Vad söker du?

Ibland kan vi sakna något men vi tänker inte så mycket på det förrän vi får tag på det. Det blev så tydligt för mig här om dagen när solen sken och det var äntligen vår i luften. Jag gick ut på min uteplats vid mitt nya radhus och satte mej i en stol med en kopp kaffe i handen. Jag såg bort mot skogsdungen på andra sidan vägen och lyssnade på fågelkvittret. Då slog det mig vad jag saknat just det. En kopp kaffe ute, fågelsång och solsken.

Inga komplicerade saker, inget jag behövde betala för. Men bor man i en lägenhet på andra våning mitt i stan är detta något jag alldeles uppenbart har saknat, det kände jag starkt när jag satt där och njöt. Särskilt fågelsången. Så härligt att känna livet återvända, både i naturen efter vintern och i mitt eget liv. Min flytt blir min nystart, det känns i hela själen.

Jag tycker om att gå på stranden och titta efter fina stenar och snäckor. Jag vet inte exakt vad jag letar efter, men jag vet vad det är när jag hittar det. Lite samma sak när man planlöst strosar runt i ett köpcentra, man letar inte efter något särskilt men plötsligt hittar man något som är precis vad man behöver. Saknad kan vara något obestämt, något undermedvetet, men som kommer fram när man möter det man saknat.

Vi kan inte gå runt och leta efter något som vi inte vet vad det är, men när vi går genom livet kan vi plötsligt möta något som vi saknat. Då ska vi ta vara på det, stanna upp och glädjas och njuta av det. Det gäller att var uppmärksam och öppen så att man inte missar de där guldkornen. Livet blir så mycket bättre och mer komplett om vi är villiga att ta vara på de chanser som vi faktiskt möter.

Jag tror inte på att jaga efter lycka, men jag tror på att våga satsa på de chanser som kommer i vår väg. Kanske är det ett tillfälle för livet, kanske är det bara ett litet lyckopiller som får oss att orka en bit till. Men alla små positiva upplevelser vi får uppleva ska vi verkligen ta vara på och använda till vår fördel. Bli starkare, gladare och mer motiverade att fortsätta kämpa. För livet är en kamp. Men värt att kämpa för.

Lycka förresten, är ju bara en kort stund, en glimt av det perfekta. Man går ju inte runt och är genuint lycklig hela tiden resten av livet bara för att man fått det man ville ha. Både vad gäller relationer, tillgångar och prylar. Men det kommer alltid stunder av olycka, av sorg, av ledsamheter och av bekymmer. Ingen går fri. Så det är inget nederlag att inte vara lycklig.

Man måste ha lite tråkigt för att veta när man har roligt, fick man höra när man var barn. Samma sak är det med lycka. Man måste uppleva motsatserna för att verkligen uppskatta det som gör mig lycklig. Lycka kommer i portioner, därför blir vi så sprudlande lyckliga när stunderna verkligen kommer. Då måste man bara fånga tillfället, släppa alla måsten och tillåta sig njuta i fulla drag. 

Så just nu njuter jag av mitt nya hem, vårsolen och fågelkvittret. Snart nog kommer en vardag och mycket blir slentrian. Nya bekymmer kommer och går men också nya glädjeämnen och lyckliga stunder. Nya upplevelser som kan vara både positivt och negativt. Ta emot det goda och låt det dåliga fara förbi utan att stanna vid det. Detta livet är det enda vi får, vi har ingen aning om hur långt det blir, så passa på att njuta varje stund, varje dag som något gott möter dig.

Det perfekta livet

Jag tycker det är intressant med människors behov av att visa att livet är perfekt, lyckat, vackert, härligt. Alla superlativer därtill. När man går igenom Facebook och Instagram är det med överväldigande majoritet dessa fina, tillrättalagda bilder, ofta med en text som förstärker känslan. Även om man behöver tänja på sanningen och dölja vissa fakta. Jag undrar vad det är som får människor att känna att de måste vara framgångsrika och lyckade. 

För egentligen vet vi ju alla att vi har våra svårigheter och motgångar. Vi har bekymmer och problem, vi drabbas av sorger och orättvisor. Men allt detta håller vi för oss själva och fortsätter presentera en glättig, lättsam bild av vår konstruerade verklighet. Är det för att vi tror att vi kan bli dömda av andra om vi har det svårt? Eller är det vad vi själva vill se när vi bläddrar igenom vårt flöde?

Vi orkar inte ta in andras olycka, vi har fullt upp med vår egen. Vi vill se det liv som vi drömmer om och vill ha. Därför visar vi upp det som om vi redan hade det. Samtidigt tror jag vi skulle kunna känna det befriande om andra faktiskt vågade visa upp den gråa, trista verkligheten. För det är ju den vi lever i, de flesta dagarna. 

Livet är komplicerat, bjuder på motstånd och ledsamheter. Det beror inte på att jag är en dålig människa, svag och inkompetent. Vi gör alla så gott vi kan efter den förmåga vi har. Det behöver vi alltid hålla i minnet när vi möter männskor som i våra ögon gör dåliga val eller agerar dumt. Vi gör alla vårt bästa, vi tänker och känner olika, det finns inget rätt eller fel här.

Jag möter mycket kärlek och omsorg, och det är jag oerhört tacksam för.  När man gått igenom riktigt svåra saker blir man också mer ödmjuk inför andras liv. Det finns mycket som jag inte längre låter mig påverkas av och jag låter många saker bara fara förbi och inte fastna hos mig. Jag har lärt mig vad som verkligen är viktigt och som betyder något.

Jag har också lärt mig att inte fästa mig vid människors åsikter så mycket. Jag vet vad jag själv tycker och om andra beter sig dåligt så kan jag bara skaka av mig det och tänka att det där var bara en dålig dag eller något annat som behöver bearbetas och inte har med mig att göra. Oftast är det faktiskt så.

De flesta av oss behöver öva oss i att inte ta oss själva på så stort allvar och inte ta alla andras agerande som en personlig förolämpning. Det är inte alltid det beror på mig. Samtidigt ger det mig anledning att fundera på hur jag bemöter och behandlar andra. Är jag överseende och generös? Är jag lätt att förstå eller är jag otydlig? Så mycket påverkar våra möten och relationer. Gör allt du kan för att göra det enkelt!

Flyttkaos

Nu är jag på plats i mitt lilla radhus. Det är jobbigt att flytta, kroppen värker och mitt ordningssinne blir stressat av oordningen. Men bit för bit blir det klart. Nu är förrådet och köket klart. Smålamporna är på plats med timers eller fjärrkontroll. Taklamporna är kvar på gamla stället, jag måste ju ha belysning när jag städar.

Hyllor och krokar är uppskruvade och från att ha haft en lägenhet med idel betongväggar är det befriande med träväggar så man kan sätta upp saker mycket lättare. Mina tavellister har äntligen fått komma upp igen, det var alltför mycket besvär att sätta upp dem på betongväggarna. Nu pryder de köket och mina bästa receptböcker står uppställda där.

Det är två saker som är är utmärkande. Tystnaden och mörkret. I den förra lägenheten var det alltid ett stilla brus från ventilationen, här hörs det bara i köket, i sovrummet är det tyst. Mörkret här utanför, där skogen är granne, är skönt.  Har man bott mitt i stan är det alltid lysen överallt och bilar hörs dygnet runt, mer eller mindre. Här är ingen genomfart så antalet bilar är mycket begränsat.

Jag är så nöjd med möbleringen. Man har ju en bild i huvudet som man skapat efter planritningen och det blev som jag tänkt. Soffan passar perfekt och skrivbordet fick plats i sovrummet. Det är kallare på golvet här, det är ju skillnad att bo på andra våning och på markplan. Men jag har rotat fram ett par tofflor så då är det problemet löst. 

Lite teknikkrångel är det förståss, det hör väl till. Jag har bild på tv och delvis bredband, jag får undersöka vidare i morgon. Ett annat projekt är också att undersöka soprummet och tvättstugan. Det får jag också ta i morgon. Lite nytt är ju ofrånkomligt. Men jag har köpt fyra plastbackar med lock som jag ska ha till sopsortering ute i mitt förråd. Glas, metall, plast och papper. Och två små lådor till lampor och batterier. 

Nöjd och trött kommer jag snart att gå i säng. I morgon är det måndag och jobb som vanligt. Första morgonen jag åker till jobbet från detta hållet. Avståndet är det samma som förut så när vädret tillåter tar jag cykeln. Men i regn och blåst som nu är det skönt med bil. Ser fram emot en vår! Äntligen kan jag sitta på min uteplats! Det har jag saknat!

Alltid tillgänglig

Jag tillhör dem som alltid är anträffbar. Min telefon är på dygnet runt med ljudet på. Jag har två barn som jag vill alltid ska kunna nå mej om det händer något och jag har gamla och krassliga föräldrar. Jag loggar aldrig ut från Facebook eller Instagram och jag kollar mina sociala media det första jag gör på morgonen när jag vaknar och det sista jag gör på kvällen innan jag somnar.

Mitt sociala nätverk betyder mycket för mig och jag har många vänner på distans. Facebook är ett bra sätt att hålla kontakten och uppdatera varandra med information och bilder. Jag har också hittat många barndomsvänner som jag tappat bort men som jag funnit igen. 

Men allt eftersom vi byter ut våra fasta telefoner mot en mobil, så förväntar vi oss också mer i kontakten. Vi förväntar oss att man alltid svarar och om man är upptagen, skickar man ett meddelande att man ringer upp snart. Man pratar i telefon på promenaden, i affären, i bilen och i sängen.

Förr, när man bara hade en telefon med sladd fast i väggen, hade man en annan relation med den. Den användes för viktiga samtal, meddelanden som man ville framföra. Man ringde inte när som helst, utan ofta väntade man till efter kl 18 (det var billigare då) och man ringde inte efter kl 21 om det inte var ett nödläge. Nu kan telefonen ringa eller ett meddelande tas emot när som helst på dygnet.

De flesta är säkert bättre än jag på att stänga av, eller i alla fall stänga av ljudet, men jag vill vara tillgänglig för de som behöver mig, det är bara sådan jag är. Jag är mycket empatisk och det ger mej glädje och tillfredsställelse att få hjälpa andra. Det är en av mina drivkrafter. Oftast är det en styrka men det finns alltid människor med andra motiv som vill utnyttja det.

Så med åren och erfarenheterna har jag lärt mig att vara lite mer på min vakt. Att inte involvera mig för djupt i människor som bara tar energi och är ute efter något för egen vinning, utan att vara en vän på riktigt. Jag försöker vara vänlig mot alla men jag har tränat upp mej i att läsa människor och väljer vänskap därefter.

Jag kan också välja att inte svara på samtal, jag måste inte vara tillgänglig hela tiden för alla. Jag väljer själv. Jag gör också ofta andra saker samtidigt som jag talar i telefon. Jag diskar, fyller tvättmaskinen, gör ett bildkollage på ipaden eller skapar en spellista på spotify. På så sätt gör jag något praktiskt samtidigt som jag pratar med någon. Vissa tycker att jag är disträ när jag pratar, men jag hör vad du säger!

Just nu packar jag. Nästa helg går flyttlasset till radhuset och jag är galet taggad! Jag planerar möblering, tänker flytt, drömmer flytt, pratar flytt, organiserar flytt. Allt rullar på så fantastiskt bra, det är verkligen min tid nu! Alla problem bara löser sej och det gör mig så tacksam! Mot min familj, mina vänner, ja till och med Värnamo Energi som har varit oerhört hjälpsamma. 

Ute skiner solen just nu denna söndagseftermiddag och jag tänker att nästa söndagseftermiddag kan jag sitta ute på min terrass och dricka kaffe! Det längtar jag efter och har saknat länge. För första gången på ett par år känner jag genuin lycka igen. Livet ler, drömmar går i uppfyllelse och framtiden ser ljusare ut. 

Att skapa ett gott liv

Det är mycket som ska förberedas när man ska flytta. Fixa flyttlådor, göra flyttanmälan till folkbokföringen, försäkringsbolag och Värnamo Energi så att jag får bredband på nya adressen. Boka släpkärra. Tack vare mitt jobb på ICA kan jag fixa bananlådor så jag har ett helt gäng på min balkong nu som väntar.

Denna veckan har jag haft min syster och svåger på besök från norrland, så än har jag inte börjat packa. Men jag är en strukturerad person med inte så mycket prylar överallt så jag tror att det kommer gå smidigt. Jag gjorde den första stora utrensningen när jag flyttade från huset och den andra när jag flyttade till min nuvarande lägenhet så jag har inget att rensa ut nu.

Jag är inte heller en sådan som sparar en massa ”som är bra att ha”. Jag håller ganska rent i förrådet och det enda som är skräpigt där nere nu är mina övervintrande pelargonior. Men snart ska de få komma ut! Ser så mycket fram emot att få en liten trädgård att pyssla med. Baksidan är en plattsatt uteplats men framsidan är ett oskrivet blad.

Där finns i stort sett inget i den lilla rabatten och den lilla gräsmattan har förmodligen dött under den torra, varma sommaren. Så min plan är att göra fler rabatter, några odlingslådor och grus eller plattor emellan. Jag vill ha blommor, kryddväxter, rabarber, smultron och kanske en björnbärsbuske.

Det tilltalar mej mycket att planera, rita, beräkna och fundera. Både hur jag ska möblera inomhus och hur jag ska organisera trädgården. Jag skissar på lösningar, skriver listor och jag kan vakna mitt i natten med en strålande idé. Jag går verkligen igång av detta och det gör mej lycklig och glad. Det känns verkligen som en nystart för mig.

Jag mår bra av att ha något roligt att se fram emot, att planera inför och att få skapa något för min egen del. Min kreativa sida får komma fram och blomma ut. Just nu har jag en bostad, men jag vill skapa mej ett hem och det tror jag att jag kan göra i radhuset. 

Att trivas hemma är en förutsättning för att känna harmoni och kunna slappna av och vila ut. Det är upp till mej att skapa det hemmet, och jag är ganska säker på vad jag gillar så det är bara att fortsätta framåt. Jag mår bra av ordning och reda och blir stressad av stök och oreda. Var sak ska ha sin plats, då blir det lätt att ha det fint. 

Det är så olika med oss människor, vad vi prioriterar och vad vi gillar. Det som är viktigt är att man finner sin väg och gör allt man kan för att komma dit man vill. Göra mer av det som gör mej tillfreds i livet och lyssna mer till mitt hjärta och min magkänsla. Då skapar jag ett gott liv.