Jag läste en text om en kvinna som förlorade sin man. Hon brottades med alla känslor som sköljer över en. Sorg och ilska är de starkaste i början. Gråtande vände hon sig till sin pappa och frågade: Varför är det så svårt? Han svarade: För att det var äkta.
Vi fick inte så många år tillsammans, jag och Johnny, men det var äkta. Känslorna var äkta, gemenskapen och omsorgen var äkta. När man lever nära en människa som kämpar för sitt liv så får man en närhet som är starkare än något annat.
Jag kunde ha gått men valde att stanna. Ett val jag inte ångrar. Jag lärde mej så mycket om äkta kärlek, om mej själv, om sjukvården i allmänhet och cancer i synnerhet. Jag är den jag är idag tack vare vår kärlek. För det är jag honom evigt tacksam.
Saknaden blir nog aldrig mindre, men det blir allt lättare att leva vidare. Jag känner harmoni i mig själv och i år fokuserar jag på att må bra och försöka bli av med några av alla kilon jag lagt på mej när jag tröstätit och struntat i hur jag ser ut eller hur kroppen mår.
Men allt hänger ihop, det inre och det yttre. Mår jag bra i själen är det lättare att ta itu med kroppen. Jag behöver också lyssna på signalerna som kroppen sänder och inte ignorera dem. Jag behöver lära mej åter igen vad jag behöver och vad som är bra för mej.
För det ändras ju med tiden och åldern. Det som var viktigt för 20 år sen är kanske inte alls det jag behöver nu. Tider kommer och tider går, behov och längtan förändras också. Min tid är nu, precis som den var då. Det är mitt ansvar att veta vad jag vill, för det kan ingen annan veta och ingen annan fixa.
Jag måste själv bygga mitt liv, det gör ingen annan. Jag får ta konsekvenserna av mina handlingar - eller det jag inte gör. Jag får själv ordna så att jag har det bra, mår bra och sköter om mej själv. Det är var enda människa värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar