Mäns våld mot kvinnor

I veckan som gått har det varit FNs dag för misshandlade kvinnor. Drygt 20 kvinnor dödas årligen i Sverige av den man hon älskar eller har älskat. Det är fruktansvärt tragiskt och vi kvinnliga vänner pratar ibland om hur det kan hända, varför hon stannar kvar och vad vi kan göra för att hjälpa.

Jag har läst en del om det, om kvinnor som berättar sina öden och jag har också pratat med kvinnor som lyckats ta sig ur sitt känslomässiga fängelse från en man som misshandlar, fysiskt och psykiskt. Jag har en teori om hur det kan bli så och det är en utdragen process.

Det börjar med att mannen söker en kvinna som är mycket empatisk och har en naturlig fallenhet för att ta hand om andra. När han hittat sitt objekt börjar stora charmoffensiven. Han är otroligt snäll, omtänksam, tacksam och bekräftande. Han kan till och med klämma fram en tår när han bekänner hur lyckligt lottad han är som har träffat henne.

För det är så synd om honom. Han har blivit sviken och besviken, bedragen och lurad. Därför har han svårt med tillit, berättar han, så därför känner hon sig utvald när han säger att han kan lita på henne. En tid av kärlek och harmoni inleder relationen. Men snart börjar sakta, sakta maktbalansen att rubbas.

Det börjar med att han är tacksam för något hon gör, till exempel att han ska på ett viktigt möte på jobbet och ber om hjälp att stryka skjortan. För det blir ju så bra när hon gör det. Snart tycker han att hon alltid kan stryka hans skjortor för att han jobbar så hårt och de har ju kommit överens om att hon sköter tvätten. Om det någon dag inte finns någon struken skjorta blir det ett bråk, för att hon inte sköter det hon lovat. Hon får höra att hon är lat. Nästa fas är att han ska ha en nystruken skjorta varje morgon, fortfarande ljummen när han tar på sig den. 

Allt eskalerar hela tiden stegvis och den verbala misshandeln blir hela tiden värre. Hon är lat, hopplös, hjälplös och värdelös. Ingen vill umgås med henne och de som fortfarande finns kvar utdöms av honom som dumma och de är elaka mot honom. Hon kan väl inte umgås med sådana som inte tycker om honom?

Eftersom hon fortfarande tycker synd om honom och är fast i sitt beteende att hjälpa och stötta, så väljer hon bort sina vänner, en efter en. Till slut är det bara han kvar, precis som han vill ha det. Nu hör hon varningsklockorna ringa och hon försöker prata med honom. Det slutar alltid med våldsamma gräl, hot och ibland en smocka. Hon blir allt mer skrämd och nedtryckt. Hennes självkänsla är i botten och hon ser ingen väg ut.

Varje gång hon försöker ta sig loss, blir det värre hot om allt möjligt, han ska förstöra hennes liv, hennes rykte, göra hennes familj och vänner illa, och han har förmodligen redan tagit kontrollen över ekonomin så hon har inget. Vännerna som varnat henne tycker hon inte hon kan gå till. Hon vill inte höra ”vad var det vi sa” och hon vill inte erkänna att de hade rätt, inte ens för sig själv. Hur kunde hon vara så dum?

Men mellan varven är han plötsligt sitt gamla charmiga jag. Han är ångerfull och ledsen och ber om förlåtelse för sitt beteende, och drar än en gång berättelserna om sveken och besvikelserna han fått utstå. Offerrollen spelar han storartat. Ibland kanske han till och med hotar med att ta livet av sig om hon lämnar honom.

Hon ser inte att vännerna står redo att hjälpa henne på alla sätt de kan. Hon förstår inte att de inte tror på hans lögner. Hon ser inget liv utan honom men till slut ser hon inget liv med honom heller. Hon blir tyst och isolerar sig. Tar på sig skulden för att det är som det är. Hon är ju så korkad. Det kan sluta på tre sätt. Han tröttnar och hittar någon annan att förstöra, förgöra. Han misshandlar henne svårt så hon hamnar på sjukhus eller slår ihjäl henne. Eller så kastar hon sig ut ur relationen i ren desperation - sticka eller ta livet av sig.

Vad kan vi då göra som står bredvid och ser det hända? Vi kan börja med att ständigt påminna henne om att vi finns där. Att vi tycker om henne. Att vi lyssnar när hon vill prata. Inte påpeka att det är en sjuk relation, för det vet hon redan. Inte tjata på henne att lämna honom. Hon måste göra det i sin takt när hon är redo. Inte få henne känna dåligt samvete för att hon inte umgås med oss, inte påminna henne om det uppenbara. Det hon så länge dolt och förnekat.

Om det finns vänner som orkar stå fast, finns det en större chans för henne att våga ta steget ut. Vi ska bara ha tålamod, visa kärlek och omtanke. Allt som hon själv tvingats ha gentemot en man som bara utnyttjat hennes godhet. Vi kanske får vara beredda på att hjälpa henne med det mesta, någonstans att bo, få ordning på sin ekonomi, få tillbaka sin självkänsla. Men det är värt allt om vi kan rädda en endaste kvinna.

Vi måste våga se, utan att försöka gå in och fixa. Vi kan inte påskynda en separation genom att konfrontera honom, då kommer han bara att straffa henne ännu mer. Vi kan inte heller släpa ut henne därifrån med intentionen att det är för hennes eget bästa. Hon måste bli redo att ta striden den dagen hon är vid vägs ände och det finns bara en väg ut och den är bort från honom.

Precis som man säger om en alkoholist som behöver sluta supa, hen måste nå botten innan hen är redo för förändring. När man slår i botten kan man vända, innan dess är det fritt fall. När livet lika gärna kan mistas för det har helt förlorat sitt värde. Endast då kan man få kraften till förändring. 

Det är då vännerna behöver sluta upp. Bilda en ring runt henne, skydda och beskydda henne, hjälpa henne med praktiska ting, aldrig förebrå henne eller kritisera henne för hennes livsval. Få henne att känna sig trygg igen och lyssna på henne när hon är redo att prata, utan att döma eller komma med lösningar. Hon måste själv få forma sin framtid.

Förhoppningsvis kommer hon jobba med sig själv, kanske med hjälp av någon, för att bryta sina destruktiva mönster. Så att hon aldrig någonsin inleder en relation med en liknande man. För om hon inte gör upp med sitt förflutna är det lätt att mönstret upprepar sig och hon träffar en ny man som är lika illa som den förre.

Men det är väldigt svårt att stå bredvid och se allt detta hända en vän vi tycker om. Det är svårt att inte lägga sig i. Men när det gäller såhär komplicerade känslomässiga relationer kan vi inte komma med en praktisk lösning. Förändringen måste komma inifrån. Vi får bara fortsätta stå kvar och vara redo när dagen kommer som hon bryter sig loss. Då får vi ge allt vi har!