Ett ljus i mörkret

 ”Det som inte kan förändras måste uthärdas”

Vissa saker i livet kan man inte förändra. Sjukdom, död, olyckor, vädret och andra människors beteende till exempel. Man kan bara härda ut det otrevliga och hoppas på att det blir bättre sedan. När det stormar så får man försöka hitta skydd för sig själv.

Även sinnet behöver beskydd så att man lider så lite skada som möjligt när man råkar ut för något obehagligt. Att finna sin inre frid när det yttre skakar omkring dig är så viktigt för ditt eget välbefinnande. Människor som beter sig illa kan man ju försöka undvika, men annat kan man bara inte komma undan.

Då får man härda ut, bita ihop, stå fast i sin egen inre övertygelse om att livet är inte bara detta, det är bara en del av livet såhär långt. De flesta svårigheterna passerar så småningom, det mesta består inte för alltid. Och det som ändå inte går över, måste man hitta ett förhållningssätt till.

Livet får inte bara vara det svåra, man måste fylla livet med bra saker också, så gott man kan. Att släppa in lite ljus i mörkret, även om det bara är en tändsticka, så gör man ett litet hål i mörkret där man kan andas. När man andas ut blir det lite lättare att härda ut.

Man kan inte undvika att ramla ner i förtvivlans grop nu och då, men man måste inte stanna kvar där. Det är jobbigt men man måste klättra upp igen, upp mot ljuset, upp i friska luften. Så att man får en annan vy, ett annat sätt att se på saken. Kanske kan jag använda min motgång som en lärdom och sedan använda min visdom när jag går vidare i livet.

Kanske kan jag vända livet till det bättre, kanske kan jag hjälpa någon annan genom att jag kan förstå och relatera. Det finns en stor styrka i igenkännandet. Att veta att jag inte är ensam i detta. Även om man inte kan komma med en lösning, kan man komma med empati och omsorg. 

Det finns få saker som är så tillfredsställande som att kunna hjälpa någon annan, att kunna bidra med det jag vet och det jag kan för att göra livet lite drägligare för någon annan. Tända ännu en tändsticka och lysa upp förtvivlans grop. Även en liten låga vinner över mörkret.

Att finna livsglädjen

 Det har varit en varm vecka. Temperaturer på dryga 30 grader och en varm vind. Tydligen är det den spanska värmeböljan som sköljt in över Sverige och det har verkligen varit som att vara utomlands! Jag njuter i fulla drag och eftersom det inte blir någon utlandsresa för mej denna sommar, är jag extra tacksam.

Men jag har i alla fall planerat min semester i Sverige och planeringen är liksom halva nöjet. Först blir det en vecka i torpet, sen en vecka i norrland och på hemvägen blir det flera stopp, Stockholm, Enhörna och Västervik. Att få träffa goda vänner är ett stort nöje.

Jag hoppas att vädret håller i sig, även om en och annan regnskur är välkommet. Just nu får jag ihärdigt vattna mina odlingar. Men det växer och gror så det knakar och det kommer bli både jordgubbar och tomater i sommar. Kryddväxterna kan jag redan skörda av.

Att bara kunna gå ut i trädgården och hämta lite ätbart är en fantastisk känsla - och smaken är helt fantastisk. Dessutom vet man att det är giftfritt, obesprutat och helt naturellt. Inget slår smaken av solmogna tomater och jordgubbar!

Men nu går vi in i midsommarveckan och det är en av de veckor som är extra fartfyllda i butiken. Nu när man dessutom får börja träffas igen så kommer det säkert bli många fester i vår sommarfagra natur. Jag får hem min syster från norrland så det ser jag fram emot. Ju äldre vi blir, ju mer viktiga blir vi för varann.

Just relationer och vänskap blir allt viktigare ju mer saker man går igenom. Pengar och prylar kan inte skapa lycka, det kan bara gemenskapen med de man tycker om. Glädje som kommer inifrån är bestående och är inte så beroende av yttre omständigheter.

Men att hitta den glädjen är ingen enkel sak. Det krävs ett arbete med att gräva djupt i sitt inre och finna en stabil grund att stå på, en grund som inte vacklar av det som händer omkring mig. En livsfilosofi som står fast i snålblåst och hällregn. En tro på det goda i världen trots all ondska.

Bara för att det finns hat, betyder det inte att det inte finns kärlek. Naturen har alltid en strävan efter utjämning. Ett hål i sanden fylls snart igen, ett lågtryck följs av ett högtryck, vindarna jagar varann runt jorden. Jag tror på att efter regn kommer solsken, efter motgång kommer medgång. Det ger mej kraft framåt.

Ord på vägen

 Jag samlar på tänkespråk, välformulerade citat, meningsfulla meningar. Jag hittar dem i böcker, i filmer, på TV, på Facebook, Pinterest, något som jag hör någon säga. Jag skriver ner dem och funderar över dem. Det är som om orden hittar mej.

Precis som när man är gravid, plötsligt ser man alla gravidmagar, barnvagnar och små söta bebisar. Eller när man känner sej ensam, då ser man alla förälskade par som håller hand, kysser och kramar varann, sitter tätt tillsammans och pratar förtroligt.

Det man söker verkar leta upp en. Det man saknar verkar finnas hos alla andra utom hos mej. Just nu handlar mycket om att gå vidare. Hur man ska leva livet framåt. Jag behöver kanske en knuff framåt så att jag inte fastnar i minnen och längar tillbaks till bättre tider. 

För vem vet - det finns kanske bättre tider även framöver. Du vet aldrig vad som kan dyka upp i morgon. Allt kan förändras från en dag till en annan. Jag tror att jag gör mej redo att möta en morgondag som är ljus och glad. Jag gör mej redo att bli lycklig igen utan att känna skuld över det.

Det är annars det svåra dilemmat när man förlorat den man älskar. Att kunna leva vidare i glädje och tacksamhet, att våga älska igen, att vilja vara lycklig - trots allt. Att leva fullt ut med aptit på livet och med nyfikenhet se vad framtiden har att erbjuda.

Att gråta har sin tid och att skratta har sin tid. Sörja har sin tid och dansa har sin tid. Allt har sin tid, och det växlar hela tiden. Livet gungar hit och dit och jag har funnit att det bästa är att gunga med och njuta av det. Att ta det goda i varje dag och glädjas åt det.

De ord som talat till mej det senaste är dessa:

”Du kan inte vänta tills livet inte är svårt längre innan du väljer att vara lycklig”

”Kom ihåg när du har det svårt, även om du har förlorat stora strider har du faktiskt överlevt och står här idag. Det är en seger. Visa din glädje och fira din förmåga att gå vidare”

”Hur man ska leva livet: glupskt och tacksamt”

Jag tar till mej dessa visdomsord och går vidare, ett steg i taget. Ser med förundrad tacksamhet på naturens obändliga kraft att växa, blomma och bära frukt. Tar till mej all kärlek jag får från familj och vänner. Känner tacksamhet över att jag har ett bra liv med jobb, bostad och umgänge. Livet är gott. Jag väljer glädjen med tacksamhet och förväntan inför framtiden. Vad som helst kan hända när som helst!

Ett liv, ett enda liv

 Vi formas som människor av våra erfarenheter och upplevelser. Inte sällan är det de svåra, tuffa händelserna som gör att vi växer mest. Vi utmanas i vårt tänkande och i våra känslor och vi måste välja hur vi ska hantera det. Eller, i vissa fall, inte hantera det utan trycka undan det och ignorera det.

Men det är som att försöka dränka en badboll. Den kommer bara upp till ytan igen. Ju fortare vi tar itu med det, ju bättre kommer vi att må. Ju djupare sår i själen, ju mer arbete behövs för att komma vidare. Annars fastnar man i självömkan eller bitterhet över livet i allmänhet och tycker allt är orättvist.

Men vem skulle i så fall utdöma straff och belöningar? Vad är rättvist i det stora hela? Ja, det kan tyckas orättvist att den man älskar dör mitt i livet, eller kanske som ung. Men att barn svälter ihjäl varje dag runt om i världen är också orättvist.

Tanken om rättvist och orättvist bygger på en tanke med omedelbart straff eller belöningar av våra gärningar. Men livet i sig är inte rättvist på det sättet. Världen är inte enbart en god eller ond plats, det finns alla nyanser. Människan består också av många olika nyanser i vårt agerande. 

Min erfarenhet är att de människor som tvingats gå igenom stora svårigheter och bearbetat dem ofta blir de mest medkännande och omtänksamma människorna. De vet av egen erfarenhet att livet inte är enkelt och kan se på sin medmänniska med empati och utan fördomar.

Det är ju slutligen en fråga om hur man vill leva sitt liv. Vill jag utvecklas till en bättre människa eller vill jag sitta fast och skylla allt elände på livets orättvisor? Alla får sin del av svårigheter under livets gång och det är väl ingen som tycker att man förtjänar det. Men dåliga saker händer bra människor.

Allt eftersom åren går ändras min inställning till vad som är viktigt. Jag fäster mej inte vid saker, ävenom det är trevligt att ha det fint omkring sig. Men det betyder inte så mycket, bara vardagen fungerar. Det som är viktigt är relationer. Människor. Känslor. Mitt eget välbefinnande. Den enda som kan ta ansvar för mig är jag.