Det här med att leva i karantän, hålla distans, inte ta i hand eller kramas, undvika folksamlingar, det är svårt. Vi människor är sociala varelser och detta är så onaturligt och främmande. Speciellt för oss som gärna kramas. Det är så svårt att låta bli.
På ICA där jag jobbar har vi kunder som handlar som vanligt, även de som är 70+ som borde hålla sig hemma. Men de har en stolthet i att kunna klara sig själva och de har svårt att be om hjälp. Dessutom ogillar de att få sin frihet inskränkt, oavsett anledningen.
Vissa har ändå fått hjälp att handla online och vår butik på nätet har slagit rekord på rekord. Men många har inte så stort umgänge längre så att gå och handla blir en av de få tillfällen till sociala kontakter. Det vill man inte släppa.
Man tänker att det händer inte mej, jag är frisk och pigg i övrigt, jag klarar mej nog. Och gör jag inte det, ja då får det väl bli så. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt, jag vill ha min rörelsefrihet och min vanliga vardag.
Men vardagen är allt annat än vanlig just nu. Det är svårt att acceptera, speciellt som man inte ser något slut. När är det över? När kan vi umgås igen utan risk? När blir viruset ofarligt? Kan man verkligen svälta ut ett virus i väntan på att det ska självdö?
Frågorna är betydligt fler än svaren och detta drabbar oss på ett djupgående existensiellt plan. Många får panik av ensamheten och många blir rastlösa av alla inställda planer. Man kan inte ens planera sin semester. Kommer man kunna åka någonstans? När?
Själv kan jag ändå känna att det är ganska skönt att livet saktat ner. Jag har haft ett hektiskt liv med mängder av aktiviteter, sociala kontakter och evenemang. Nu blev det paus, men en välbehövlig vila i det.
Men jag inser också att även jag kommer bli uttråkad till slut. Jag förstår om folk bryter mot rekommendationerna om social distans, för det är så emot vår natur och vi längtar efter gemenskap.
Man får hitta andra sätt att umgås. Videosamtal är en bra uppfinning, det har jag lärt mig med en son i Australien som jag inte kan träffa så ofta. Man vänjer sig. Ungdomarna tror jag har det lättare eftersom de redan är vana att umgås på nätet. Digital kommunikation är ett sätt att vara tillsammans på avstånd.
Men mest av allt tror jag vi alla önskar att få återgå till det gamla vanliga. Eller åtminstone få ett datum för när faran kan vara över. Det är lättare att stå ut om man ser en ände på eländet. Men till dess får vi fortsätta visa hänsyn, tvätta händerna (och resten av kroppen) och stanna hemma om man inte känner sig helt frisk. Vi klarar detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar