Hösten är här

 Även om jag älskar sommaren med sol och värme, betyder inte det att jag inte uppskattar hösten. I år har hösten varit ovanligt varm och fin, det är skönt. På sommaren ser man allt växa och blomma, på hösten är det skördetid. Jag plockar äpplen, tomater, squash och kryddgrönt i min trädgård och i skogen växer svamp. 

Sen ska man ta hand om allt. Äpplen blir pajer som jag bakar i folieformar och fryser ner till senare tillfällen. Tomater blir tomatsås att spara och tomatsallad att äta nu. Squash blir en tillsats i grytor och sallader och nu har jag även testat att göra inlagd squash som typ bostongurka.

Kryddväxterna är de enklaste att ta hand om, bara att hacka ner och antingen frysa eller torka. Gott att ha hela vintern. Mina jordgubbsplantor gav så lite skörd att det blev bara några få varje dag så de åt jag direkt. Rabarberna blev paj de också.

Det finns mängder av blåbär och lingon i skogen också men jag plockar inget av det. Blåbär är så galet tråkigt att plocka även om de är goda, och lingon är inte ens goda. Men det är så skönt att komma ut i naturen på hösten. Luften är hög och klar, myrorna har krupit ner i stackarna, nackdelen är älglopporna som anfaller och bits.

Kvällarna är mörka nu så då blir det extra mysigt att tända lampor och ljus. Jag sover bättre också när det är mörkt ute. Det enda som är dåligt med hösten är att den leder till vintern. Det är årstiden jag inte gillar alls. Frånvaron av solsken, kyla, regn, slask och snö. Inget för mej.

Men så kommer sakta men säkert en ny vår och årstidscykeln börjar om igen. Allt i naturen som verkade ha dött under vintern har egentligen bara sovit och börjar spritta av solens strålar. Låt oss hoppas att nästa vår blir betydligt bättre än den senaste. Utan corona, med frihet att kramas.

Digital kommunikation

 Har du också funderat på vad folk gör med sin mobiltelefon? Ja, till exempel om jag skickar ett meddelande till någon, så kan det ta en bra stund innan man får svar. Inget konstigt med det, man kan ju vara upptagen med annat. Men så får man då äntligen svar och jag svarar tillbaks direkt med en ytterligare fråga.

Men då kan det ta nån timme innan man får ett nytt svar. Då börjar jag undra. Jag tänker att man tar fram mobilen och svarar på meddelandet så snart man kan. Men vad gör man sen? Lägger bort den och glömmer bort den? Jag tycker det är lite konstigt.

Eller ännu värre om man får en fråga på sms och så svarar jag men så tar det en evighet innan man får bekräftelse tillbaks, kanske en hel dag! Vad hände där liksom? De flesta av oss har ju faktiskt vår mobiltelefon nära till hands och vi tillbringar mycket tid med dem. Vad är det som gör att vissa ignorerar meddelanden?

Eller glömmer man helt enkelt bort dem? Man blir distraherad med något annat och sen har man helt glömt bort att man var mitt uppe i en digital konversation. Det finns så många vågor att surfa på, facebook, Instagram, massa klipp på Watch som dyker upp, länkar, vänners delningar av olika saker, mail, messenger, sms och alla andra appar som delar bilder och filmer.

Det är lätt att drunkna i flödet, eller i alla fall svepas iväg av alla vågor. Det tar aldrig slut och hela tiden lockas man in på nya spår. Tiden bara flyger iväg. Vill man fördriva sin tid kan man bara logga in online på något av nätverken och så kan man fastna, lätt och länge.

Men vad är det då som gör att man glömmer bort sin vän på andra sidan tråden? Har vi förlorat vår förmåga att prioritera och välja ut vad som är viktigt? För jag tror ju ändå inte att man lägger bort telefonen mitt i en konversation och går ut på en promenad... för mobilen behöver man ha med sig för att mäta stegen och antal kilometer så att jag kan föra statistik över mina promenader.

Med den digitala världen följer också kontroll. Vad jag gör, när jag gör det, var jag befinner mig. Allt registreras. Även allt jag gillar följer mej och skapar nya idéer och förslag på vad jag kanske också skulle kunna gilla. En del är generösa med att dela sitt liv och sina åsikter på sociala media, medan andra är restriktiva. Jag tillhör de senare.

Dock är jag noga med att svara på samtal och meddelanden. Min mobil är alltid nära till hands och jag vill att mina barn och mina vänner alltid kan nå mej när de behöver. Dock finns det tillfällen när jag undviker att svara, för mitt i all digital kommunikation pågår ju livet. Det riktiga livet. Det personliga mötet. Det går alltid före.

Jag har en sång inom mej

 Jag hörde en låt på radion idag, och texten gick såhär: ”If you got a problem, I don’t care what it is, if you need a hand I can assure you this, I can help. I’ve got two strong arms, I can help. It would sure do me good to do you good, let me help.” Det slog an i mig att det är ofta så jag känner. Jag tycker om att hjälpa till, det gör gott i mig att få göra gott.

Det är så många gånger och i så många situationer som en sångtext talat till mig. Vid min tuffa skilsmässa för 8 år sen var det vissa sånger jag lyssnade på om och om igen. Jag säger inte vilka... När jag sedan träffade mitt livs stora kärlek för 5 år sen så var det helt andra sånger jag lyssnade på. 

När han dog så var det sorgliga låtar som gick på repeat. Det är något speciellt med att höra någon annan beskriva det jag känner och upplever. Det ger en tröst att andra har varit där jag är nu, någon som förstår. Att också få prata med andra som har liknande erfarenheter ger mej en slags mening med livet och svårigheterna.

Musik är fascinerande. Ibland är det en text som talar, ibland är det melodin som är det viktiga. I några fall så är både text och melodi en perfekt harmoni. Dessa pärlor bär man med sig i själ och hjärta. Musik kan beskriva varje situation i livet. Det finns en sång för varje tillfälle.

Så nu försöker jag förbereda mej för en ny fas i livet. Att gå vidare. Så jag lyssnar på ”Bli kallad älskling en gång till”, ”Då börjar fåglar sjunga” och ”Lev nu, dö sen”. Jag hoppas att dessa låtar kommer ta mej framåt mot en väntande, spännande framtid.

Barn och vuxna

 Har tillbringat lördagen med min dotter. Det är så fantastiskt att ha så fin kontakt med henne. Hon är så klok och det är så givande att samtala med henne. Sakta men säkert utvecklas både vi och vår relation från mamma-barn med ett ensidigt omhändertagande från mammans sida, till en vänskapsrelation, jämbördig och ett givande och tagande av erfarenheter och tankar.

En sådan relation kommer dock inte av sig själv. Det börjar redan från början när föder fram sitt barn, börjar amma, byta blöjor och vakta den lilla dygnet runt. Då byggs banden upp och när barnen växer upp så måste man engagera sig i deras liv, deras intressen och ha en ständigt pågående dialog.

Inte prata förbi dem, ovanför deras huvuden, utan ta med dem i samtalen, lyssna och respektera dem. Behandla dem som tänkande människor, inte nedlåtande eller förringande. Deras åsikter är viktiga även om de självklart inte alltid kan få allt de vill. Men att bli lyssnad på är betydelsefullt, både för barn och vuxna.

Något som också har varit viktigt för mig är att aldrig göra mig lustig över barnen. Något de sagt eller gjort som kanske roar oss vuxna men som är pinsamt för barnen. Avslöja aldrig sådant för andra, barnet själv får berätta om det vill. Jag var själv med om det som barn och det är sådant som lämnar spår, inga bra sådana.

En relation som byggs på ömsesidig kärlek, omsorg, respekt och omtanke blir stabil. Man får inte vackla i detta, då kan bygget få sprickor. Att vara konsekvent är särskilt viktigt i relationen med barn. De behöver en stadig grund man kan lita på. 

Jag är lyckligt lottad som fått bygga en harmonisk relation med båda mina barn, i ömsesidig kärlek och respekt. Att bry sig om utan att lägga sig i. Det är inte självklart att det blir bra även om man anstränger sig till det yttersta. Ibland händer saker som gör att det spricker. Ibland hjälper det inte att man gjort sitt bästa. Men man kan inte göra mer än så, och allt är inte alltid under min kontroll.

Att acceptera att man inte kan styra allt är också en del i att vara vuxen, om än en smärtsam del. Dåliga saker händer bra människor, så är det i livet. Livet drabbar oss med olika saker men man får försöka förhålla sig till allt detta och fortsätta vara en så bra människa man bara kan vara. Trots allt.