Det finns ett modernt uttryck, död-städa. Dvs att man röjer upp sitt hem och har allt i ordning om man plötsligt skulle gå bort. Rensar bort allt onödigt, slänger ut och sorterar upp. Man kan ju kalla det flyttstäda också, för det är ju det samma i mina ögon.
Johnny gjorde alltid det inför en operation, en provtagning eller ett provsvar. Många dödstädningar blev det... men jag tog till mig konceptet och efter min senaste flytt har jag inte mycket onödigt kvar. Det finns en tillfredsställelse i att ha allt ordnat och var sak på sin plats.
Det är ju förståss enklare för mej än för många andra, eftersom jag bor ensam. Det är ingen som stökar ner, drar hem grejor eller flyttar på saker. Samtidigt har jag ingen att fråga om jag har tappart bort något eller någon att skylla på om något försvinner.
Nu ska jag ut på en långresa och jag har dödstädat igen. Inte bara så att jag har städat golven och badrummet, tvättat upp all tvätt och bytt lakan och handdukar, rensat ur kylskåpet och plockat iordning allt. Jag har även gått igenom mina papper, satt in i pärmar, gått igenom mina försäkringar och skrivit ut aktuella avtal. Kollat banken, ordnat autogiro och automatiska överföringar.
Jag är nog fatalist, det som händer det händer. Dåliga saker händer bra människor, det finns ingen rättvisa, alla får sin beskärda del av lidande. Om jag dör så vill jag inte lämna kaos efter mej, varken hemma eller på jobbet. En del har svårt att ta det resonemanget men jag har alltid haft en tendens att förbereda mej för det värsta.
För om det värsta händer så är jag förberedd, jag ogillar överraskningar och att behöva gissa. Om det värsta inte händer, vilket statistiskt sett sker 95% av gångerna, så är det ju bara positivt även om det är negativt, om ni fattar vad jag menar...
Jag sätter lappar på matlådorna om vad de innehåller. Om jag inte kommer tillbaks ska man inte behöva gissa. Sådan har jag alltid varit och mina barn är uppväxta med den informationen... om jag dör i morgon så finns det och det där och där... allt ska vara i ordning.
Undrar om det finns ett namn på min diagnos eller om jag bara är överdrivet förutseende och fatalistisk. Jag vet i alla fall att jag ogillar kaos och vill inte lämna efter någon skit om olyckan skulle vara framme. Jag är inte heller särskilt nostalgisk eller sentimental. Det har man inte krafter kvar till när man gått igenom det jag har gått igenom.
Jag har lärt mig vara stark för mitt enda alternativ var att vara stark. Jag har utsatts för många prövningar och svårigheter men kunnat använda dem som en styrka och en dyrköpt erfarenhet. Ingen vet vad som döljer sig på insidan av mina medmänniskor. Var snäll. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar