Jag tycker det är intressant med människors behov av att visa att livet är perfekt, lyckat, vackert, härligt. Alla superlativer därtill. När man går igenom Facebook och Instagram är det med överväldigande majoritet dessa fina, tillrättalagda bilder, ofta med en text som förstärker känslan. Även om man behöver tänja på sanningen och dölja vissa fakta. Jag undrar vad det är som får människor att känna att de måste vara framgångsrika och lyckade.
För egentligen vet vi ju alla att vi har våra svårigheter och motgångar. Vi har bekymmer och problem, vi drabbas av sorger och orättvisor. Men allt detta håller vi för oss själva och fortsätter presentera en glättig, lättsam bild av vår konstruerade verklighet. Är det för att vi tror att vi kan bli dömda av andra om vi har det svårt? Eller är det vad vi själva vill se när vi bläddrar igenom vårt flöde?
Vi orkar inte ta in andras olycka, vi har fullt upp med vår egen. Vi vill se det liv som vi drömmer om och vill ha. Därför visar vi upp det som om vi redan hade det. Samtidigt tror jag vi skulle kunna känna det befriande om andra faktiskt vågade visa upp den gråa, trista verkligheten. För det är ju den vi lever i, de flesta dagarna.
Livet är komplicerat, bjuder på motstånd och ledsamheter. Det beror inte på att jag är en dålig människa, svag och inkompetent. Vi gör alla så gott vi kan efter den förmåga vi har. Det behöver vi alltid hålla i minnet när vi möter männskor som i våra ögon gör dåliga val eller agerar dumt. Vi gör alla vårt bästa, vi tänker och känner olika, det finns inget rätt eller fel här.
Jag möter mycket kärlek och omsorg, och det är jag oerhört tacksam för. När man gått igenom riktigt svåra saker blir man också mer ödmjuk inför andras liv. Det finns mycket som jag inte längre låter mig påverkas av och jag låter många saker bara fara förbi och inte fastna hos mig. Jag har lärt mig vad som verkligen är viktigt och som betyder något.
Jag har också lärt mig att inte fästa mig vid människors åsikter så mycket. Jag vet vad jag själv tycker och om andra beter sig dåligt så kan jag bara skaka av mig det och tänka att det där var bara en dålig dag eller något annat som behöver bearbetas och inte har med mig att göra. Oftast är det faktiskt så.
De flesta av oss behöver öva oss i att inte ta oss själva på så stort allvar och inte ta alla andras agerande som en personlig förolämpning. Det är inte alltid det beror på mig. Samtidigt ger det mig anledning att fundera på hur jag bemöter och behandlar andra. Är jag överseende och generös? Är jag lätt att förstå eller är jag otydlig? Så mycket påverkar våra möten och relationer. Gör allt du kan för att göra det enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar