En annorlunda påskhelg har passerat, där man inte ska träffa släkt och vänner som är 70+ och dit hör mina föräldrar. De tycker det är så tråkigt att sitta ensamma i självkarantän men de förstår varför och finner sig i det. Min bror handlar mat åt dem och i fredags åkte jag och besökte dem. Men på avstånd.
De har en inglasad altan på bottenplan i lägenheten där de bor och de kunde sitta där och jag stod utanför. Jag hade med mej lite godis och några delikatesser för dem att mumsa på över påsken. Vädret var vackert så de kokade kaffe och så kom de ut till trädgårdsmöblerna, där vi kunde sitta och fika och prata. Det kändes fint att ses även om vi inte kunde kramas.
Vi utsätter oss redan dagligen för risker att bli smittade, med våra jobb och hur ska man veta vem som smittar vem? Jag är inte särskilt orolig och förstår samtidigt att en del av oss behöver bli, och kommer att bli - om vi inte redan har varit - smittade innan viruset lugnar ner sig.
Försvinner gör det säkert aldrig, utan kommer att komma och gå i vågor över världen framöver också. Man kan inte isolera en hel mänsklighet i månader. Det är som att bli dömd till fängelse med isolering. Det kommer man försöka rymma ifrån så fort man får tillfälle.
Det märks redan i de länder där självkarantänreglerna varit strängare. Folk tröttnar och bryter mot reglerna. Vi söker gemenskap, det ligger i människans natur. Vi kan förstå att smittan sprids om vi sprider ut oss, men många förringar riskerna med att bli smittad.
Visst är det så att många klarar av att bli sjuka, många tillfrisknar men hur ska man veta om man är en av dem som inte klarar sig? Hur ska man veta om man bär på smittan om det inte ens bryter ut? Vi vet för lite än och det kommer dröja innan svaren kommer.
Till dess ska vi fortsätta lyda myndigheternas rekommendationer, som inte bara är förslag utan grundas i den kunskap och forskning som finns. Här i Sverige är det ändå väldigt balanserat och inte styrt av rädsla eller den politiska viljan att visa krafttag och muskler.
Men det börjar bli tröttsamt att allt som nyheterna rapporterar om är corona. Det är som om hela världen är på paus och det finns inget annat att säga. Dessutom är det mest de dåliga nyheterna som presenteras. Det vore trevligt med lite balans och nyheter om det som faktiskt går bra.
Tja, det är bara att hänga i och hålla ut. En dag i taget. Längtar till dagen då vi får höra att faran är över. När vi kan mötas igen, kramas och umgås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar