Var generös!

Dan före dan före dopparedan. Julen är en tid för generositet. Vi köper julklappar till varann, blomstergrupper, godis och bjuder varann på mat i överflöd. Men generositet handlar inte bara pengar. Det är en inställning, att unna andra det bästa, att glädjas åt andras lycka.

Du känner direkt när du pratar med en generös människa. Du får beröm, uppmuntran och uppskattning. När du berättar att du sovit till klockan tio på din lediga dag, och kanske känner dej lite generad över det, får du till svar att det var väl jätteskönt och precis vad du behövde.

En generös person ger dej aldrig dåligt samvete för något. Istället får du stöttning och hjälp, du möter omtanke och vänlighet. Den bästa vännen man kan ha är en person med ett generöst synsätt på livet.

Kanske har personen själv haft sin beskärda del av möten med människor som gjort livet besvärligt. Man vet hur värdefullt det är med generositet för man har själv mött missunsamhet och avundsjuka. 

Men istället för att bli lika trist, bestämmer man sig för att bli generös i sinnet. Det är ett aktivt val, en livsinställning. Man upptäcker att det känns så bra att vara generös, att hjälpa till där man kan med tjänster och saker, hur man talar och gensvarar på andra människors önskningar och behov.

Om man kan hjälpa en medmänniska så bör man göra det. Tillsammans kan vi skapa en varmare, vänligare värld. En liten sak kan betyda så mycket. Ett vänligt ord kan ge glädje i hjärtat och ett leende är smittosamt - man vill gärna le tillbaka.

I morgon är det måndag och sista arbetsdagen före julafton. Låt oss njuta av julen, vare sig du är ensam eller med nära och kära. Fira jul för din egen skull, fyll dagen med det du tycker om och släpp alla måsten. Njut av pynten, ljusen, maten, godiset och tv-programmen. Bestäm dig för att glädjas. God jul!

Summera och planera

Året går mot sitt slut och det börjar bli dags att summera. Jag är just hemkommen från fest nummer tre på tre dagar. Jag bestämde mej för att tacka ja till allt som låter trevligt och roligt när året började och det kan jag verkligen konstatera att det har jag gjort. Kanske lite i överkant. Så nästa år behöver bli lite mer balanserat.

Förra året satt jag mycket hemma och var ganska ointresserad av sociala aktiviteter. Jag hade fullt upp med jobbet och mej själv. Men i år har jag varit med om mycket roligt och trevligt. Vissa veckor har jag nästan bara sovit hemma, i övrigt har jag varit iväg på olika aktiviteter. 

Men nu känner jag att jag behöver bli mer nyanserad i mitt liv och inte tacka ja till allt, även om det verkar bra. Jag behöver tid hemma, tid för mig själv och tid för vila. Lite mer balans helt enkelt. Det har hänt att jag suttit på en fest och längtat hem istället. Andra tillställningar har varit fantastiskt trevliga.

Men under året som kommer ska fokus ligga på att hitta den där inre harmonin, att njuta av tillvaron och att vara nöjd med mig själv och det jag har. Under året som gått kan jag i alla fall konstatera att jag är omgiven av fantastiska vänner.

Underbara människor som jag vill spendera tid med och som vill umgås med mej. Varma, vänliga vänner som vill mej väl. Jag har också kommit ännu närmare min syster och det gläder mej oerhört. Min dotter är vuxen nu och har startat sitt liv och bygger sitt hem. Jag får vara en del av det och vi har en jättefin relation.

Sonen bor på andra sidan jorden så chanserna till att mötas är få. Även om vi har tät kontakt via facetime så är det inte det samma. Vi har bestämt att försöka träffas en gång om året och eftersom han var här i år är det min tur att åka dit året som kommer. Så om bara några veckor tar jag flyget långt, långt bort. Det ska bli underbart!

Nu när barnen är vuxna och klarar sig själva, borde det bli mer tid för mig själv. Men då är det så att föräldrarna blir gamla och behöver hjälp, så man får tillbringa tid med dem. Det gör jag gärna, de har alltid ställt upp för mej. 

Jag är ändå tacksam över mitt liv, jag har en stabil tillvaro, ett tryggt jobb, pengarna räcker och jag har många fina vänner och släkt som bryr sig om mig på ett äkta sätt. Om drygt en vecka är det jul och paketen är klara, hemmet är julpyntat och jag har redan druckit upp tre flaskor glögg!

Året slutar i tacksamhet och nästa år börjar med förväntan på resan, många härliga möten, kvalitetstid med vänner och mer prio på min inre resa. Sorgens mörka moln har hållit sig borta ett tag nu och jag ser fram emot en positiv framtid. Jag ska ta vara på livet, en dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.

Redo för nystart

Sorgen är sista stadiet av kärleken. Därför är det så svårt att släppa taget. För när sorgen går över lämnar även kärleken hjärtat. Sorgen blir det sista man har kvar av den man älskar och man vill inte glömma. Ju starkare kärlek, ju starkare sorg.

Folk i allmänhet skiljer på sorg och sorg. De kan förstå att man sörjer ett litet barn som dött och att sorgen för alltid blir en del av livet. Men när en partner dör förväntas man ”komma över” det efter en tid. Varför är det så?

Dessutom hade jag och han en förhållandevis kort tid tillsammans, även om det var intensivt och innerligt. Han var verkligen min stora kärlek. Men det blir inte enklare för att tiden var kort. På ett sätt istället svårare eftersom vi fortfarande var nyförälskade.

Tiden läker inga sår, det måste man jobba med själv. Sorgen har också sin egen gång som man inte kan diktera villkoren för. Den bara drabbar en. Den har olika stadier som man måste gå igenom. Sista stadiet är nyorientering. Då man är redo att fortsätta sitt liv framåt, inte bara existera.

En söndagsmorgon för tre veckor sedan vaknade jag upp och kände en förändring i mitt inre. Det svarta molnet runt hjärtat hade lättat. Jag var osäker på om det var tillfälligt men det har hållit i sig sen dess. Livet känns lättare och jag kan glädjas på ett annat sätt. Som förr, före sorgen.

Jag hoppas att det är sorgen som lättat. Självklart kommer alltid saknaden att finnas där men sorgen som målar allt i gråskala är jag tacksam om jag slipper. Julen som jag alltid älskat förr, känns åter som en härlig tid. Jag njuter av allt.

Året som kommer ska jag ägna åt att återerövra glädjen, att njuta av allt härligt i livet som jag kommer möta. Jag ska hitta tillbaks till mej själv men med all den kunskap och erfarenhet jag fått de senaste åren. Och all glädje som han gett mig och lärt mig under vår tid tillsammans.

Han var en livsnjutare, en charmör och en glädjespridare. Jag ska lära mig av det och använda det i mitt liv från och med nu. Han hade velat att jag skulle glädjas och ta vara på varje tillfälle som kommer i min väg. Att tacka ja till allt som är bra och utan dåligt samvete tacka nej till allt som inte känns bra.

Nu är jag redo för en nystart. Jag har ingen aning om vad det innebär men jag är redo att omfamna livet igen. Ett steg i taget mot en ljusare framtid. Sakta men säkert finna fast mark under fötterna, komma upp på vägen igen. Vägen framåt.

Mäns våld mot kvinnor

I veckan som gått har det varit FNs dag för misshandlade kvinnor. Drygt 20 kvinnor dödas årligen i Sverige av den man hon älskar eller har älskat. Det är fruktansvärt tragiskt och vi kvinnliga vänner pratar ibland om hur det kan hända, varför hon stannar kvar och vad vi kan göra för att hjälpa.

Jag har läst en del om det, om kvinnor som berättar sina öden och jag har också pratat med kvinnor som lyckats ta sig ur sitt känslomässiga fängelse från en man som misshandlar, fysiskt och psykiskt. Jag har en teori om hur det kan bli så och det är en utdragen process.

Det börjar med att mannen söker en kvinna som är mycket empatisk och har en naturlig fallenhet för att ta hand om andra. När han hittat sitt objekt börjar stora charmoffensiven. Han är otroligt snäll, omtänksam, tacksam och bekräftande. Han kan till och med klämma fram en tår när han bekänner hur lyckligt lottad han är som har träffat henne.

För det är så synd om honom. Han har blivit sviken och besviken, bedragen och lurad. Därför har han svårt med tillit, berättar han, så därför känner hon sig utvald när han säger att han kan lita på henne. En tid av kärlek och harmoni inleder relationen. Men snart börjar sakta, sakta maktbalansen att rubbas.

Det börjar med att han är tacksam för något hon gör, till exempel att han ska på ett viktigt möte på jobbet och ber om hjälp att stryka skjortan. För det blir ju så bra när hon gör det. Snart tycker han att hon alltid kan stryka hans skjortor för att han jobbar så hårt och de har ju kommit överens om att hon sköter tvätten. Om det någon dag inte finns någon struken skjorta blir det ett bråk, för att hon inte sköter det hon lovat. Hon får höra att hon är lat. Nästa fas är att han ska ha en nystruken skjorta varje morgon, fortfarande ljummen när han tar på sig den. 

Allt eskalerar hela tiden stegvis och den verbala misshandeln blir hela tiden värre. Hon är lat, hopplös, hjälplös och värdelös. Ingen vill umgås med henne och de som fortfarande finns kvar utdöms av honom som dumma och de är elaka mot honom. Hon kan väl inte umgås med sådana som inte tycker om honom?

Eftersom hon fortfarande tycker synd om honom och är fast i sitt beteende att hjälpa och stötta, så väljer hon bort sina vänner, en efter en. Till slut är det bara han kvar, precis som han vill ha det. Nu hör hon varningsklockorna ringa och hon försöker prata med honom. Det slutar alltid med våldsamma gräl, hot och ibland en smocka. Hon blir allt mer skrämd och nedtryckt. Hennes självkänsla är i botten och hon ser ingen väg ut.

Varje gång hon försöker ta sig loss, blir det värre hot om allt möjligt, han ska förstöra hennes liv, hennes rykte, göra hennes familj och vänner illa, och han har förmodligen redan tagit kontrollen över ekonomin så hon har inget. Vännerna som varnat henne tycker hon inte hon kan gå till. Hon vill inte höra ”vad var det vi sa” och hon vill inte erkänna att de hade rätt, inte ens för sig själv. Hur kunde hon vara så dum?

Men mellan varven är han plötsligt sitt gamla charmiga jag. Han är ångerfull och ledsen och ber om förlåtelse för sitt beteende, och drar än en gång berättelserna om sveken och besvikelserna han fått utstå. Offerrollen spelar han storartat. Ibland kanske han till och med hotar med att ta livet av sig om hon lämnar honom.

Hon ser inte att vännerna står redo att hjälpa henne på alla sätt de kan. Hon förstår inte att de inte tror på hans lögner. Hon ser inget liv utan honom men till slut ser hon inget liv med honom heller. Hon blir tyst och isolerar sig. Tar på sig skulden för att det är som det är. Hon är ju så korkad. Det kan sluta på tre sätt. Han tröttnar och hittar någon annan att förstöra, förgöra. Han misshandlar henne svårt så hon hamnar på sjukhus eller slår ihjäl henne. Eller så kastar hon sig ut ur relationen i ren desperation - sticka eller ta livet av sig.

Vad kan vi då göra som står bredvid och ser det hända? Vi kan börja med att ständigt påminna henne om att vi finns där. Att vi tycker om henne. Att vi lyssnar när hon vill prata. Inte påpeka att det är en sjuk relation, för det vet hon redan. Inte tjata på henne att lämna honom. Hon måste göra det i sin takt när hon är redo. Inte få henne känna dåligt samvete för att hon inte umgås med oss, inte påminna henne om det uppenbara. Det hon så länge dolt och förnekat.

Om det finns vänner som orkar stå fast, finns det en större chans för henne att våga ta steget ut. Vi ska bara ha tålamod, visa kärlek och omtanke. Allt som hon själv tvingats ha gentemot en man som bara utnyttjat hennes godhet. Vi kanske får vara beredda på att hjälpa henne med det mesta, någonstans att bo, få ordning på sin ekonomi, få tillbaka sin självkänsla. Men det är värt allt om vi kan rädda en endaste kvinna.

Vi måste våga se, utan att försöka gå in och fixa. Vi kan inte påskynda en separation genom att konfrontera honom, då kommer han bara att straffa henne ännu mer. Vi kan inte heller släpa ut henne därifrån med intentionen att det är för hennes eget bästa. Hon måste bli redo att ta striden den dagen hon är vid vägs ände och det finns bara en väg ut och den är bort från honom.

Precis som man säger om en alkoholist som behöver sluta supa, hen måste nå botten innan hen är redo för förändring. När man slår i botten kan man vända, innan dess är det fritt fall. När livet lika gärna kan mistas för det har helt förlorat sitt värde. Endast då kan man få kraften till förändring. 

Det är då vännerna behöver sluta upp. Bilda en ring runt henne, skydda och beskydda henne, hjälpa henne med praktiska ting, aldrig förebrå henne eller kritisera henne för hennes livsval. Få henne att känna sig trygg igen och lyssna på henne när hon är redo att prata, utan att döma eller komma med lösningar. Hon måste själv få forma sin framtid.

Förhoppningsvis kommer hon jobba med sig själv, kanske med hjälp av någon, för att bryta sina destruktiva mönster. Så att hon aldrig någonsin inleder en relation med en liknande man. För om hon inte gör upp med sitt förflutna är det lätt att mönstret upprepar sig och hon träffar en ny man som är lika illa som den förre.

Men det är väldigt svårt att stå bredvid och se allt detta hända en vän vi tycker om. Det är svårt att inte lägga sig i. Men när det gäller såhär komplicerade känslomässiga relationer kan vi inte komma med en praktisk lösning. Förändringen måste komma inifrån. Vi får bara fortsätta stå kvar och vara redo när dagen kommer som hon bryter sig loss. Då får vi ge allt vi har!