Jag har alltid kämpat med min vikt. När jag föddes vägde jag 5,3 kilo och hela min uppväxt var jag stor. I skolan fanns det barn som retades men jag kan inte säga att jag var mobbad, jag hade många vänner också. Men jag var ytterst medveten om att jag var tjock. Då visste jag inte heller vad jag skulle göra åt det.
Som vuxen har jag försökt ett antal dieter och träningsprogram och det funkar ett tag och jag har tappat många kilon, men så fort jag slappnar av och börjar äta vanlig mat så har jag gått upp allt igen. Det är en livslång kamp om man ska behålla sin viktnedgång, eftersom min kropp hela tiden vill tillbaks till sitt normalläge, som är storlek större.
Mitt problem är väl att jag älskar mat. Jag gillar att laga mat och att äta mat. Alldeles för mycket mat. Godis, kakor och annat sött är inte mitt problem, det kan jag lätt leva utan, men mat måste man ha och att få en sund balans mellan vad jag äter och vad jag gör åt går liksom inte att hitta.
Jag är också en känslomässig ätare. När jag är ledsen äter jag, när jag är glad äter jag, mat fyller mer än magen. Mat och känslan av mättnad fyller även ett känslomässigt behov. Det är också en trevlig sysselsättning, att laga mat och äta mat. Det är en kamp genom livet att försöka förneka sig det man vill och gillar.
Så därför blir det en ständig strid med kroppen och sinnet, min vikt pendlar upp och ner genom åren och jag har kläder i min gardrob i alla storlekar. Jag är ständigt missnöjd med hur min kropp ser ut och jag har blivit så trött på att ständigt kämpa och försöka hålla vikten nere.
Lägg därtill samhällets idéer om vad som är snyggt och fult. Jag minns med sorg en kommentar jag råkade höra för många år sedan någon säga om mej till någon annan: ”hon har ett sött ansikte, synd att hon är så tjock”.
Tjock är ful, smal är snygg. Så är normerna även om en del vill hävda motsatsen. Att man skulle vara fri att se ut hur man vill bara man mår bra, det är inte så verkligheten ser ut. Titta bara på kommentarerna när någon har gått ner i vikt och visar upp sitt nya smala jag. Snygg, vacker, fin, läcker - ja de positiva orden haglar. Då tänker den tjocka att jag är motsatsen och självkänslan sjunker ännu mer. Man visar aldrig upp en bild på sig själv där man stolt berättar att man har gått upp 20 kilo...
Jag vet att vi är många som kämpar med vikten, självbilden och självkänslan. Det dåliga samvetet jagar oss ständigt. Vi borde äta mindre, äta nyttigare, träna mer. Varför gör jag inte det då? Jo man orkar ett tag, några år i bästa fall. Sen kommer orken ta slut och man tappar lust och inspiration.
Men nu har jag varit med om så mycket elände i livet att jag helt ärligt skiter i hur jag ser ut och vad jag väger. Jag är samtidigt nöjd med allt fint jag fått uppleva och det kan inget ändra på. Livet är inte på något sätt slut men det är en ny fas med fokus på andra värden än det yttre. Jag vet att jag är en snäll människa och det är gott så. Jag småler åt det engelska visdomsordet: ”Never trust a skinny chef”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar