En intensiv vecka har passerat. Jag har haft gäster tisdag, torsdag och fredag. Jag har varit hemma i min hemstad i lördags så idag söndag är det skönt att ha en vilodag. Det har också varit Allhelgonahelg denna helgen. Den helg då man minns och hedrar de döda lite extra.
Den helg då människor faktiskt kan och vågar tala öppet om döden. Vi drabbas alla förr eller senare av att någon vi älskar dör. En partner, en förälder, en vän. Allas våra liv kommer sluta med döden, även om vi inte vill tänka på det. Men det är oundvikligt.
Att prata om döden och om de som har dött kan kännas svårt, men när man vågar acceptera döden blir livet mer levande. Det blir en prioritet att ta vara på varje dag, varje stund, varje tillfälle. Jag lever idag och jag ska ta vara på det.
För att hedra de som gått före in i efterlivet borde vi andra leva här och nu fullt ut. Men det är inte lätt när hjärtat är tyngt av sorg och saknad. Det är svårt när man hamnar ur kurs och inte riktigt vet hur eller vart man ska fortsätta.
Sånger, filmer, dikter, platser. Så många saker som påminner om livet som det var förut. När livet var en lek och en dans på rosor. Ett tag undvek jag allt som påminde om det, men till slut var jag tvungen att konfrontera mig själv.
Nu är jag i en process där jag väljer det jag kan fortsätta tycka om, saker som jag kan känna är mitt, och välja bort det som gjort sitt. Livet går vidare och jag formar sakta mitt nya liv. Jag är mer selektiv i vad jag spenderar min tid med och vilka vänner jag umgås med.
Jag är också mer trygg med att göra saker på egen hand. Jag kan vara ensam utan att känna mig ensam. Det är en stor skillnad i det. Jag tar dagen som den kommer, hittar de små guldkornen i tillvaron och gör det bästa av det. Mitt liv, mitt enda liv, pågår här och nu.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera