Tålamod

Jag är en ganska tålmodig person. Jag är empatisk och tycker om att umgås med olika typer av människor. Det är berikande att utbyta tankar med andra, både nya och gamla vänner. Man lär sig ständigt något nytt om varann.

När det gäller djur och maskiner har jag extra stort tålamod.  Är det en skrivare på jobbet krånglar så ropar dom på mej. Med tiden har jag lärt mig hur de fungerar. Hade en diskussion med vår it-support på jobbet, då han antog att jag var en tant som inte fattade så mycket, och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag har hållit på med datorer och skrivare längre än du levt, lille gosse...

Djur är så försvarslösa och de behöver människors omvårdnad och hjälp. De får mitt hjärta mjukt. Här om dagen när jag lyfte på en säck jord som jag haft ute några veckor, låg där ett gäng maskar kvar på asfalten. Dessa stackare tog jag försiktigt i nypan och bar till mina odlingslådor. Knäppt kanske några tycker, men alla har vi vår roll i naturen.

Jag har inte riktigt samma tålamod med ouppfostrade barn. Jag vet att det inte är deras fel, att det är föräldrarna som inte gjort sitt jobb, men jag blir lätt irriterad på barn som jag märker medvetet utnyttjar sina föräldrars svaga sidor och beter sig illa eller ägnar sig åt känslomässig utpressning. Än värre när vuxna gör det.

Jag har ännu sämre tålamod med vuxna människor som beter sig illa. De vet bättre men de har ingen känsla för vad som passar sig och hur man ska uppföra sig bland folk. Eller så bryr man sig inte. Den senaste trenden är extra korkat - att prata i högtalartelefon ute på offentliga platser. I butiken, på bussen och tåget, på fik och restauranger. Varför?

Kan de vara så att vi är så avtrubbade att vi inte bryr oss om vårt privatliv eller privata samtal? Allt ska väl ändå upp på Facebook... Ibland undrar jag om den andra personen på linjen vet om att alla på hela ICA hör vad de pratar om. Jag tycker det är pinsamt.

Så jag kanske inte är så tålmodig som jag tror, eller så är det dumhet jag reagerar mot. Det är väl egentligen inte min angelägenhet, men jag kan inte låta bli att reagera när jag möter det. Men allmänt folkvett är inte lika allmänt längre. 

Livet är ett bygge

Livet är en resa. Varje dag för oss framåt och vi gör hela tiden mängder av mindre och större beslut, allt från vad vi ska äta och ha på oss, till större inköp, reparationer eller renoveringar. Vi kanske planerar en resa, även om det blir en kortare sådan i år under dessa speciella omständigheter.

Livet är upplevelser. Vi kan besöka olika evenemang, till exempel konserter, bio, konstutställningar eller vi kan helt enkelt ge oss ut i naturen och njuta av skogen eller havet. Upplevelserna lagrar vi i vårt minne, som vi kan ta fram när vi vill och tänka på de positiva upplevelserna.

Tack vare smarta telefoner kan vi även fotografera våra upplevelser och på så sätt förstärka våra minnen. Nackdelen är att vi ofta låter bilderna ligga kvar i vår telefon och ganska snart fylls det på med nya bilder och de andra försvinner i mängden. 

Jag vill verkligen rekommendera att göra fotoalbum, det är enkelt via någon av websidorna som printar ut bilder. Man kan även beställa gamla hederliga foton och göra ett album som man gjorde förr. De färdiga albumen finns i mängder av storlekar och modeller.

Jag har gjort fyra album för mina resor med Mr J, ett för varje resa. Jag samlar nu ihop bilder för att göra ett nytt album för min resa till Australien. Jag har större glädje av mina bilder när de är upptryckta i ett album. 

Livet är ett bygge. Vi bygger vår värld utifrån de små och stora beslut vi fattar. Vi är personligt ansvariga för allt vi väljer - eller inte väljer. Att låta andra bestämma och ta ett steg tillbaks är också ett val. Men man kan inte sedan beklaga sig över utfallet, för att man har valt att inte agera.

Mitt liv är ett resultat av mina känslomässiga och även geografiska resor, alla upplevelser och det bygge jag åstadkommit. Jag måste säga att jag är ganska nöjd med mitt bygge. Det är inget slott eller herrgård, snarare är mitt inre liv i samklang med det yttre. Ett enkelt radhus, funktionellt och trivsamt. 

Det har tagit mig många år och mycket mentalt arbete att komma dit jag kommit. Att vara nöjd är underskattat. Det är inget man kan kämpa sig till, det kommer när du slappnar av och andas. Med förnöjsamhet kommer sinnesro och frid. Rädsla och oro får allt mindre plats och jag kan landa i nuet. Tillfreds.

Äldrevårdens dilemman

Jag har kommit upp i den åldern när mina barn är vuxna och utflugna ur boet sen länge och klarar sig bra i livet. Samtidigt har mina föräldrar blivit äldre och mer beroende av hjälp. Mina föräldrar vill absolut inte ha hemhjälp så de hankar sig fram själva, med lite hjälp från oss barn med att handla och städa.

Ibland blir det utryckningar när de hamnar på sjukhus eller ska på läkarbesök. Så nu när man inte behöver skjutsa och ordna för barnen, får man i stället göra det för föräldrarna. Men jag gör det gärna, de har alltid ställt upp för mig när jag har behövt dem.

Jag har hört andra väninnor berätta om mötet med biståndshandläggaren och hemtjänsten och det är inga trevliga historier. Bortsett från corona-tiden tror jag att hemtjänsten inte är förberedda på 50- och 60-talsmänniskornas förväntningar och krav på omvårdnad.

Vi är vana att fatta beslut och förväntar oss resultat. Hemtjänstens största behov är en högre värdering av den personal som jobbar där. De behöver uppskattning för den stora insats många av dem gör hos våra äldre. Deras status måste höjas så att nyrekrytering av personal innebär att välja ut de bästa.

Som det ser ut idag är det tyvärr inget populärt jobb och en del av de som anställts har ingen sjukvårdsutbildning eller fallenhet för jobbet, då blir det sällan ett bra resultat. Jobbar man med människor bör man gilla att jobba med människor. Man bör också ha viss insikt i vad gamla och sjuka människor klarar av och inte klarar av.

Att få höra att hemtjänsten inte vill lägga tid på ett nattligt besök hos en +90-årig kvinna som är helt klar i sinnet, utan tycker att hon kan ha blöja och kissa i den på natten, det är inte en värdig äldrevård. Men ett faktum idag i denna stad. Sådant kan vi inte acceptera.

Det är så tragiskt att äldrevården styrs mer av pengar än av omsorg. Chefer och politiker i kommunen behöver prioritera om och tänka om. Kanske blir det en förändring den dag deras egna föräldrar blir beroende av hemtjänst. Den dagen kanske de ser vad deras beslut lett fram till. 

Kanske är det ett ålderstecken att säga att det var bättre förr, men när jag var tonåring fanns det fortfarande ålderdomshem för alla som önskade, och det var ett väl fungerande system. De gamla hade tillsyn, sällskap av varann men ändå sitt privata rum. Min mormor var så nöjd med det. Mat på bestämda tider, aktiviteter och underhållning.

Nu ska alla vara hemma i sina lägenheter eller hus och ett 20-tal olika personer ska turas om att åka till dem och utföra det mest primära. Där sitter de gamla, ensamma och oroliga. Jag kan omöjligt få ihop ekvationen att det skulle vara mer ekonomiskt än ett ålderdomshem. Visserligen är de gamla ofta tveksamma till att flytta från sitt hem, men all förändring behöver lite tid för eftertanke.

Detta för i sin tur med bostadsbrist, eftersom de gamla bor kvar i sina stora villor tills de dör och barnfamiljerna hittar ingenstans att bo. Dessutom krävs det att de gamla har en stark talesman i form av nära anhörig som kan stida för deras rätt till ett värdigt bemötande. 

Jag tycker att hela systemet är snett och behöver reformeras. Först och främst behöver man slå samman kommunernas omsorg och landstingens sjukvård igen, den delningen blev inte bra. Sen måste man tänka hela vägen, inte dela upp besluten i olika nämnder och förvaltningar. Allt för att hedra våra äldre som gjort dagens samhälle möjligt.

Tacksamhet och glädje

Det är så ljuvligt nu ute i naturen. Träden har fått små ljusgröna löv, olika vårblommor turas om att pryda jorden. Bäcken vid mitt torp porlar så glatt och fågelsången börjar tidigt på morgonen och håller på hela dagen och kvällen. Solen värmer och färgar min hud rödbrun och jag njuter i fulla drag.

Jag har skött om mina planteringar vid torpet, både blommor och bär, och här hemma har jag sått fröer, köpt blomplantor och prytt min lilla trädgård. Jag har fått fyra tomatplantor av min dotter som hon drivit upp från frö och även en squash. Plantorna bär jag in på nätterna än så länge för att det är för kallt för dem än.

Jag gläds åt våren, åt allt som spirar och gror. Jag njuter av ljuset och värmen. Jag är tacksam för mitt hem och mitt torp. Det finns mycket som är fint i mitt liv. Samtidigt har jag noterat att jag håller saker och människor ifrån mej.

Jag fäster mej inte så djupt vid saker och ting. Jag är glad för det jag har men skulle det försvinna så går jag inte under för det. Min skilsmässa för 8 år sedan lärde mig att det är inte värt att bråka om världsliga ting. Lugn och ro blev viktigare än ägodelar och rättvisa. 

När jag sedan förlorade min stora kärlek i cancer, lärde mig livet att  människor kan ryckas bort och jag känner det svårt att fästa mej för  nära någon annan igen. Jag håller gärna armlängds avstånd. Så i dessa corona-tider med social distans fortsätter mitt liv precis som vanligt.

Jag vill inte kalla det avtrubbat, men kanske lite distanserat. När man blivit av med saker och människor man tyckt om och älskat, vill man inte genomlida samma smärta igen. Som det gamla ordstävet säger: bränt barn skyr elden. 

Men kanske, bara kanske, kommer det att ändras med tiden. Det kan komma någon i min väg som kan göra det värt att våga älska igen. Det handlar väl om att leva och njuta här och nu. Något jag faktiskt gör, men det finns fler dimensioner i det. Att inte vara alltför fäst vid prylar tror jag bara är sunt.

Idag fick vi höra i media att poeten Christina Lugn avlidit. Hon myntade ett uttryck som vi alla kan ta till oss. ”Många oroar sig i onödan, men jag glädjer mej i onödan, det är mycket roligare”. 

Samhällsviktiga funktioner

Sjukvårdspersonalen hyllas i dessa corona-tider och med all rätt. De räddar liv och utsätter sig själva för risken att smittas varje dag på jobbet. De jobbar långa dagar, ansträngande arbetspass och får offra sina lediga dagar. De kämpar på för oss alla.

Men jag vill också hylla min egen bransch, livsmedelsbutikerna, och dess personal. Vi är också mitt i folkvimlet, vi vet inte om någon är smittad som vi möter. Vi har ingen skyddsutrustning och vi ser till att ni kan köpa mat och andra förnödenheter. 

När bunkringshysterin slog till fick vi jobba hårt för att ständigt fylla på varor i hyllorna. Vi hann inte hålla jämn takt med allt som såldes och lagret fylldes på till brädden. För någon varubrist var det aldrig, men det tempot var ingen riktigt förberedd på.

Sedan rusade online-handeln iväg som en raket. Alla personalresurser fick omfördelas dit och vi fick kalla in skolungdom som vi anställt för sommarjobb att hjälpa till. Vi får alla kämpa på, jobba extra och ibland med förändrat schema.

Jag som har kontoret på halvtid och sedan haft matinspiration i butik på torsdagar och fredagar, har fått ställa om då smakprovningen är inställd tills vidare. Istället har jag fått hoppa in med online-beställningar. Det är något jag tycker är roligt, men utmanande.

Det betyder tidiga morgnar (något jag har svårt för) och många steg runt runt i butiken medan man samlar ihop varorna efter beställningen. Jag väljer varorna med omsorg, och om något är slut, funderar jag noga över vad jag ska ersätta den med så att det blir så bra som möjligt.

Men alla mina kollegor gör sitt allra bästa och butikschefen och handlaren kämpar sida vid sida med oss alla, vilket hedrar dem. Vi är ett bra team på Kvantum, och vi hinner skoja med varann mellan varven också. Att trivas och ha roligt på jobbet är viktigt, för där tillbringar man många av sina vakna, allerta timmar.

Så heja oss som ser till att folket har mat att tillgå. Hur skulle det annars sluta? Vi kan inte jobba hemifrån eller isolera oss. Vi går ut i hetluften med gott mod och positiv i ställning. Tillsammans klarar vi detta!