söndag 26 april 2020

En bra människa

För ett antal år sedan fick jag en liten behändig skruvdragare av min pappa. Den har varit jättebra men när jag flyttade för något år sedan så försvann laddsladden. En skruvdragare som inte går att ladda är ganska snart ingen bra skruvdragare. Jag kunde inte tro att jag slängt sladden, så jag la undan skruvdragaren tills vidare.

När det var dags att julpynta så hittade jag sladden! Den låg nedstoppad i lådan med julbelysning. Men då hittade jag inte skruvdragaren! En laddsladd utan något att ladda är också meningslös. Jag letade överallt, i verktygslådan, i alla byrålådor, i skrivbordets alla lådor och skåp, i klädkammaren och ute i förrådet, i torpet. 

Nu i veckan var det dags att fixa i trädgården och i en liten hink bland trädgårdsredskapen låg skruvdragaren! Har ingen aning om varför jag lagt den där, men äntligen kunde skruvdragaren och laddsladden återförenas! Den ena kan inte fungera utan den andra.

Så där kan det vara i livet också. Visserligen funkar det ändå, men plötsligt kommer det till en komponent som gör livet bättre. Något man inte saknat, för man visste inte ens att det fanns. Det kan vara erfarenheter, upplevelser, personer eller prylar. 

Allt sådant formar mig som person, kompletterar mig och de olika delarna av mitt liv formas till en helhet. Men det är trots allt ett jobb att få de olika delarna att smälta samman till en enhet, för att skapa harmoni. Ett liv som spretar åt olika håll blir splittrat och oroligt.

Det är inget enkelt jobb att sätta samman de olika komponenterna, man måste ta in nya saker, välja bort annat och förbättra en del. Detta gäller allt, från gardroben till vänlistan. Vissa relationer finns i våra liv för en tid, inte alla är för alltid.

En del får vi skiljas från med sorg, andra med lättnad. Men allt formar oss och det är vår uppgift, vår mening med livet, att ta vara på alla erfarenheter och bli en bättre människa. Vad är då en bra människa?

Jag gissar att vi alla har olika åsikter om det, men min åsikt är att man är empatisk och generös, vänlig och fördomsfri, men främst behöver man vara trygg i sig själv och inte låta andra styra med sina åsikter om vad du ska göra och tycka.


En bra människa är pålitlig och har integritet, vänder inte kappan efter vinden utan vågar stå för sina åsikter och känslor. Kan bevara en hemlighet och pratar inte illa om andra bakom ryggen. Min strävan i livet är att använda det jag har fått och mött och försöka vara en bra människa.

söndag 19 april 2020

Leva idag

Jag träffade på en gammal god vän i affären här om dagen. Vi stannade två meter ifrån varann och låtsaskramades i luften. Vi har inte setts på ett tag så det var så härligt att mötas! Men man saknar den där varma kramen vänner emellan.

Vi pratade om ditt och datt, våra jobb, hennes man, mina barn, dessa märkliga tider. Plötsligt blir vi bara tysta och ser på varann med tårar i ögonen. Jag vill ge dej en kram, viskade jag. Jag med, sa hon. Vi kastade slängkyssar och skildes åt.

Ni som lever ihop med någon - uppskatta att ni har någon ni kan krama! Det är en av de saker jag saknar mest just nu. Ni som har en partner - var rädd om varann. Jag kan förstå att dessa tider kan vara påfrestande på förhållandet, men försök ändå uppskatta det ni har tillsammans.

Det är extra ensamt att vara ensam nu. Det handlar inte om att jag inte trivs med mej själv - för det gör jag, eller att jag inte har några vänner - för det har jag, och vissa av dem träffar jag regelbundet. Men jag saknar att leva ihop med någon, dela livet och vardagen med någon. Det är trist helt enkelt.

Det var ju inte såhär vi ville att det skulle bli, och trots att det snart gått tre år sen han dog, så lever minnena och saknaden finns kvar. Så kommer det väl alltid att vara, även om det kommer blekna med tiden. Men hans frånvaro i mitt liv blir extra påtaglig i tider som dessa.

Jag har blivit bättre på att ta vara på de fina stunderna som kommer. Njuta av solen, naturen, blommorna och fågelsången. Glädjas åt att vara frisk och ha ett bra jobb att gå till varje dag. Unnar mig god mat, en fin ost emellanåt, köper en bukett blommor till mej själv varannan vecka.

Carpe diem, fånga dagen, ett slitet ordspråk, men ack så viktigt. Eller kanske mer som Laleh sjunger ”jag vet att vi kanske lever i morgon men jag vet att vi lever idag, så jag vill inte vänta”. Så det har jag med mig i tankarna. Vänta inte med att njuta av dagen, av familjen, av vännerna, av ditt hem. Njut när du kan och får tillfälle!

It's cold around me, the night is young
The sun has fallen And I've become the lonely one
The moon is dancing among the clouds
And my knees are shaking And my dreams are breaking
But I know I live But I know I live, today
I know we could live tomorrow (Live tomorrow)
But I know I live today,
I know we could live tomorrow But I don't think we should wait! 
No
Taking my life in my hands! (The power who has it?)
Taking my life in my hands! (The power who has it?)
I don't like to wait! No, no It's happening, It's happening
I don't like to wait!  No, no It's happening
I know we could live tomorrow But I know I live today,
I know we could live tomorrow But I don't think we should wait! 
No
I know we could live tomorrow But I know I live today,
I know we could live tomorrow But I don't think we should wait! 

No

måndag 13 april 2020

En annorlunda påsk

En annorlunda påskhelg har passerat, där man inte ska träffa släkt och vänner som är 70+ och dit hör mina föräldrar. De tycker det är så tråkigt att sitta ensamma i självkarantän men de förstår varför och finner sig i det. Min bror handlar mat åt dem och i fredags åkte jag och besökte dem. Men på avstånd.

De har en inglasad altan på bottenplan i lägenheten där de bor och de kunde sitta där och jag stod utanför. Jag hade med mej lite godis och några delikatesser för dem att mumsa på över påsken. Vädret var vackert så de kokade kaffe och så kom de ut till trädgårdsmöblerna, där vi kunde sitta och fika och prata. Det kändes fint att ses även om vi inte kunde kramas.

Vi utsätter oss redan dagligen för risker att bli smittade, med våra jobb och hur ska man veta vem som smittar vem? Jag är inte särskilt orolig och förstår samtidigt att en del av oss behöver bli, och kommer att bli - om vi inte redan har varit - smittade innan viruset lugnar ner sig. 

Försvinner gör det säkert aldrig, utan kommer att komma och gå i vågor över världen framöver också. Man kan inte isolera en hel mänsklighet i månader. Det är som att bli dömd till fängelse med isolering. Det kommer man försöka rymma ifrån så fort man får tillfälle.

Det märks redan i de länder där självkarantänreglerna varit strängare. Folk tröttnar och bryter mot reglerna. Vi söker gemenskap, det ligger i människans natur. Vi kan förstå att smittan sprids om vi sprider ut oss, men många förringar riskerna med att bli smittad.

Visst är det så att många klarar av att bli sjuka, många tillfrisknar men hur ska man veta om man är en av dem som inte klarar sig? Hur ska man veta om man bär på smittan om det inte ens bryter ut? Vi vet för lite än och det kommer dröja innan svaren kommer.

Till dess ska vi fortsätta lyda myndigheternas rekommendationer, som inte bara är förslag utan grundas i den kunskap och forskning som finns. Här i Sverige är det ändå väldigt balanserat och inte styrt av rädsla eller den politiska viljan att visa krafttag och muskler.

Men det börjar bli tröttsamt att allt som nyheterna rapporterar om är corona. Det är som om hela världen är på paus och det finns inget annat att säga. Dessutom är det mest de dåliga nyheterna som presenteras. Det vore trevligt med lite balans och nyheter om det som faktiskt går bra.


Tja, det är bara att hänga i och hålla ut. En dag i taget. Längtar till dagen då vi får höra att faran är över. När vi kan mötas igen, kramas och umgås. 

söndag 5 april 2020

En ovanlig vardag

Det här med att leva i karantän, hålla distans, inte ta i hand eller kramas, undvika folksamlingar, det är svårt. Vi människor är sociala varelser och detta är så onaturligt och främmande. Speciellt för oss som gärna kramas. Det är så svårt att låta bli.

På ICA där jag jobbar har vi kunder som handlar som vanligt, även de som är 70+ som borde hålla sig hemma. Men de har en stolthet i att kunna klara sig själva och de har svårt att be om hjälp. Dessutom ogillar de att få sin frihet inskränkt, oavsett anledningen.

Vissa har ändå fått hjälp att handla online och vår butik på nätet har slagit rekord på rekord. Men många har inte så stort umgänge längre så att gå och handla blir en av de få tillfällen till sociala kontakter. Det vill man inte släppa.

Man tänker att det händer inte mej, jag är frisk och pigg i övrigt, jag klarar mej nog. Och gör jag inte det, ja då får det väl bli så. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt, jag vill ha min rörelsefrihet och min vanliga vardag.

Men vardagen är allt annat än vanlig just nu. Det är svårt att acceptera, speciellt som man inte ser något slut. När är det över? När kan vi umgås igen utan risk? När blir viruset ofarligt? Kan man verkligen svälta ut ett virus i väntan på att det ska självdö?

Frågorna är betydligt fler än svaren och detta drabbar oss på ett djupgående existensiellt plan. Många får panik av ensamheten och många blir rastlösa av alla inställda planer. Man kan inte ens planera sin semester. Kommer man kunna åka någonstans? När?

Själv kan jag ändå känna att det är ganska skönt att livet saktat ner. Jag har haft ett hektiskt liv med mängder av aktiviteter, sociala kontakter och evenemang. Nu blev det paus, men en välbehövlig vila i det. 

Men jag inser också att även jag kommer bli uttråkad till slut. Jag förstår om folk bryter mot rekommendationerna om social distans, för det är så emot vår natur och vi längtar efter gemenskap. 

Man får hitta andra sätt att umgås. Videosamtal är en bra uppfinning, det har jag lärt mig med en son i Australien som jag inte kan träffa så ofta. Man vänjer sig. Ungdomarna tror jag har det lättare eftersom de redan är vana att umgås på nätet. Digital kommunikation är ett sätt att vara tillsammans på avstånd.


Men mest av allt tror jag vi alla önskar att få återgå till det gamla vanliga. Eller åtminstone få ett datum för när faran kan vara över. Det är lättare att stå ut om man ser en ände på eländet. Men till dess får vi fortsätta visa hänsyn, tvätta händerna (och resten av kroppen) och stanna hemma om man inte känner sig helt frisk. Vi klarar detta!