meningen med livet

”What is my purpose in life, I asked God. -What if I told you that you fulfilled it when you took an extra hour to talk to that person about life, said the voice. Or when you paid for that person in the store? Or when you saved that animal in traffic? Or when you tied your fathers shoes for him? Your problem is that you equate your purpose with goal-based achievments. God is not interested in your achievments, just your heart. When you choose to act out of kindness, compassion and love, you are already aligned with your true purpose. No need to look any further”.

Jag stötte på denna text av en händelse och det stämde så bra in på mina egna tankar om meningen med livet. Det är få människor som har en solklar, tydlig väg och mening med livet. Vi andra går runt och funderar vad som är meningen med allt. Men behöver det vara så komplicerat?

Det kanske bara är så att vi ska välja att agera utifrån vårt hjärta, med vänlighet, medlidande och kärlek. Vi hamnar gärna i tankar om att vi ska prestera en massa, vi ska bli framgångsrika och lyckas i livet. Men är det meningen?

Som texten ovan säger, vi likställer vår mening med livet med målbaserade prestationer. Men vad som verkligen gör skillnad för andra människor - och för mig själv - är när jag bemöter mina medmänniskor med medkänsla och omsorg. 

Jag mår bra när jag kan hjälpa någon annan, det behöver inte vara stora saker, men att möta ett behov som jag ser att någon har. Sitta ner med någon och prata om livet, betala varorna åt den gamla damen i kön framför mig, rädda en igelkott på vägen som är vettskrämd och rullat ihop sig, hjälpa mina åldrade föräldrar med vardagliga ting. 

Jag gör sådant och det ger mitt liv en mening som går djupare än karriär, ägodelar och rikedom. Det ger en helt annan känsla av att lyckas och att vara rik. Jag är rik på upplevelser och vänner. Jag låter mitt hjärta styra mina handlingar och jag möter godhet och oväntad uppmuntran och välgärningar tillbaks.

För mig är det meningen med livet. Att möta dagen idag med nyfikenhet, att möta människor med ett öppet sinne. Vad kan vi göra för varann för att göra livet ett uns bättre? Hur kan jag hjälpa en medmänniska med de talanger jag har? För det jag bär inom mig är inte menat bara för mig själv. Jag vill ge vidare, dela med mig och ha ett varmt hjärta. 

Det som verkligen betyder något är vem vi är, inte vad vi presterar. Hur vi bemöter varandra, att vi kan visa omtanke och vänlighet. Men det gäller inte bara andra utan även mig själv. Jag behöver vara snäll mot mig själv, hitta det som gör mig glad och tillåta mig själv njuta av livet. Meningen med livet är att leva fullt ut. Att ta vara på varje dag, varje tillfälle som kommer i min väg. Våga säga ja likaväl som att våga säga nej. Vi har inga garantier för en morgondag. Livet pågår här och nu.

Att hitta tillbaks till mig själv

Det är redan mitten av november, advent och jul närmar sig med stormsteg. Jag har haft kluvna känslor inför denna högtid. När barnen var små var det så roligt att pyssla och pynta. Man såg förväntan glittra i deras ögon och allt var så spännande och magiskt. Granen, paketen, ljusen, maten och godiset.

Så flyttade barnen hemifrån och min jul blev lite mer balanserad. Jag köpte pynt som jag, och bara jag, tyckte om. Jag gjorde bara det som var roligt, resten köpte jag färdigt eller struntade i. Julen blev mysig ändå.

Men så kom första julen efter min hjärteväns död. Det var svårt att känna glädje och jag pyntade minimalt. Året därpå gjorde jag ett halvhjärtat försök att hitta julstämningen men vem skulle jag göra jul för när det bara fanns jag? 

Nu är det då dags igen för adventspynt, julmusik och pyssel. Allt som jag älskat förr men tappat lusten för på grund av allt som hänt. Men ju närmare tiden kommer mot jul, ju mer har jag kommit till insikt om vad jag behöver göra.

Jag måste återta glädjen jag haft över julen. Jag kan inte klandra julen för att jag varit ledsen, det är inte julens fel. Julen är lika strålande och underbar som alltid och jag har bestämt mig för att glädjas. Jag vill uppleva alla fina känslor och minnen jag har av julen.

Så nu blir det julmusik för hela slanten, granen ska upp igen i år, ljus och pynt ska fram. Jag ska åter igen glädjas över julen, för min egen skull. Jag har bestämt mig för att hitta tillbaks till mig själv, det som har glatt mitt hjärta förut ska få göra det igen.

Mycket handlar om att tillåta mig själv att känna glädje, att inte låta sorger överskugga det som är roligt, trevligt och härligt. Låta positiva känslor flöda fram och hitta min väg framåt. Allt som hänt har format mig men jag ska själv bestämma till vad jag formas.

Jag vill inte längre bara svepas med dit mina känslor tar mig, jag vill hitta tillbaks till den jag är innerst inne. Glad, förväntansfull, kreativ och äventyrlig. Allt detta har fått stå tillbaka men nu är det dags att inleda en ny fas i mitt liv. Jag måste ta nya steg mot en ny framtid. Det som har hänt har hänt, jag har lärt mig massor men nu måste jag fortsätta framåt!

Kärlekens mysterium

När man blir ensam är det flera saker man saknar. En annan vuxen att dela livet med, någon att komma hem till, någon att prata med om sina innersta tankar. Även om man har goda vänner som kan fylla en del av tomrummet, fattas det ändå den där närheten, innerligheten och kärleksrelationen med en partner.

Just kärlek, känslan att älska någon och att vara älskad, är det jag saknar mest. Det blir ett tomrum i själen som inte kan fyllas av barn och familj eller vänner. Det är en annan sorts kärlek. När den rycks bort blir känslan överväldigande tomhet.

Ensamheten blir påtaglig, även när man befinner sig mitt i gemenskapen av släkt och vänner. Man är ändå ensam för att man har förlorat sin hjärtevän, sin själsfrände, sin livspartner, sin stora kärlek. Kan man nånsin bli lycklig igen?

På ett plan kan man känna sig lycklig. Man har människor omkring sig som är betydelsefulla, man möter omtanke och vänlighet, man gör roliga och trevliga saker, man äter gott och kopplar av i sitt rofyllda hem. Men något fattas.

Just känslan av att kärleken fattas mig när den tagits ifrån mig är svår. Självklart saknar jag honom som gav mig kärlek men han är borta för alltid. Kan det vara möjligt att träffa någon annan som jag skulle kunna älska? 

Tanken har slagit mig att möjligheten finns. Samma kärlek går inte att finna men en annan kärlek, en annan sorts relation med en partner på ett nytt sätt. Någon att vara tillsammans med, uppleva saker med, någon att krama.

Även om det skulle komma en ny kärlek i mitt liv, betyder inte det att den andra kärleken försvinner. Detta är kärlekens mysterium - ju mer den delas ju större blir den. När man får barn älskar man detta barn gränslöst och när man väntar andra barnet undrar man om man kan älska detta barn lika mycket. Det kan man.

Därför gäller det att den nya partnern förstår att det finns ett rum i hjärtat som redan är bebott. Även om partnern är död, är inte kärleken död. Men hjärtat kan växa i takt med kärleken och nya rum skapas. 

Kärleken är magisk, den är gränslös och när den försvinner kommer melankolin i dess ställe. Det kan vara bekvämt att stanna i det, men samtidigt finns en längtan efter kärlek igen. Men vågar man försöka igen? Den kan ta slut, den kan gå fel, det kan göra ont.

Trots det kommer drömmarna om en ny kärlek. Någon att älska och bli älskad av. Någon jag kan kalla min. Hjärtats vägar är ett mysterium, ensamma hjärtan söker varann. Men kommer jag att våga om chansen visar sig? 

Döden kommer vi inte undan

En intensiv vecka har passerat. Jag har haft gäster tisdag, torsdag och fredag. Jag har varit hemma i min hemstad i lördags så idag söndag är det skönt att ha en vilodag. Det har också varit Allhelgonahelg denna helgen. Den helg då man minns och hedrar de döda lite extra.

Den helg då människor faktiskt kan och vågar tala öppet om döden. Vi drabbas alla förr eller senare av att någon vi älskar dör. En partner, en förälder, en vän. Allas våra liv kommer sluta med döden, även om vi inte vill tänka på det. Men det är oundvikligt.

Att prata om döden och om de som har dött kan kännas svårt, men när man vågar acceptera döden blir livet mer levande. Det blir en prioritet att ta vara på varje dag, varje stund, varje tillfälle. Jag lever idag och jag ska ta vara på det.

För att hedra de som gått före in i efterlivet borde vi andra leva här och nu fullt ut. Men det är inte lätt när hjärtat är tyngt av sorg och saknad. Det är svårt när man hamnar ur kurs och inte riktigt vet hur eller vart man ska fortsätta.

Sånger, filmer, dikter, platser. Så många saker som påminner om livet som det var förut. När livet var en lek och en dans på rosor. Ett tag undvek jag allt som påminde om det, men till slut var jag tvungen att konfrontera mig själv. 

Nu är jag i en process där jag väljer det jag kan fortsätta tycka om, saker som jag kan känna är mitt, och välja bort det som gjort sitt. Livet går vidare och jag formar sakta mitt nya liv. Jag är mer selektiv i vad jag spenderar min tid med och vilka vänner jag umgås med.

Jag är också mer trygg med att göra saker på egen hand. Jag kan vara ensam utan att känna mig ensam. Det är en stor skillnad i det. Jag tar dagen som den kommer, hittar de små guldkornen i tillvaron och gör det bästa av det. Mitt liv, mitt enda liv, pågår här och nu.