryp där under. Vattnet som finns i kranen smakar lika gott som en kallsup i simhallen. Den fuktiga värmen på nätterna får lakanen att klibba fast på kroppen.

Men man vänjer sig vid detta sätt att leva. Växtliv och djurliv är annorlunda. Produkterna i varuhuset är inte de samma, språket är en sjungande variant av engelska och bilarna kör på vänster sida. Så mycket är annorlunda, men spännande och vackert och faschinerande. Jag är glad att jag vågade ge mig iväg och utmana mina farhågor. Det gick bra!

Så sitter man där på sin sons bröllop och de känslosamma glädjetårarna ville inte sluta rinna. Ceremonin är både välbekant och annorlunda. Det var vackert, romantiskt, glatt och seriöst. Allt som det ska vara på ett bröllop! En strålande fest, vackra gäster och ett magnifikt brudpar! 

Jag höll mitt tal och jag tror det gick hyfsat. Mitt tal finns här nedan om du vill läsa (dock är det på engelska förståss). Nu kämpar jag lite med att få tillbaks rätta dygnsrytmen, det ruckar på vanorna med 10 timmars skillnad. Men det bästa med att komma hem är väl sin egen säng!

2018-03-13

Bram Leigh receptions, Melbourne, Australia

Today is my sons wedding day. My firstborn, my pride and joy. I am so happy to be here today with all of you. I had to travel to the other side of the earth but now that I am here it is all worth it. I am excited to visit Australia even though both of you are good at sending me pictures and updates. I really feel that I am a part of your life and though we live far apart you are always near in my heart.

Now comes the part of the good advice from a parent. The most important thing is love, the second thing is love and the third is love. When you share true love all the essentials will follow naturally. Respect, commitment, joy, sharing daily life together and giving space to eachother for personal growth. Love, hope and faith are solid corner stones on building a good marriage.

The best is to marry your best friend. A friend that will make you laugh, cry with you and comfort you, go on adventures together and share the daily chores that comes with a mutual home. It is exciting to see everything in your life with my own eyes, a nice home, good weather, friends and family.

Now you are husband and wife. I really feel that I have not lost a son, I have gained a daughter. Naomi, you are a gift to our family, a sunshine, a treasure. Your laughter is contagous, your spirit is beautiful just as your face. I could not ask for a better woman for my son!

It is a privilige and an honour to be here today and share this day with you. I can only wish you the best for the future and that is the blessings and love of God. I will pray for you for as long as I live, and I am always on your side, no matter what. Love you both!

Dödstädning och resfeber

Det finns ett modernt uttryck, död-städa. Dvs att man röjer upp sitt hem och har allt i ordning om man plötsligt skulle gå bort. Rensar bort allt onödigt, slänger ut och sorterar upp.  Man kan ju kalla det flyttstäda också, för det är ju det samma i mina ögon. 

Johnny gjorde alltid det inför en operation, en provtagning eller ett provsvar. Många dödstädningar blev det... men jag tog till mig konceptet och efter min senaste flytt har jag inte mycket onödigt kvar. Det finns en tillfredsställelse i att ha allt ordnat och var sak på sin plats.

Det är ju förståss enklare för mej än för många andra, eftersom jag bor ensam. Det är ingen som stökar ner, drar hem grejor eller flyttar på saker. Samtidigt har jag ingen att fråga om jag har tappart bort något eller någon att skylla på om något försvinner.

Nu ska jag ut på en långresa och jag har dödstädat igen. Inte bara så att jag har städat golven och badrummet, tvättat upp all tvätt och bytt lakan och handdukar, rensat ur kylskåpet och plockat iordning allt. Jag har även gått igenom mina papper, satt in i pärmar, gått igenom mina försäkringar och skrivit ut aktuella avtal. Kollat banken, ordnat autogiro och automatiska överföringar.

Jag är nog fatalist, det som händer det händer. Dåliga saker händer bra människor, det finns ingen rättvisa, alla får sin beskärda del av lidande. Om jag dör så vill jag inte lämna kaos efter mej, varken hemma eller på jobbet. En del har svårt att ta det resonemanget men jag har alltid haft en tendens att förbereda mej för det värsta.

För om det värsta händer så är jag förberedd, jag ogillar överraskningar och att behöva gissa. Om det värsta inte händer, vilket statistiskt sett sker 95% av gångerna, så är det ju bara positivt även om det är negativt, om ni fattar vad jag menar...

Jag sätter lappar på matlådorna om vad de innehåller. Om jag inte kommer tillbaks ska man inte behöva gissa. Sådan har jag alltid varit och mina barn är uppväxta med den informationen... om jag dör i morgon så finns det och det där och där... allt ska vara i ordning.

Undrar om det finns ett namn på min diagnos eller om jag bara är överdrivet förutseende och fatalistisk. Jag vet i alla fall att jag ogillar kaos och vill inte lämna efter någon skit om olyckan skulle vara framme. Jag är inte heller särskilt nostalgisk eller sentimental. Det har man inte krafter kvar till när man gått igenom det jag har gått igenom.

Jag har lärt mig vara stark för mitt enda alternativ var att vara stark. Jag har utsatts för många prövningar och svårigheter men kunnat använda dem som en styrka och en dyrköpt erfarenhet. Ingen vet vad som döljer sig på insidan av mina medmänniskor. Var snäll. Alltid.