Om framtid och saknad

 Jag behöver roliga saker att se fram emot. Det behöver vi alla och kanske extra mycket nu i tider som dessa. Det är mycket som blivit inställt, uppskjutet och flyttat pga corona. Till slut blir man less och behöver göra något, men med vett och sans och distans.

Jag har fått semester i slutet av november, då ska jag resa upp till norrland och hälsa på min syster med familj. Det ser jag verkligen fram emot. Jag har tänkt ta tåget men det går inte att boka biljetter ännu, eftersom SJ inte vet hur banarbetet ser ut... 

Tycker de borde ha en mer långsiktig planering än en månad, jag vill planera mitt resande nu. Det är en del av nöjet med att resa - att planera. Det är ju lite att ordna med, hur jag tar mig till stationen och när jag ska hämtas på stationen i Sundsvall.

Men innan dess ska jag hinna med en klassträff, en tjejkväll, pappas 92-årsfirande och en fest med arbetskamrater. Jag behöver ljuspunkter att se fram emot, även om jag också uppskattar en hel dag ensam hemma.

Det kommer stunder när jag saknar min partner mer än vanligt. Fredagskvällar tex, när vår rutin brukade vara att handla tillsammans efter jobbet, sen lagade jag mat, vi åt, han diskade och sen la vi oss i varsin ände på soffan och tittade på en film.

Det var inget märkvärdigt men vi var tillsammans. Jag kan sitta i soffan och stirra på hans tomma plats och sörja en stund. Sen måste man rycka upp sig och se att man har fortfarande bra saker i livet och roliga saker att se fram emot.

Ibland går jag till kyrkogården men inte alls lika ofta som förut. Jag blir mest arg när jag kommer dit och läser hans namn på stenen. Arg att han är borta, arg att min kärlek togs ifrån mig, arg att min framtid försvann med honom. Men vem ska jag vara arg på?

Det finns inget utlopp för det, för frustrationen. Så man får jobba på att låta den energin transfereras till något mer positivt. Jag har mina barn, som ger mig mening, jag har min släkt och mina vänner. Jag har ett bra jobb med trevliga arbetskamrater och jag har ett fint litet radhus med en lagom stor trädgård.

Saknaden finns mitt i det också och så får det vara. Den som förlorat någon man älskar får lära sig att leva med det. Så länge man minns den som gått bort kommer man sakna. Och den man älskar vill man aldrig glömma, det minnet vill man vårda.